X
Annons
X

Tv- och populärkultursbloggen

Harry Amster

Harry Amster

Ashley Jensen, den briljanta skådespelaren i Extras, jobbar nu med Jenna Elfmans nya sitcom Accidentally on purpose. Den handlar om en kvinna som dejtar en yngre man och blir gravid. Vilket Ashley Jensen också är i verkligheten. Den 39-åriga stjärnan väntar sitt första barn.
Förutom Riclky Gervais-serien Extras, där hon spelade den totalt socialt inkompetente Maggie Jacobs som tvångsmässigt måste säga sanningen, syns hon i Ugly Betty där hon gör Christina McKinney, en mycket snällare rollfigur, som är Bettys kompis. I Ugly Betty har hon också spelat gravid eftersom hon genom utpressning tvingades bli surrogatmamma till seriens bitch Wilhelmina Slater.

Här försöker Ashley Jensen få till en replik i Extras, men det går bara inte.

Harry Amster

Hemligheten med (I can’t get no) satisfaction är nog att Mick Jagger låter så snäll och vek i rösten i början och sedan använder sig av sin välbekanta manliga rockröst så att man förstår att han menar allvar med sin existentiella ångest och funderingarna om vad han hör på radio och tv om att konsumera mera. Och texten handlar nog mer om otillfredsställelse när det gäller livet än sexet. Eller båda. Whateva.

I can’t get no satisfaction
I can’t get no satisfaction
’cause i try and i try and i try and i try
I can’t get no, i can’t get no

When i’m drivin’ in my car
And that man comes on the radio
He’s tellin’ me more and more
About some useless information
Supposed to fire my imagination
I can’t get no, oh no no no
Hey hey hey, that’s what i say.

Satisfaction släpptes 1965 och låg etta överallt. Du kan läsa hur den kom till här under (SvD 1995-06-03) och även kolla videon. Roligast är att Satisfaction lika gärna kunde ha hetat Aunt Millie Caught Her Left Tit In The Mangle. Åtminstone om man ska tro på onelinerns mästare Keith Richards. Hans riff till låten är hur som helst oförglömligt även om Stones i liveversionerna ofta hafsar förbi de tre noterna i riffet.

Nästa avsnitt: You’re so vain med Carly Simon.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone, Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam The Sham And The Pharaohs.. Lemon Pipers. Harper’s Bizarre. Donovan. Peter & Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dusty Springfield. Animals. VikkiCarr. Tom Jones. Carole King. Klicka här.

När Mick Jagger var 23 år hade han bestämt sig. Inga fler turnéer.
– Jag vill koncentrera mig på att läsa, klippa min film och ha kul. Popen känner jag mig inte delaktig i längre.
Så lät det 1966. 30 år senare är farbror Jagger ändå på turné.
1965 var roligare. Den 5 maj köpte Keith Richards en Gibson Fuzzbox. Samma kväll
tog Rolling Stones in på Gulf Motel, Clearwater, Florida. På natten drömde
Richards om ett riff:
– Jag bara vaknade upp, tog fram gitarren och . . . I can”t get no . . .
satisfaction. Jag spelade upp den för Mick och sa att orden var I can”t get no
satisfaction. Det var bara en arbetstitel. Den kunde lika gärna ha hetat Aunt
Millie Caught Her Left Tit In The Mangle.
Låten lät lite countryaktig i början.
– Inte alls som rock. Mick gillade den inte. Han tyckte låten var ett skämt. Och
jag tyckte inte låten var kommersiell nog för att bli en singel, säger Keith
Richards i tidningen Mojo.
Av någon anledning fick Jagger för sig att skriva en text. Så när de anlände
till Chicago 10 maj för att spela in LP:n Out Of Our Heads hade Keith bestämt
att den passade till en b-sida, med riffet spelat på blåsinstrument. De gjorde
en råtagning med Brian Jones på munspel.
Nästa dag flög de till RCA Studios i Hollywood. Enligt Bill Wyman ”lät det
plötsligt rätt när Keith använde sin Gibson Fuzzbox och Charlie Watts hittade en
ny takt”.
Mick och Keith var fortfarande inte övertygade. De erkände att riffet var minst
sagt inspirerad av Dancing In The Street med Martha And The Vandellas. Keith
ansåg till och med att låten var mer eller mindre en kopia. Till slut röstade de
tre andra stenarna, plus managern Andrew Loog Oldham och pianisten Ian Stewart,
för att Satisfaction skulle bli nästa singel.
Motvilligt gav Mick och Keith upp. Och låten gick in på första plats både i USA
och England. Den blev det stora genombrottet.
Bob Dylan skämtade en gång med Keith Richards och sa:
– Jag skulle ha kunnat skriva Satisfaction, men du skulle inte kunna skriva Mr
Tambourine Man.
Jagger kommenterar detta i tidningen Rolling Stone 1968:
– Han är sån, Bob Dylan. Och det är sant det han säger. Men jag skulle vilja
höra Bob Dylan sjunga I can”t get no satisfaction . . .
HARRY AMSTER

Harry Amster

FOTO:Scanpix Seinfeld-gänget Michael Richards, Julia Louis-Dreyfus, Jerry Seinfeld och Jason Alexander.

