X
Annons
X

Tv- och populärkultursbloggen

Harry Amster

Harry Amster

I juli gav Paul McCartney tre konserter i New York’s Citi Field och den 23 november släpps en liveupptagnig på två cd och en dvd. Albumet Good evening New York City kommer också att säljas i en lyxversion med en dvd från McCartneys show på Ed Sullivan Theatre.

Han spelade låtar från både Beatles- och Wingskatalogerna plus solomaterial. 44 år tidigare hade Beatles spelat på Shea Stadium och McCartney tycker, enligt NME, att det var spännande att spela i år “eftersom man kunde höra oss den här gången!”

Lyssna nedan (eller här) när McCartney kör I’m down och jämför här när Beatles körde låten live 1965 på Shea Stadium!

Harry Amster

Rapparen och skådisen Will Smith ska tillsammans med hustrun, skådespelaren Jada Pinkett Smith leda tv-showen när Nobels fredspris delas ut den 11 december i Oslo.

Bland artisterna som uppträder finns Wyclef Jean, Toby Keith, Donna Summer, Amadou & Mariam och Toby Keith..
Will Smith slog igenom under 80-talet som rappare i The Fresh Prince och har sedan gjort filmer som Men in black och Independence day. Jada Pinkett Smith har medverkat i The nutty professor, Ali och The Matrix reloaded.

Kolla nedan (eller här) när Will Smith hyllar sin hustru.

Harry Amster

(Call Me) Number One med The Tremeloes från 1969 tog sig upp till brittiska singellistans andra plats och blev gruppens näst sista hit. Här låter gruppen väldigt annorlunda mot gladpoplåtarna Here comes my baby och Suddenly you love me. För att inte tala om smörballaden Silence is golden. Mera åt Beatleshållet med en låt som ändrar inriktning hela tiden. Tyvärr tog utvecklingen slut där.

Lyssna nedan (eller här) på (Call me) number one och läs sedan historien om Tremeloes (SvD 1998-07-27).

Nästa avsnitt: Yesterday man med Chris Andrews.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet, klicka HÄR: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy
March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs,
Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat
Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals,
Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone,
Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam
The Sham And The Pharaohs. Lemon Pipers. Harper¹s Bizarre. Donovan. Peter
& Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dusty Springfield. Animals.
Vikki Carr. Tom Jones. Carole King. Rolling Stones. Carly Simon. Shirelles.
Cliff Richard. Hounds. Gary Puckett & The Union Gap. Creedence Clearwater
Revival. Simon & Garfunkel. Beatles. Bob Dylan. Elvis Presley. Fifth
Dimension. Jethro Tull. Cyrkle. Barry Sadler. Roger Miller. Byrds. Supremes. Lesley Gore. Royal Guardsmen. Barry McGuire. Seekers. Bob Lind. Status Quo. Millie Small. Count Five. Herman’s Hermits. Petula Clark. Ike & Tina Turner. Santana, Bobby Goldsboro, Music Explosion. Melanie. The Crazy World of Arthur Brown, Who. Beatles-boxen. Mary Hopkin. Jeannie C. Riley. Temptations. Georgie Fame. Steppenwolf, Vanilla Fudge. Aretha Franklin. Sam & Dave. Archies. Foundations. Tommy James & The Shondells. Arthur Conley. Paul Anka. American Breed. Zager & Evans. James Brown. Brian Hyland. Mungo Jerry. Peter Sarstedt.

Det var nyårsafton 1968 på Johanneshovs isstadion. Bland alla svenska band fanns engelska The Tremeloes. Gladpopparnas riksförbund, ungefär. Hur det lät har jag ingen aning om. Men antagligen sjöng jag med i någon trallvänlig refräng: Zai zai zai…

Just hitlåten Suddenly you love me hade bärande textrader som ”Ohohoh” och
”zai zai zai”. Men genombrottet kom egentligen med låtar som gav sken av att
vara live-inspelade, ungefär som Trini Lopez låt If I had a hammer.
Egentligen måste man gå tillbaka till 1959 då Brian Poole bildade Brian Poole &
The Tremeloes. De körde mest covers och roade sig med att härma Buddy Holly.
1962 signades de av Decca som hade två grupper att välja mellan. Den ena gruppen
kallade sig Beatles. Producenten Mike Smith valde Tremeloes. Det är inte
fastställt om han sköt sig i gryningen.

