Tragedins tomma blick gör ont

PRESSETIK När Expressen publicerade namn och bild på den misstänkte Hagamannen blev det ramaskri och etikdebatt. Vad händer nu när Aftonbladet publicerar namn och bild på den 13-åriga flicka som överlevde tragedin i Tungelsta?

Publiceringen är extremt ovanlig – och självklart kontroversiell. Flickan och familjerna ville visserligen själv träda fram och berätta, klargör de i tidningarna. Tidningen lär också säga att familjen ”godkänt” allt material före publicering. Ändå har Aftonbladet redan fått hård kritik för sitt beslut.

Att det finns ett enormt allmänintresse är givet; få talar om något annat. Artiklarna i både Aftonbladet och Expressen är också klanderfria: raka intervjuer om vad som hände, skrivet utan sensationalisering. Förmodligen var det just därför familjerna ville gå ut i pressen: för att undgå spekulationer och felaktigheter.

Ändå finns det skäl att vara tveksam. Det främsta gäller bildexponeringen, som åtminstone i Aftonbladet är klart överdriven, med dubbla helsidesporträtt. Expressen har avstått att visa flickan på bild och publicerar ej heller namn. Möjligen i lärdom av uppståndelsen kring Hagamannen-fallet, eller möjligen för att de gjort bedömningen att det är hennes berättelse, inte namn och bild, som är det mest relevanta. Det centrala i sådana här sammanhang är ju inte vad som publiceras, utan hur man gör det: vilken sorts exponering det blir.

En annan fråga, som diskuterats flitigt i etikdebatten efter tidigare tragedier som diskoteksbranden i Göteborg, Estonia, svåra bussolyckor och tsunamin, är hur man ska hantera önskemål om att träda fram i medierna av personer som är i chock eller som uppenbart fortfarande är traumatiserade i någon form, kort efter en katastrof. I synnerhet barn. Att bara säga att ”de ville ju själva” räcker inte, så kort inpå katastrofen. Medierna måste också göra sina egna bedömningar av vad som ska publiceras. Erfarenheterna från de som trätt fram är väldigt olika om man går tillbaka: för en del var det helt rätt, medan andra ångrar djupt att de gjorde det. I samband med tsunamin gjordes många intervjuer, i alla medier, med barn och unga som drabbats. Det bidrog, naturligtvis, till att fördjupa bilden av vad som hänt – och många av dem var djupt gripande och välgjorda – men det fanns också publiceringar som kändes väl nära gränsen till det alltför påträngande.

I flera fall har det faktiskt varit så att uppmärksamheten kring offren för brott och olyckor hanterats mer okänsligt och med större sensationslystnad än artiklar om gärningsmän. Minns bara hur just Aftonbladet slog upp bilderna på de mördade flickorna på Hallandsås häromåret, mot familjens vilja. Hänsynen och empatin har saknats, när nyhetsprioriteringarna tagit över.

Det finns, självklart, inget facit för etiska överväganden av det här slaget. Att få veta vad som hände är centralt. Att få berätta kan också vara det. Men om vi behöver se blicken på förstasidorna hos en 13-åring som bara någon dag tidigare drabbats av det mest otänkbara och fruktansvärda är inte lika givet. Det är en tragedins tomma blick som gör ont. För ont för en 13-åring.

(Texten ändrad sedan den ursprungliga versionen)