Gay Talese skriver sin egen lärobok

SOMMARLÄSNING, DEL TRE När Gay Talese, mannen som bättre än någon
annan behärskade journalistikens ”fine art of hanging around” till slut
skriver sin självbiografi blir den, förstås, inte som andras.

Begreppet ”new journalism” har i decennier stått för den främsta formen
av journalistiskt berättande: mer realistiskt, mer detaljerat och mer
litterärt.
Tom Wolfe uppfann det efter att ha läst Gay Taleses porträtt av den
snart 50-årige ex-tungviktsmästaren Joe Louis i Esquire 1962. Wolfes
första reaktion var att detta inte kunde vara journalistik. Precisionen
i återgivandet av detaljerna, den knivskarpa dialogen och sättet att
bygga upp berättelserna var för Wolfe bevis för att detta måste vara
fiktion.

För bra för att vara sann. Det är fortfarande den bästa beskrivningen
av Gaetano ”Gay” Talese. Han är berättarnas berättare – en ”reality
artist” med ett öga och en språklig höjd som ingen annan reporter. Hans
idé, sedan han tjatade sig in på New York Times 1956, har i princip
varit densamma: att skriva noveller med verkliga människor i
huvudrollerna och med scener lika skarpa som hos Faulkner eller Carson
McCullers.
I första hand har han dragits till förlorare. Hans faiblesse för
idrottsstjärnor har inte bara att göra med ett enormt sportintresse,
utan också i en aldrig sinande fascination för sportens binära
karaktär, där det inte finns något gränsland mellan vinnare och
förlorare. Han intervjuade Floyd Patterson, boxningsvärldens mest
ambivalente superstjärna, 37 gånger och kom så nära att han blev som
Floyds skugga. Raderna i Esquire-reportaget ”The Loser”, där Floyd
berättar om känslan av att bli utslagen – först skön, som i ett rus,
sedan bara förvirrande och plågsam – är fortfarande, 42 år efter att
den publicerades, det närmaste någon kommit sportens sanna själ.

Hans senaste fascination, som tar stor plats i nya ”A Writer’s Life” är
den kinesiska fotbollsspelaren Lu Ying. Hon blev syndabock i en
politiskt het match mot USA 1999, genom att missa en avgörande straff.
Det räckte för att väcka Taleses intresse.

Taleses teknik för research och strävan efter att återge miljöer och
detaljer korrekt är legendarisk. Han hänger med sina intervjuobjekt så
nära och så länge att de glömmer bort honom. Likt flugan på väggen,
eller en journalistikens maratonlöpare, iakttar han och nöter sig fast,
tills han tränger så djupt in i sina huvudpersoner att skillnaden
mellan betraktare och objekt försvinner. Själv beskriver han
journalistiken som ”den perfekta ursäkten för att kliva in i andra
människors liv” och sig själv som en ”veteran bland tjuvlyssnare”, med
det klassiska Esquire-reportaget, ”Frank Sinatra has a cold”, som
mästarprovet.

När det gäller detaljerna är han nitisk intell det maniskas gräns. När
han skulle skriva berättelsen om John Bobbit, som fick sin penis
avskuren av sin fru, åkte han till Ikea för att prata med expediten som
sålde kniven som hustrun Lorena använde. Han går alltid ett, eller
tusen, steg längre. Och kommer därför så mycket närmare.

Efter att ha läst ”A Writer’s Life” (och den briljanta Talese-intervjun
i antologin ”The New New Journalism” i fjol) förstår man att ”slow
journalism” är ett mer centralt begrepp när det gäller Talese än new
journalism.
Han arbetar metodiskt (åtta timmar vid skrivbordet varje dag, från
morgonens muffins till kvällens dry gin martini), men extremt långsamt
och tidsödande. På fältet antecknar han på små kartongark och skriver
sedan rent för hand, med stora blockbokstäver. Han raderar och skriver
om, river sönder och flyttar runt, tills han har en mening han är nöjd
med. När han sedan har en sida, ett avsnitt eller ett kapitel, gör han
likadant, tills han kan konstatera att ”Det här är så bra Gay Talese
kan skriva. Kanske Leo Tolstoj eller Philip Roth kan skriva bättre, men
inte Talese”. Att göra ett reportage kan ta år, att skriva en bok tio.
Den här boken har tagit 14.

Det är inte den uppföljare till familjedramat ”Unto the Sons” som han
lovade sin förläggare. Det är heller inte en regelrätt självbiografi;
det värjer han sig tydligt emot. Sina mest berömda reportage sveper han
över i en enda fullspäckad mening, till läsarens bevikelse. Istället
för att droppa namn som Ali, di Maggio och Castro skriver han om ägare
och servitörer på sina favoritkrogar på Manhattan – och fördjupar sig i
de reportage som betytt mest för honom själv, oavsett om de är berömda
eller inte.

74 år gammal fortsätter Gay Talese att göra precis som han själv vill.