Brian Poole & Tremeloes fick i alla fall hits med en cover av Beatles cover på
Twist and shout. Plus en listetta med Do you love me. I januari 1966 lämnade
Brian Poole gruppen och den riktiga historien kunde börja.
The Tremeloes inledde med en cover på Paul Simons Blessed som inte slog.
Sångaren Len ”Chip” Hawkes (pappa till Chesney Hawkes som hade en hit 1991 med
The one and lonely) med sin Four Seasons-röst gjorde att glada Here comes my
baby blev fyra på Englandslistan. Den skrevs förresten av Cat Stevens.
Apropå Four Seasons tog gruppen B-sidan Silence is golden från singeln Rag doll
och fixade till en perfekt stämsång. Därmed fick gruppen en världshit med de
välkända textraderna: ”Silence is golden/but my eyes still see”. Det blev en
andraplats på Tio i topp.
Even the bad times are good var nästa hit (1967). Den följdes av Suddenly you
love me och afrikanskt influerade Helule Helule. (Call me) number one slog 1969
och inriktningen blev lite allvarligare, Beatlesaktigt spetsat med stämsång
modell Hollies. Dessutom skrev de låten själva.
1971 kom den sista hitsingeln Me and my life. T.Rex, Sweet och Slade tog
hand om tonårsmarknaden i fortsättningen. Bandet tackade dessutom nej till låten
Yellow river som istället blev en monsterhit med Christie.
I en recension av en konsert i Sverige sommaren 1969 skrev Björn Håkansson:
”Gemensam nämnare i allt de gör, är att allt är ointressant. Ett levande
skval.”
Gruppen fick lite storhetsvansinne efter Number one och kallade sina tidiga fans
för idioter. Kloka gossar.
Hawkes lämnade gruppen 1974 och satsade på en countrykarriär i Nashville. The
Tremeloes återförenas då och då och är numera stora i Tyskland. Dave Munden på
trummor och Rick Westwood på gitarr är de enda originalmedlemmarna.
Dave Munden har förklarat varför gruppen hette Tremeloes:
– Gitarristen Alan Blakley brukade spela en enkel instrumentallåt där han
använde mycket vibrato och det var antagligen anledningen till att vi kallade
oss The Tremilos vilket var en felstavning av ordet Tremolo som var ett annat
ord för Vibrato.
Klargörande, om något.
HARRY AMSTER

Harry Amster


FOTO: TV4 Alla idoler som hoppas gå vidare till fredagens kvalfinal.

Fem tjejer kämpade igår kväll om vem som skulle ta sig till fredagens kvalfinal. Peter Jidhe sa som vanligt: Nuuuuu!
Mariette Hansson och Erika Sehlin gick vidare. Synd om Moa Carlebecker-Forssell, men juryns wild card-alternativ finns ju där. Fyra klara hittills: Jon Sindenius, Calle Kristiansson, Mariette Hansson och Erika Sehlin. Det blir en bra höst.

Lite om gårdagen: Sabina Täck valde svåra Christina Aguilera-låtem Ain’t no other man. Bra, lite hoptryckt röst, men stillastående uppträdande.
Moa Carlebecker-Forssell, svenska Pink, var oerhört säker med både röst och scenframträdande.
Clara Hagman var nervös men kunde det där med att titta in i kamerorna. Sjunga? Ja, det också, kanske tog i för mycket. Slätstruket, sa Andreas Carlsson.
Mariette Hansson sjöng med enormt självförtroende, trots en tråkig Pink-låt. Hon kan gå långt även om jag inte blev lika begeistrad som juryn.
Erika Selin, som testar Idol för andra gången, har rösten. Men det lät lite tamt. Kul att hon gick vidare i alla fall!

Harry Amster


FOTO: Scanpix Cookies ’N’ Beans gör lLonard Cohen alldeles strålande.

Nu har plattan Cohen – The Scandinavian Report släppts. Var på Lydmar i går kväll och såg Cookies ‘N’ Beans än en gång göra en skön version av First we take Manhattan, lite typ Andrew Sisters. De hjälpte också Bo Kasper så att Dance me to the end of love blev en härlig allsång. Norska Christel Alsos sjöng Suzanne med en fantastisk röst. Här kan ni läsa vad jag skrev när plattan spelades in live i Studio 4 i Radiohuset.

Harry Amster


Jag och Helena af Sandeberg. Hon berättar att “Nu växer Anna Ankan i mig”.

Ni har väl inte missat mina webbtv-intervjuer med Mikael Persbrandt, Helena af Sandeberg, Francisco Sobrado och Leonard Terfelt, som alla är med i andra säsongen av TV4:s Oskyldigt dömd som startar imorgon kl 21. Kolla här!

