Veckans låt med elektriska plommon

Lyssnade precis på The Kinks-influerade låten I’ve got a way of my own med The Electric Prunes, bandet som 1967 hade en enda hit med mästerverket I had too much to dream (last night). Finns på samlingen Too much to dream eller om ni föredrar bandet live på albumet Stockholm 67.
Visserligen är Electric Prunes klassiska one hit wonders men vad spelar det för roll när låten är psykedeliska nationalsången I had too much to dream (last night). Sångaren James Lowe spelade 1964 i ett bluegrassband på Hawaii men tog sig till Los Angeles året därpå för att bilda Electric Prunes med gitarristen Weasel Spagnolia. Första singeln Ain’t it hard floppade men drömlåten nådde en elfteplats på USA-listan.
I had too much to dream (last night) skrevs av den kvinnliga duon Annette Tucker och Nancy Mantz, som också gjorde låtar till The Knickerbockers, Chocolate Watch Band och Quicksilver Messenger Service. Förresten låter Summer wine med nylioen avlidne Lee Hazlewood som en karbonkopia av I had to much to dream, men jag har ingen aning om varför.
Tyvärr floppade debutalbumet The Electric Prunes men singeln Get me to the world on time blev en liten hit både i USA och i Storbritannien. Uppföljaren The great banana hoax gick upp i rök och kom inte ens in på listorna. I slutet av 1967 turnerade gruppen i Europa och den 14 december spelade bandet på Konserthuset i Stockholm. Ett inspelningsteam från Sveriges Radio, med producenten Klas Burling i spetsen, spelade in konserten på en fyrakanalsbandspelare. 1968 utökades gruppen med ett helt gäng musiker som gjorde albumet Mass in F Minor. Den brukar kallas för den första rockoperan och bygger på en katolsk mässa. Sålde naturligtvis ingenting och blev därför omedelbart kultförklarad. En kritiker skrev: ”Den låter som om döva munkar reciterar gregorianska hymner.” Låten Kyrie Eleison Mardi Gras är i med under kyrkogårdstrippen i filmen Easy rider, vars soundtrack sålde desto mer.
Bandet sprack snart men fortsatte med olika bandkonstellationer som behöll namnet. Det blev ytterligare en religiös platta med namnet Release of an oath. Det sista albumet Just good old rock’n’roll släpptes 1969 (utan att någon av de fem originalmedlemmarna var med) och sedan är de elektriska katrinplommonens tid definitivt förbi. Basisten
Mark Tulin har berättat att de enda som var långhåriga på den tiden var
medlemmar i popgrupper, vilket gjorde att glåporden (oftast ”bögjävel”) haglade över gruppen.
– Dessutom var vi tvungna att ha lila kostymer vilket gjorde att vi såg ut som Pat Boone på syra, säger Mark Tulin.