Vilka är JK:s särskilda skäl?

PERSBRANDTMÅLET Att Expressens löpsedel och artikel om Mikael Persbrandt blir rättssak är inget att säga om: få publiceringar har varit så solklart kränkande som de. Men att det är JK som driver på i frågan väcker ändå en hel del olustkänslor. JK har ännu inte lyckats ge någon bra förklaring om varför detta ska ligga på hans bord.

Att privatpersoner stämmer medier för förtal tillhör ovanligheten. Ofta stannar det vid utspel och hot om stämning, i samband med omdiskuterade rubriker och löpsedlar. Ibland – rätt ofta, när det gäller kändislöpsedlar – landar parterna i en ekonomisk förlikning, andra gånger inser den som anser sig förtalad att den juridiska vägen inte är särskilt framkomlig. Dels är det en dyr och tidsödande process, dels är det svårare att vinna sådana mål än vad många tror, eftersom lagen ställer rätt hårda krav på vad som ska definieras som förtal. Därför har vi få förtalsmål – mindre än en handfull per år – och också få fällningar, dessutom av hävd med rätt låga skadestånd som påföljd.

Att det är JK som driver förtalsmål är ännu ovanligare. JK har som uppgift att vara statlig åklagare när det gäller tryck- och yttrandefrihetsbrott och kan driva såväl egna mål som väcka allmänt åtal, om det ”föreligger särskilda skäl påkallade ur annan synpunkt”.
När det gäller hets mot folkgrupp utnyttjar JK den möjligheten någorlunda regelbundet, men när det gäller förtal enligt tryckfrihetsförordningen är det extremt sällsynt. Det senaste exemplet var den 31 augusti 1990, då dåvarande JK Hans Stark väckte åtal mot Expressen och dess dåvarande ansvarige utgivare Bo Strömstedt för grovt förtal av 55 bandy- och hockeyspelare i Boltic, Boden och Västa Frölunda. Då handlade det om Expressens artiklar i februari samma år om hur ett antal storspelare svindlat Tipstjänst på stora summor, genom att ha mutat spelare i olika lag att rigga matchutgången. JK inledde en förundersökning som motiverades med att Expressen gått till angrepp på den svenska idrottsrörelsens heder – och att det kunde jämföras med ett angrepp på någon som innehar en allmän befattning. Några månader senare väckte han åtal för grovt förtal.
I sin memoarbok ”Löpsedeln och insidan” skriver Bo Strömstedt om hur JK Stark under processen sagt till tidningens ombud att hans avsikt var ”att såra eller döda”, om än med tillägget ”…ja, jag menar bildligt”. I rätten krävde JK” en annan påföljd än böter”, det vill säga fängelse. Den som kom att lida störst skada den gången var dock JK, eftersom Expressen friades på alla åtalspunkterna.

Skillnaden mellan det åtalet och det som Göran Lambertz nu väcker mot Expressen kunde inte vara större. Då utpekades publiceringen som ett hot mot det allmänna, den här gången handlar det om en enskild persons integritet och hur den kränkts. Då försvarade Expressen varenda ord och siffra i sin publicering, den här gången har Expressen gjort avbön, bett om ursäkt och erbjudit sig att betala skadestånd.

Det föranleder en slutsats och en fråga. Slutsatsen är att utslaget inte kan bli ett annan än en fällande dom, sannolikt med ett skadeståndsbelopp som ligger relativt högt – kanske till och med mer än de 50 000 kronor som Gudrun Schyman tilldömdes efter Expressens ”sexlöp”.
Frågan är varför JK åtalar.

Att en publicering prövas rättsligt är naturligtvis aldrig fel; den sortens granskning kan ingen publicist motsätta sig – i synnerhet inte om man vill bevara det system som finns med friheten och frivilligheten som bas för den publicistiska verksamheten.
Men det är svårt att se vilka principiella och särskilda skäl som finns just för justitiekanslern att driva ärendet. Att det är JK som väcker åtalet ger självklart ärendet en annan tyngd än om det varit ett ”vanligt” förtalsmål, där Mikael Persbrandt själv stämt Expressen. Nu lyfts frågan upp till att symbolisera ett allmänt angrepp på privatpersoners rätt till att inte bli kränkt i sitt privatliv.

Därmed finns en risk att det här fallet får större juridiska och politiska implikationer än det förtjänar; att det kan bli ett tillhygge för dem som vill inskränka tryckfriheten och införa nya begränsningar av vad medier ska få publicera. Att JK är inne på det spåret har han signalerat tidigare, i sitt ivrande för en svensk motsvarighet till ”Lex Caroline” – den uppmärksammade domen om hur prinsessan Caroline av Monaco kränktes av paaparazzifotografer i Tyskland.
Och varför agerar han annars just nu? Det är ju inte så att det saknats kränkningar av den personliga integriteten under de 15 år som ämbetet inte agerat. Vad är det som gör Persbrandt-fallet så speciellt att det inte kan hanteras på vanligt sätt, utan istället med staten som ombud? Kort sagt: vilka är JK:s ”särskilda skäl”?

Expressens artikel om Persbrandt är ett extremt lågvattenmärke för journalistiken. Inte nog med att den var direkt lögnaktig; den var också direkt vämjelig i sin ton, med en insinuationsretorik och ett sätt att hanta ”källor” och ”uppgiftslämnare” som lånats av de absolut sämsta brittiska tabloiderna. Att den kommer att kosta Expressen dyrt är inget att säga om. Förmodligen har den redan gjort det.
Men om den också kommer att kosta pressfriheten något i ett längre perspektiv så är det ett väldigt högt pris att betala. Och JK har ännu inte givit något bra svar på frågan om varför.

Läs mer hos JK, beslut nr 6966-05-30.