Alla älskar Raymond

Jag tittar på Alla älskar Raymond. Nu igen. Tror att det är femte gången jag ser avsnitten som visas på TV3 på vardagar. Trots att jag vet ungefär vad som ska hända dyker skrattanfallen upp gång på gång. Kanske just därför. Det är som att se Helan & Halvan när man var liten och visste att Helan skulle ramla när någon råkade slänga ett bananskal på marken. Det tog alltid några minuter men till slut föll han. Och vi barn dog av garv. Med Raymond och hans djupt neurotiska familj är det samma sak. Man vet att det oftast kommer att gå åt helvete så det är bara vänta in. Och sedan kommer det förlösande skrattet.
Stackars Debra är gift med mesiga Raymond som är totalt intrasslad i sina föräldrars tvångsmässiga behov av att inte släppa sina barn, även om de är vuxna och gifta och har barn. Mamma och pappa bor mitt emot. Men ju mer man lär känna Raymond, Debra, utflippade brorsan Robert, mamma Marie och pappa Frank desto mer älskar man allihop fast de är ett gäng psykotiska självupptagna kryp. Här är det Debra som försöker förklara för en oförstående lärare vilket hemskt liv hon lever. Men läraren verkar mest reagera på att Debra får ett utbrott och ser henne som orsak till barnens problem. Raymond sitter bredvid och mesar som vanligt.