Annons

Tv- och populärkultursbloggen

Harry Amster

Harry Amster

I’m a believer med The Monkees skrevs av Neil Diamond och blev en världshit 1966. Monkees var bandet som bara dök upp i en massiv pr-kampanj och tv-serie. De var mästare på att få ut lysande singlar och oavsett hur mycket galla kritikerna spydde på bandet så håller många av hitsen än i dag. I’m a believer låg etta i USA i sju veckor. Eddie Murphy sjöng sin tolkning i Shrek där öppningsraden ”I thought love was only true in fairy tales”, passade så bra.
Jag intervjuade Mike Nesmith i Monkees 1999 så läs gärna och se den fantastiska videon.

Nästa avsnitt: Blackberry way med The Move.
Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots, Nancy Sinatra, Procol Harum, Sly & The Family Stone. Klicka här.

Han var med i The Monkees, blev världsberömd och hatade till slut hela branschen. Nu gör han videor, spelar countryrock och bor på en ranch i Santa Fe, New Mexico. Han gillade tv-showen med Monkees. – Men det var inte alls meningen att vi skulle spela som en grupp, säger gitarristen som alltid hade en mössa på sig.

När jag ringer upp Michael Nesmith frågar han omedelbart var jag befinner mig.
– Jag tror jag var i Stockholm för många år sen med The First National Band. Men det var en av de där turnéerna då man aldrig riktigt vet var man är.
Nesmith har precis släppt en dubbel-cd med en liveupptagning från The Britt Festival. Han minns att han inte mådde särskilt bra under konserten och är förvånad att det låter så bra som det faktiskt gör. Här finns hans låt Different drum som The Stone Poneys, Linda Ronstadts band, fick en stor hit med på 60-talet.
Han säger att han alltid varit intresserad av olika former av kultur: teater film, musik.
– Jag lärde mig spela gitarr när jag var 19, började skriva egna låtar och sen gjorde jag den där tv-showen på 60-talet, säger han och syftar naturligtvis på The Monkees succéshow. Men mer om det senare.
Redan tidigt spelade han musik med rötterna i country-blues och folkmusik. Mest influerades han av bluesmusiker från Texas och allt från Lightnin’ Hopkins, Jimmy Reid, Bo Diddley till Ike & Tina Turner. Men även countryartister som HankWilliams och Jerry Lee Lewis. I dag lyssnar han mer på världsmusik och letar på nätet efter ny musik, men inte alls lika intensivt som på 60-talet, då Bob Dylan, Jimi Hendrix och Doors var idolerna.
– Jag var också vän med många av dem jag gillade, som Stephen Stills med sitt band Buffalo Springfield. Och så killarna i Byrds.
Efter den tumultartade tiden med Monkees bildade han The First National Band, som gjorde tre album.
– Jag gjorde inte plattorna som popalbum utan mer som konstverk som skulle stå sig i tiden. Men de sålde inte så mycket.
En liten hit fick bandet i alla fall med låten Joanne. Redan från starten tänkte han sig tre album från First National Band och sedan ytterligare tre vardera från Second National Band och Third National Band. Nu blev det bara en till från andra uppsättningen, Tantamount to reason. 1972 släpptes ett album med den ironiska titeln And the hits just keep on comin’.
– Skivbolaget sa att det var ju bra med konstverken men om albumen inte säljer fick det vara. Jag har inget emot hits men jag gillar inte att vara berömd. Det handlar om ren ondska när man blir en celebritet.

Under det tidiga 70-talet startade han ett skivbolag, började sedan göra videor och fick en Grammy 1981 för filmen Elephant Parts.
– Jag vet inte om jag ska turnera igen. Musik gör jag fortfarande men mest för mitt eget höga nöjes skull.
Istället har han givit ut romanen The long sandy hair of Neftoon Zamora, funderar på en ny roman och att göra en långfilm med egen musik.
Eftersom han fortfarande får royalties från Monkees-tiden (han skrev låtar somThe girl I knew somewhere, Tapioca tundra och Listen to the band) går det ingen nöd på herr Nesmith. Dessutom vann han i början av 1999 en strid mot tv-bolaget PBS om temamusiken till tecknade Sesame Street. Han fick ett skadestånd på 375 miljoner kronor och kommenterade rättegången så här:
– Det är som att ta mormor på bar gärning när hon snor ens stereo. Å ena sidan är jag glad att få tillbaka stereon, å andra sidan är det sorgligt att mormor är en tjuv.
Michael Nesmith hatar att prata om The Monkees, sägs det. Det stämmer inte. När jag frågar om det blir några fler turnéer svarar han nej, trots att han var medför ett par år sedan och spelade i Storbritannien.
– Jag ville se hur det skulle gå men jag tyckte det var förfärligt och njöt inte alls av det. Då beslöt jag att aldrig mer göra om det.
Gillade publiken vad den såg?
– Jag antar det. Det var utsålt. De gamla låtarna lät bra men det fanns inte tillräckligt med kreativt nyskapande.
Allt började med att han såg en annons där man sökte fyra musiker som skulle vara med i en tv-serie. Han ångrar inte tiden med The Monkees som hade hits som Last train to Clarksville, I’m a believer, Daydream believer och A little bit me a little bit you.
– Jag kommer knappt ihåg. Egentligen gillade jag tv-showen men inte bandets musik. Jag ville göra annat än att bli inblandad i hela mediesvängen. Jag är misstänksam mot människor som är berömda bara för att de är berömda.
Störde det dig att du kallades för den intelligenta i Monkees?
– Det var bara tidningsnonsens.
Varför bar du alltid en mössa på alla bilder?
– Jag hade mössan för att jag alltid åkte motorcykel. Producenterna sa att jag skulle behålla den när vi uppträdde. Så då gjorde jag det, säger Michael Nesmith.
HARRY AMSTER