Lögn, förbannad lögn & journalistik

GATESGATE Vilket är bluffens pris? Och vem bär ansvaret för att
bluffen är möjlig? Efter avslöjandet om de fejkade kändisintervjuerna
som publicerats i bland annat Aftonbladet finns det mycket att
diskutera. Även om tidningen bara vill lägga locket på.

”Jag ljög och ljög – och sedan ljög jag ännu mer. Jag ljög om var jag
varit, jag ljög om hur jag fått fram information. Jag ljög om hur jag
skrev artikeln. Och det var in ga vardagliga vita lögner, det var rena
fantasier, föralskade in i minsta detalj.”

Nej, det är inte den norske fuskaren Björn Benkow som skrivit det där.
Istället är det hämtat från den bok, ”Burning Down My Master’s House”,
som Jayson Blair skrev efter det att han avslöjats med att ha
fabricerat ett stort antal artiklar i New York Times.

Blair-affären 2002-2003 var långt ifrån den första stora bluffskandalen
inom journalistiken – på 80-talet fick en Washington Post-reporter
lämna tillbaka sitt Pulitzer-pris efter att ha avslöjats som fuskare
och New Republic-stjärnan Stephen Glass visade sig ha hittat på många
av sina intervjupersoner och händelser på 90-talet (vilket skildras i
utmärkta filmen Shattered Glass).

Men Blair-skandalen blev speciell på det sätt som den hanterades av New
York Times. På fyra sidor i tidningen, samt stort uppslaget på
förstasidan, gick man i detalj igenom hur Blair fabricerat och
kopierat, i totalt 36 fall. Allt redovisades för läsarna, läsare som
upptäckt fler fel uppmanades också att kontakta tidningen och på
ledarsidan bad tidningsledningen läsarna, övriga berörda samt hela
journalistkåren om ursäkt för det inträffade.

Inte ens det räckte dock: det blev också stort manfall på tidningen.
Först sparkades Blair, sedan fick chefredaktören Howell Raines och
redaktionschefen Gerald Boyd också gå, efter hård extern och intern
kritik. Därefter tillsattes utredningar om hur debaclet skulle undvikas
i framtiden. Bland förslagen till förbättring, varav många genomförts,
fanns att alla reportrar och chefer måste bli bättre på att svara på
läsarnas mejl, att tidningen skulle inrätta en blogg med ”fullständig
interaktivitet”, utveckla systemen för felsökning och faktakontroll,
för att motverka förekomsten av plagiat, bli mer sparsam med anonyma
källor och att lägga ut fullständig dokumentation på webben i samband
med stora nyheter.

New York Times hårda räfst och rättarting har hänvisats till som modell
i andra sammanhang där fejk och allvarliga fel avslöjats, till exempel
inom BBC. Det var också till NYT som debattörerna Anders Ehnmark och PO
Enquist hänvisade när de krävde att Expressens chefredaktör Otto
Sjöberg skulle avgå, efter de felaktiga påståendena om Mikael
Persbrandt i fjol.

På Aftonbladet har det dock inte synts några tendenser till
genomgripande förändringar efter Benkowbluffen. Först dementerade
tidningen stenhårt att fel begåtts och gick till skarp kritik mot
Microsoft, sedan har man bytt fot och lägger all skuld på Benkow, som
man helst vill stämma för kontraksbrott.

Men ansvaret för en publicering ligger aldrig helt och hållet på en
reporter. I juridisk mening ligger det på den ansvarige
utgivaren, i praktiken chefredaktören. Det är grundbulten i den svenska
tryckfrihetsförordningen: att ingen annan än utgivaren bestämmer vad
som ska införas. Men till denna grundbult hör också ett totalt ansvar
för allt som publiceras. Jämför exempelvis med hur nyhetsbyrån Reuters agerat
sedan det visat sig att en fotograf manipulerat bilder från
libanon-kriget: där handlar det inte om att skylla ifrån sig, utan om
att agera snabbt och att ta fullt ansvar.

Ingen kräver att några chefer ska avgå i det här fallet. Alla tidningar
kan begå fel och bli förda bakom ljuset, det visar Washington Post och
NY Times-exemplen. Men det är hur man hanterar händelserna – med
ursäkter, rättelser och rannsakan – som visar i vilken grad man är
beredd att ta sitt ansvar. Där har Aftonbladet en del kvar att bevisa.

Tidigare artiklar om Gatesgate:
6 och 7 aug: här
5 aug: här
3 aug: här
2 aug: här