Harry Amster

Have I the right? med Honeycombs var debutsingeln som gick upp i topp på brittiska singellistan. Även That’s the way blev en stor hit. Båda är sådana där omedelbara poplåtar som man efter en minut bara vet att de kommer att slå. Apropå slå så hade gruppen en kvinnlig trummis vilket var extremt ovanligt. Hon hette Honey Lantree, därav namnet på gruppen.

Have I the right to hold you?
You know I’ve always told you
That we must never ever part
oh ooh ooh oh

Have I the right to kiss you?
You know I’ll always miss you
I’ve loved you from the very start

Come right back I just can’t bear it
I’ve got this love and I long to share it
Come right back I’ll show my love is strong

Lyssna nedan (eller här) på have I the right och läs sedan Honeycombs historia, som även innefattar Brian Jones i Stones (SvD 1999-09-20).

Nästa avsnitt: Call me number one med The Tremeloes.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet, klicka HÄR: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy
March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs,
Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat
Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals,
Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone,
Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam
The Sham And The Pharaohs. Lemon Pipers. Harper¹s Bizarre. Donovan. Peter
& Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dusty Springfield. Animals.
Vikki Carr. Tom Jones. Carole King. Rolling Stones. Carly Simon. Shirelles.
Cliff Richard. Hounds. Gary Puckett & The Union Gap. Creedence Clearwater
Revival. Simon & Garfunkel. Beatles. Bob Dylan. Elvis Presley. Fifth
Dimension. Jethro Tull. Cyrkle. Barry Sadler. Roger Miller. Byrds. Supremes. Lesley Gore. Royal Guardsmen. Barry McGuire. Seekers. Bob Lind. Status Quo. Millie Small. Count Five. Herman’s Hermits. Petula Clark. Ike & Tina Turner. Santana, Bobby Goldsboro, Music Explosion. Melanie. The Crazy World of Arthur Brown, Who. Beatles-boxen. Mary Hopkin. Jeannie C. Riley. Temptations. Georgie Fame. Steppenwolf, Vanilla Fudge. Aretha Franklin. Sam & Dave. Archies. Foundations. Tommy James & The Shondells. Arthur Conley. Paul Anka. American Breed. Zager & Evans. James Brown. Brian Hyland. Mungo Jerry. Peter Sarstedt. Blood, Sweat & Tears.

That”s the waaaaaaaaay, sjunger den kvinnliga trummisen Honey i Honeycombs. Och fortsätter med Have I the right. Rak, enkel pop som ibland hörs igen när Honeycombs får en nostalgikick och återförenas. Brian Jones i Rolling Stones älskade att hata honungskakorna.

Honeycombs bildades av gitarristen Martin Murray 1963. Han jobbade som frisör på
dagarna och fick med sig kollegan Honey Lantree, som spelade trummor på
fritiden. Brorsan John Lantree gick in på bas och bandet kallade sig The
Sherabons. Det ändrades snabbt till Honeycombs efter den rödhåriga trummisens
smeknamn och en hit av Jimmie Rodgers (på första lp-n Here are the Honeycombs
står det Sherations – någon måste ha fått hjärnblödning när skivfodralstexten
skrevs).
När de spelade på klubbarna upptäcktes de av Ken Howard och Ken Blaikley som
blev deras managers (de tog senare hand om bandet med namnet Dave Dee, Dozy,
Beaky, Mick & Tich). Honeycombs fick skivkontrakt med Pye Records och
producerades av legenden Joe Meek, som fixade hits åt John Leyton, Heinz, Mike Berry,
Screaming Lord Sutch, Tornados och andra höjdare (han sköt sig själv i februari
1967 när allt och lite till gick åt helvete).
Första singeln Have I the right, skriven av Howard/ Blaikley, toppade listan
1964 i Storbritannien. I glädjeyran ramlade Murray av scenen under en spelning
och bröt både armar och ben. Han blev tillfälligt ersatt av gitarristen Peter
Pye.
Have I the right blev också en stor hit i USA och därmed en miljonsäljare.
Uppföljaren Eyes gick inte in på listorna och Murray lämnade gruppen. Inget
fungerade förrän de släppte That”s the way i slutet av 1965 där Honey sjöng
duett med sångaren Dennis D’Ell. Engelsk piratradio spelade den oavbrutet vilket
fick upp låten på listorna.
Året därpå lämnade sångaren och de båda gitarristerna bandet och när tre ersättare
togs in döpte gruppen om sig till The New Honeycombs. Men i mars 1967 stack
även Honey Lantree för att satsa på en solokarriär. I maj var hon tillbaka men
gruppen sprack ändå.
Originalsångaren D’Ell försökte sig på en comeback som solosångare under
70-talet medan Honeycombs spelade 1991 på en hyllningskonsert för producenten
Joe Meek.
Brian Jones ringde vid ett tillfälle upp en radiostation och bad dem spela Have
I the right på hastigheten 78 varv. Givetvis gjorde radioprataren som han blev
tillsagd vilket tydligen fick Brian och hans vänner att bli helt hysteriska. Om
det nu var hastigheten som orsakade skrattanfallen.

