Kvasten går mot reklamen

REKLAMFÖRBUD Upp med en hand alla som är motståndare till sexistisk reklam och grova kränkningar i medierna! Håll den kvar över hela påsken, ni som tror att nya lagar som förbjuder detta är lösningen.

Det har varit en förbudsivrarnas vecka när det gäller medier och reklam. Först ut var JK Göran Lambertz, som tycker att riksdagen ska ta den märkliga paparazzidomen i Europadomstolen ad notam och införa en svensk Lex Caroline som skulle förbjuda medierna att klampa för långt in i den privata sfären. Sedan hävdade riksdagsledamoten Hillevi Larsson (s) i branschtidningen Resumé att det nu finns en riksdagsmajoritet som kan tänka sig att ställa sig bakom en lag som förbjuder könsdiskriminerande reklam.
Båda planerna präglas av goda syften, men väljer fel metoder och bär naivitetens skygglappar kring ögonen. Denna starka tro på en lagstiftning vars utformning ingen verkar kunna precisera och vars tillämpning ingen ens verkar ha tänkt på, tyder på en kraftig överskattning av lagstiftningens förmåga och en lika kraftig underskattning av vad dess tjurrusning genom tryck- och yttrandefriheterna kan få för följder.

Diskussionerna om att vidta åtgärder mot sexistisk och könsdiskriminerande reklam har förts i decennier, både på myndighetsnivå och i riksdagen, och frågan tillhör ett av fokusområdena i regeringens jämställdhetspolitik. De tog dock fart på allvar först efter Göran Perssons tal på s-kvinnornas kongress i Eskilstuna i maj i fjol, där han attackerade såväl mediernas som reklamens bidrag till ”sexualiseringen av det offentliga rummet”, där ”tonårstidningar lottar ut läppförstoringar och medier torgför ett förnedrande, fördummande för att inte säga näst intill pornografiskt utbud”. Statsministern hotade då med reglering, eftersom branschens ”egen sanering inte visat sig särskilt effektiv”.
En månad sedan fick Jens Orback ta över den heta potatisen i en interpellation i riksdagen och meddelade då att regeringen överväger att utreda förutsättningarna för en lag som förbjuder könsdiskriminerande reklam. Mycket längre än så har frågan inte kommit, mer än att förutsättningarna för en utredning bereds av tjänstemän på Orbacks departement, men Hillevi Larsson dundrar ändå om en lag och om vilka som kan tänkas backa den.

Att det i praktiken är meningslöst att angripa en ökande sexualisering och objektifiering i samhället i stort genom att förbjuda vissa reklamyttringar, förstår nog politikerna också. Men det är enkel retorik, därför lever frågan vidare, i synnerhet ett valår.
De som mest effektivt kan agera mot sexistisk reklam är och förblir branschen själv – och konsumenterna. Branschen genom att hålla diskussionen levande och ge så stor tyngd som möjligt åt de etiska instanser som finns, (som till exempel ERK konsumenterna genom att nobba de annonsörer de ogillar.
Det kommer aldrig att leda till en perfekt värld, fri från kränkande inslag. Lika litet som medierna aldrig kommer att kunna undvika att klampa in i privata sfärer.
Perfekta världar finns ju bara i den mediepolitiska retoriken.