Anderson Cooper krymper i bokform

SOMMARLÄSNING, DEL ETT Eftersom bara någon promille av
svenskarna ser CNN varje dag är det ingen stor händelse här när
kanalens krigskorrespondent och främste fixstjärna Anderson Cooper
skriver en memoarbok. Men det är dessvärre heller ingen stor läsning.

Boken heter ”Dispatches from the edge” (Harper Collins), med en
blinkning till den kanske bästa krigskorreboken någonsin: Michael Herrs
”Dispatches”, från Vietnamkriget, en bok som en gång var en av de
främsta inspirationskällorna till The Clashs krigsdeliriska mästerverk
”Combat Rock”.

Den berättar historien om Coopers uppväxt i förnäma miljöer på
Manhattans Upper East side (hans mamma är Gloria Vanderbilt), om hans
brors självmord – och om hur han alltid drömt om att bli
krigskorrespondent. I dag, 38 år gammal, är han en av de mest kända,
som reporter och ankare på CNN, krönikör i lyxmagasinet Details och på
plats i en lång rad katastrof- och krigsdrabbade områden, från Sarajevo
och Somalia till Rwanda och Aceh-provinsen efter tsunamin.

Det var rapporterna från tsunamin och – framför allt – Katrinas
härjningar i Louisiana, som gjorde honom till superstjärna och fick
sajten I Want Media att utse honom till årets mediepersonlighet.

Han berättar om hans pappas kärlek till New Orleans och hur han själv
föll pladask för staden nio år gammal. Kanske bidrog det till att han
gick närmare än de flesta och visade mer empati, i sina rapporter från
katastrofområdet. Under en tid var han så gott som ständigt i rutan,
gråhårig i förtid och med ett engagemang som inte gick någon förbi.
”Jag ville inte åka därifrån även om jag kunde. Jag kollade inte men
voicemail, ringde inte hem. Jag ville aldrig lämna New Orleans.”

Kapitlen från Katrinakatastrofen är det främsta skälet att läsa den här
boken. Där blir han personlig på riktigt och väver ihop sin egen
berättelse med de han bevakar. Men tyvärr är inte allt lika bra. I
andra avsnitt förvandlas han till myten om krigskorrespondenten, med
klyschor istället för äkta känsla och med fokus på sig själv istället
för på dem vars öden han rest för att skildra.

Han skriver om hur katstroferna blir en kick i sig, hur han förvandlas
till ”ett rovdjur, ständigt på jakt efter nytt blod” och hur han
vantrivs i lugnet i välfärden eftersom det inte finns något som berör
honom där. ”I wanted emotion, but settled for motion”, skriver han, i
en fras som perfekt fångar problemet med den här boken: hur dramat
glider över i melodrama – och hur en potentiellt fängslande bok därför
blir fånge i sin egen självbild. (För den som vill läsa en bok som
undviker alla dessa fällor rekommenderas varmt Peter Kadhammars
senaste, Vad gjorde du under kriget?)

Anderson Cooper, tv-korrespondenten, är omöjlig att stänga av. Anderson Cooper, författaren, går att lägga ner.