Toby Young som sommarpratare

SOMMARLÄSNING, DEL TVÅ Toby Youngs nya bok ”The Sound of No Hands
Clapping” förhåller sig till succédebuten som ett normalt
Sommar-radioprogram gör till en sommarpratares författarskap. Lite
ditt, lite datt och så lite allvarsord om sjuka barn på slutet. Det är
bara den medföljande CD:n med menlös vuxenmusikmix som saknas.

Det som gjorde ”How To Lose Friends and Alienate People” till en så
briljant bok var inte bara Toby Youngs sätt att skriva – lika delar
Oxford-wittycism och livsstilsjournalistisk cynism – utan framför allt
det faktum att han hade en historia att berätta. Interiörerna från
Vanity Fair-redaktionen var klassisk metajournalistik, fullt i nivå med
Gay Taleses skildring av NY Times, Piers Morgans Insider-rapport från
Daily Mirror eller de bästa skildringarna av New Yorker-katedralen, med
Youngs egocentrism som den konflikt- och fnissutlösande katalysatorn.

Uppföljaren ”The Sound of No Hands Clapping” är just det. Inte en bok i
sig själv, inte någon ny historia, utan bara en uppföljare, eftersom
det vore ekonomiskt vansinne att inte skriva en uppföljare.

Ramverket, eller vad man får att nöja sig med som ramverk, är det
uppdrag som Young får att skriva ett filmmanus för en stor
Hollywood-producent. Det blir, självfallet, inget manus, eftersom Toby
skjuter upp allt verkligt arbete till sista minuten och dessutom har
helt vansinniga idéer om hur filmen egentligen borde se ut, men han
använder uppdraget som ett sätt att redovisa det han hinner lära sig om
hur Hollywood fungerar, utifrån en manusförfattares perspektiv, vilket
inte är hälften så underhållande som det låter, eftersom det mest rör
sig om refererat från manusseminarier han gått på och
mejlkonversationer med en bekant som gjort karriär på att skriva manus
till ”Skål”.

Utöver det får vi, i små lagom småtrevliga portionsbitar, höra vad Toby
Young haft för sig sedan sist. En fiaskoartad boksigneringsturné i USA,
några fiaskoartade bröllopstal, en fiaskoartad svensexa – och så
vardagen hemma med den nyblivna hustrun (inklusive ett långt kapitel
med vigselvånda) och två barn, varav det ena blir allvarligt sjukt
direkt efter födseln.

Skillnaden mot skärpan och tempot i ”Friends” är total. Det här är
snarare det extralånga utkastet till det föredrag Toby Young säkerligen
håller med jämna mellanrum om sin oväntade framgång. Småfnissigt,
naturligtvis, eftersom han tillhör den sortens Wodehouse-skolade
skribenter som kan skildra en pendeltågsresa i Londonförortern så att
en framstår som ett exotiskt äventyr. Men också tomt och innehållslöst,
så att man efter sista sidan lägger ifrån sig boken med en irriterande
känsla av att ha lurats ägna alldeles för mycket tid åt något som
egentligen inte hafr mer substans än en snabbt ihoprafsad
tabloidkrönika.

”How to Lose Friends and Alienate People” var en sådan bok som man
ville ge bort till alla, för den sprudlande berättarglädjens skull.
”The Sound of No Hands Clapping” vill man snarare rycka ur folks händer
när de står i bokhandelskassan – och tipsa dem om vad som helst med A A
Gill istället.