Vad ska vi med valaffischerna till?

VALREKLAM 33 dagar kvar till valet och på partihögkvarteren
förbereds den stora reklamoffensiven. Och ingen harklar sig och vågar
säga: är det inte dags att skrota valaffischerna?

Varje valrörelse är det likadant: halvannan månad före valet släpps
valaffischerna under jippoartade former, medierna rusar och rapporterar
– och hyr in en reklamguru, konstnär eller kommunikationsexpert för att
sätta betyg på årets skörd.

Det är, utan tvivel, den viktigaste funktion valaffischen fyller år
2006: att betygsättas och synliggöras i de stora tidningarna. Näst
viktigast är funktionen som inredningsdetalj i valstugorna; det skulle
bli så kärvt i de där friggeodarna annars, utan lite färg på väggarna.

Som utomhusreklam är valaffischerna helt dysfunktionella och förlegade.
Det blir bara taffligt när kartongerna ska bindas fast vid vägräcken
och annat; en förslumning i stadsbilden och en kommunikativ katastrof.
Några få partier väljer ibland att kosta på sig stortavlor eller
bussreklam (det var miljöpartiets huvudkanal i förra valet), vilket gör
att budskapen går något bättre fram, men i stort sett är valaffischen
mest en nostalgisk symbol, som alla skulle tjäna på att skrota.

Med tanke på att det viktigaste är att få uppmärksamhet kring
affischerna är det också slående att de, även 2006, är så menlösa till
sin karaktär. Det ligger ju inte mycket nyhetsvärde i en närbild på
Maud Olofsson eller i en tryggt leende Göran Hägglund.

Vilka är då minst dåliga? En del tyckare har, som sagt, redan sagt sitt: läs till exempel hos Aftonbladet, Dagens Nyheter och Reklamfeber.

Här är mina omdömen (för bilder, klicka på länkarna ovan):

* Vänsterpartiet: Rödgul bakgrund, men svartvitt budskap. Världen
uppdelad i onda och goda, sexister och feminister, kassörskor och
bankirer och andra inte helt klockrena motpoler. Fyrkantigt, klyschigt,
substanslöst och på det hela taget rätt förfärligt. Betyg: 1 (av 6). Reklambyrå: ”Valbyrån” (handplockade frilansar)

* Miljöpartiet: Liten budget, men hög kreativitet: även
denna valrörelse tillhör mp de bästa reklammakarna (trots att partiet
ideologiskt tillhör de största reklammotståndarna). Illustrationerna är
som hämtade från ett skivomslag med Nicolai Dunger eller Elin
Sigfridsson: snyggt retroflum, som samspelar elegant med typografin.
Tyvärr dock även med copyn, som blir lite för luddig och snudd på
tramsig. Betyg: 3 (av 6). Reklambyrå: Svensson.

* Socialdemokraterna: Alla väntar på Acne-effekten, men när
kommer den? S-affischerna är oklanderliga men tråkiga;
folkrörelsepräktiga och utan udd – och med obegripliga bild- och
formlösningar. Betyg: 2 (av 6). Reklambyrå: Acne.

* Centerpartiet: Största budgeten av alla, efter fjolårets
tidningsaffär, men det mesta av stålarna har lagts på en (över)ambitiös
sajt, inte på kreativa hjärnstormar. Tydligt och enkelt, är den linje
som centern driver. Men resultatet är alltför ofta ganska färglöst.
Betyg: 2 (av 6). Reklambyrå: eget nätverk med frilansar.

* Folkpartiet: Minsann: en idé, ett innehåll och en egen form.
Allt konsekvent genomfört i tv-reklam likväl som på affischer, med
temat Framtidens Nyheter. Greppet kan förvirra den stressade
betraktaren, men som ett sätt att driva sakfrågor utan att fastna i
enbart klyschor är det årets mest effektiva. Även om man kan innehållet onekligen är rätt tillspetsat… Betyg: 5 (av 6). Reklambyrå: Le Bureau.

* Kristdemokraterna: Man ska inte underskatta
landsfader-greppet; en stadig partiledarblick kan göra underverk. Men
då krävs det mer karisma att arbeta med än vad Göran Hägglund har att
erbjuda. Detta är årets ”Det här är Lennart”-affischer. Betyg: 2 (av 6). Reklambyrå: Branded Communication.

* Moderaterna: Det började med märkliga idéstölder från
s-kampanjen, men nu börjar moderaternas kampanj få en egen karaktär. De
texttunga tidningsannonserna, riktade till valarbetarna och med snudd
på hela valmanifestet utskrivet, fungerar som utgångspunkt för
affischernas slagordsparad. Bra kommunikativ helhet, om än utan den
lilla extra finessen. Betyg: 4 (av 6). Reklambyrå: Storåkers.