Dumt som grus i Båstadtennisen

SEMESTERKRÖNIKA, DEL ETT En 30-miljonersturnering i tennis
väljer att marknadsföra sig helt och hållet med hjälp av dess största
stjärna. Sedan hoppar stjärnan av. Det är då Lars Lagerbäck-reflexen
slår till hos arrangörerna och den vita sportens tungor blir alldeles
svarta.

När jag rullar in i Båstad möts jag av spanjoren Rafael Nadal i varje
gathörn. Hans fighter face pryder fortfarande varje Swedish
Open-vimpel, trots att han inte kommer till start i Båstad, utan
istället slickar såren efter förlusten mot Roger Federer i Wimbledon på
annat håll.

Nadals avhopp är, naturligtvis, ett dråpslag mot turneringen. Redan i
fjol kom de flesta för att se just honom och åkte hem med känslan av
att ha sett en världsstjärna som egentligen redan då var för stor för
Båstad. Att han skrev på i år igen var fantastiskt, men tydligen
lockade såväl trivseln i players lounge på Skansen – där han och
kompisen Tommy Robredo utkämpade hårda Playstation-duster mellan
matcherna på centercourten – som den extra miljonen i startpengar. Gång
på gång bedyrade ”Rafi” sin kärlek till Swedish Open – och varje gång
han gjorde det steg turneringens värde en aning, för såväl arrangörer
som sponsorer.

Men sedan sista-minuten-avhoppet nu tillkännagivits har
arrangörerna gjort allt för att tona ner Nadals betydelse. I dagens
matchprogram i Båstad skriver Magnus Norman att startfältet även utan
Nadal håller en ”sanslöst hög klass” och att det ”är rätt skönt att
Rafael Nadal inte kommer till spel”, eftersom ”allt fokus legat på
honom”.

Det är möjligt att Norman är dum som grus. Det är mer sannolikt att han
försöker köra huvudet djupare ner i sanden kring Laholmsbukten än vad
som är möjligt, i ett försök att dämpa besvikelsen. Men resultatet är i
vilket fall som helst lika löjeväckande som Lars Lagerbäcks ”väldigt
bra match”-kommentar efter Trinidad & Tobago-fiaskot eller
”heroissk kämpainsats”- kommentaren efter Tysklands-utskåpningen.

Det alla ser och vet kan man inte vifta bort och få att försvinna. Det
blir säkert en trevlig Båstadvecka ändå, men glansen – och surret,
minglet och stjärnsvansen – som Nadal skapat kan man inte hur som helst
lämpa över på namn som Davydenko , Berdych och Nieminen.

Men Normans kommentar är väldig typisk för stora sponsorsvenemang. Där
gäller inte verkligheten: bara den presssrelease-tillrättalagda
varianten. I sponsringens värld finns inga fiaskon eller bakslag –
oavasett om vi talar om sjunkande båtyar i Volvo Ocean Race eller
avhoppade fixstjärnor.

Sponsring innebär alltid en risktagning. Men om detta talas aldrig
högt. Istället får vi krönikörer som är glada – herregud, glada! – att
den som alla kommit för att se inte dyker upp. Tala om teflontennis.
All kritik rinner av.

* * * * * *

Och på tal om teflon: den debattartikel
som SVT:s dynamiska duo Jutterström och Jakobsson skrev i Dagens
Nyheter i går förhöll sig till den rådande public service-debatten som
Magnus Norman till Nadal: med total förnekelse om att det över huvud
taget skulle existera något problem.

Det enda som händer är att ledningen ”frigör medel för att kunna satsa”. Så heter det vid varje sparpaket.

Just nu ska det satsas på att nå ”unga vuxna med ett public
service-utbud som svarar mot deras krav, behov och intressen.” Men –
och här glider de elegant på teflonet – ”det utbudet ska också vara
attraktivt för den äldre publiken.”

Jag tolkar, för säkerhets skull: SVT ska föryngras, men ingen ska känna sig utestängd.

I den meningen återfinns mycket av SVT:s dilemma. Jag delar inte alla
kritiska åsikter som förts fram om SVT på sistone – framför allt inte
Mikael Olssons och Nils-Petter Sundgrens. Jag tycker att SVT ska vara
båda breda/underhållande och smala/fördjupande. Problemet är att de
alltför ofta varken är tillräckligt underhållande eller tillräckligt
fördjupande, eftersom de just gör varje förändring med den
ängslighet som alltid präglar den som aldrig riktigt förstår varför de
måste förändra sig.

Och den som redan var orolig över SVT-ledningens inställning till
fördjupande nyhetsprogram lär knappast ha blivit lugnare av
debattdrapan, som mest talade om hur många som numera får sin
nyhetshunger tillgodosedd via SVT:s webb…

* * * * * *

Det finns public service-företag som är betydligt bättre på att
kommunicera sin framtidssyn. Läs om BBC-ledningens inställning till
”change forever” hos The Guardian.

* * * * * *

När Carl-Adam Nycop dog i veckan gjorde Expressen sex sidor om honom,
där han – rättmätigt – hyllades som den föregångspublicist han var. Men
ingenstans nämndes med vilken frenesi han kritiserat Expressen för dess
utveckling på senare tid. Dagens Expressen tog Nycop till stora delar
avstånd från, precis som många andra gamla Expressen-veteraner.

* * * * * * * * * *

I fredags syntes Lindex trosannonser inte bara på den sidan tre de köpt
i Aftonbladet utan även på förstasidan och bästa nyhetsplats. Okej,
sammanhanget var kritiskt till sin karaktär, men på Lindex gnuggar man
säkert händerna ändå. För ingen tror väl annat än att kampanjerna om
”we love boobs” och ”we love bottoms” lanserats med sikte på en hel del
PR-mässiga provokationer?

* * * * * * * * * * *

I England börjar frågan om reklamförbudet mot mat och dryck riktat till
barn i tv-sändningar att bli allt större. Nu diskuteras även åtgärder
mot övriga medier och reklamkanaler (läs hos The Guardian).

Frågan var också uppe i diverse debatter och utspel i Almedalen och det
ska bli väldigt intressant att följa den under hösten. För TV3 och
Kanal5 är det redan en het potatis, men det kan bli det för fler.

* * * * * * * * *

Dagens Media var först med att begära ut Stockholm Citys årsredovisning
hos PRV och kunde i veckan berätta om att City-koncernens
rörelseresultat i fjol landade på minus 89 miljoner kronor. Att
förlusten blev så stor trots att omsättningen snudd på fördubblades är
väldigt illavarslande för City, i den starka konjunktur vi befinner oss
i.
Bonnier-ledningen sitter här på ett delikat problem: självklart kan
förlusterna inte fortsätta på den nivån. Men samtidigt kan de inte
lägga ned tidningen, i ett läge där intäkterna trots allt ökar – och
där hela Norden är full av medieföretag som gärna startar nya
gratistidningar.

Tf VD:n Anders Kvarby lär dock ha Bonnierledningens ögon på sig under
hösten, när han ska försöka vända rött till svart. Det räcker inte
längre att utvecklingen går åt rätt håll, det måste gå betydligt
fortare.