The Honeycombs
Medlemmar: Dennis D’Ell, sång, munspel (född 1943); Martin Murray, gitarr
(1941); Alan Ward, gitarr, keyboards (1945); John Lantree, bas (1940); Annie
”Honey” Lantree, trummor (1943)
Svensk tv: Medverkade i Drop In i januari 1965
Namelosers: Turnerade med Honeycombs och Kinks i Danmark
På Tio i Topp: Have I the right (1:a den 19 september 1964), That”s the way (1:a
i januari 1965)
HARRY AMSTER

Harry Amster


FOTO: Scanpix Uffe Larsson blev 53 år.

Så sorgligt att Uffe Larsson dött. När Let’s dance startade i januari 2008 var han med som deltagare. När jag träffade honom utbrast han ”Jag är rädd att göra bort mig och räkna fel”. Han struntade i att folk snackade om hans viktminskning och att han var högoddsaren för jumboplatsen.
– Jag var ute och gick med hundarna i Sumpan där jag bor och då ringde en tjej och frågade om jag ville vara med. Jag sa ”aldrig i livet”. Men jag är inte säker på att jag årets Brandeby.
Vi pratade på och när jag till sist frågade hur det kommer att gå i Let’s dance kom ett sådant där typiskt Uffe Larsson-svar, som ett piskrapp.
– Jag åker ut innan vinjetten är färdigspelad.
Uffe Larsson log stort.

Harry Amster


FOTO: Scanpix Thom Yorkes nya band kanske ska heta Thomosexual.

Radioheads frontman Thom Yorke har bildat ett nytt band tillsammans med basisten Flea från Red Hot Chili Peppers, Joey Waronker som samarbetat med REM, brasilianska multiinstrumentalisten Mauro Refosco och producenten Nigel Godrich, enligt NME.

Yorke ska framföra solomaterial och debuterar i Los Angeles 4 och 5 oktober. På sin blogg skriver han att han ”de senaste veckorna fått iuhop ett band för att ha kul och spela The Eraser-materialet live och nya låtar för att se om det funkar”. Kolla här på en bild av bandet.
Än så länge har bandet inget namn och föreställningarna blir inte så långa eftersom det inte finns tillräckligt med låtar. Thom Yorke har tidigare funderat på namn som Thombola, Thomosexual, The Duke of Yorke och T-Homme.

Harry Amster


FOTO: TV4 En jury med massor av sjukdomar.

En Anders Bagge med svininfluensa och Andreas Carlsson med gigantiska solbrillor (ögoninflammation) plus en frisk Laila Bagge inledde slutveckan för Idol. Fem deltagare tävlade på måndagskvällen för kvalfinalen på fredag. Sent på kvällen hade röstarna givit sin dom: Jon Sindenius och Calle Kristiansson gick vidare.
Kort sammanfattning av kvällen:
Calle Kristiansson satsade på Highway to hell, killen har en riktigt bra rockröst och är sympatisk. Tyckte juryn också.
Flickfavoriten Nicklas Hocker lät bättre under auditionperioden med en akustisk gitarr. Trodde att rösten och luggen skulle dra mer röster.
Andréas Johansson sjöng tamt och falskt. Eddie Razaz valde Michael Jacksons Man in the mirror och hade en rätt skön soulröst, lät säker.
Jon Sindenius till sist, som varit ojämn, sjöng aningen falskt, men rösten är stark. Baggarna tyckte det var såååå bra medan Andreas Carlsson var mer skeptiskt.

Tittarna gjorde ett hyfsat val. Kanske förvånande att Nicklas Hocker inte fick fler röster. I veckan väljer tv-publiken åtta deltagare till kvalfinalen på fredag. Juryn får lägga till fyra så kallade Wild cards, talanger som inte fått tillräckligt med röster men som de tror på. Ikväll kl 20 på TV4 blir det fem av tjejerna som tävlar.