Det blir nya avsniyt av Seinfeld!. Men det finns ett litet krux. De fyra Seinfeld-medlemmarna Michael Richards, Julia Louis-Dreyfus, Jerry Seinfeld och Jason Alexander medverkar i själva verket i fem avsnitt av Larry David framgångsrika serie Curb your enthusiasm (på svenska oförklarligt döpt till Simma lugnt, Larry!).

Hur som helst, när första avsnittet visas i USA den 20 september så handlar det om att göra en återföreningsspecial av Seinfeld elva år senare. Larry David, som skrev Seinfeld tillsammans med Jerry Seinfeld, har alltid varit motståndare till att att köra igång Seinfeld igen men på det här sättet kanske alla blir nöjda.

Alla fyra Seinfeldare medverkar och det kommer de att göra i hela fem avsnitt. De ska repetera “nya” Seinfeldavsnitt, filma och se hur det blev, allt i Simma lugnt, Larry-avsnitten. Som en show i showen. Finalavsnittet kan till och med bli en hel timme, sa Larry David på en presskonferens, enligt E Online.
Julia Louis-Dreyfus, som spelade Elaine; “Det var verkligen kul att träffa alla igen. För att vara ärlig så var det som vi aldrig slutat.”

Harry Amster

Matthew Fisher, organisten som spelade på Procol Harums världshit A whiter shade of pale 1967, har vunnit en långlivad tvist om royalties för låten. Han stämde sångaren Gary Brooker och Storbritanniens Högsta domstol dömde i hans favör. Tidigare har lägre rättsinstanser både 2006 och 2008 kommit fram till att han har varit med och skrivit låten. Problemet har varit att han 2008 visserligen tilldömdes rättigheterna till låten men inga pengar då han väntat för länge med sin stämning. Nu kan han äntligen få ihop lite stålar eftersom A whiter shade of pale fortfarande är en av 60-talets mest spelade låtar. Konstigt att gamla medlemmar i en världsberömd grupp inte kan dela på inkomsterna utan en massa rättegångar.

Här nedan kan du lyssna på underbara A whiter shade of pale. Du kan också klicka här och läsa min story om låten i serien om 60-talet som pågår just nu med ett nytt avsnitt varje dag.

Harry Amster

It’s too late med Carole King är ju från 1971 men jag smyger in den ändå efter låtskrivarstjärnan varit med så länge. Hon skrev ju tillsammans med Jerry Goffin 60-talshits som Will you love me tomorrow, One fine day, Oh no not my baby, Pleasant valley Sunday, (You make me feel like a) natural woman och The Loco-motion.

It’s too late var med på Tapestry, Carole Kings debutalbum, där hon sjöng sina låtar med ett piano och sparsmakad komp. Plattan orsakade en storm i USA och låg etta i 15 (!) veckor. Det lustiga är att verserna låter rätt glada medan refrängen nästan är uppåt. Men det är en chimär, förstås. Texten är en skilsmässolåt och refrängen har nog många sjungit med i, kanske med tårfyllda ögon:

And it’s too late baby, now it’s too late
Though we really did try to make it
Something inside has died and I can’t hide
And I just can’t fake it

Carole King dyker fortfarande upp ibland, ni kanske minns henne från Gilmore girls där hon spelade Sophie som ägde en musikaffär. Hennes låt Where you lead (I will follow) var ju också signaturmelodin till serien. Hon var med och skrev låten If it’s over till Mariah Careys andra album Emotions.

Läs gärna min artikel om Carole King (SvD 1996-12-30) och kolla sedan när hon sjunger It’s too late live.

Carole King är dubbelt aktuell med cd:n The Carnegie Hall Concert och
filmmusiken Grace Of My Heart. Hon har själv inte skrivit låtar till
filmen som dock bygger lite löst på hennes liv. Däremot har gamle
låtskrivarpartnern Jerry Goffin och dottern Louise komponerat Between Two Worlds
som den hyllade Shawn Colvin framför.
Filmen handlar om en ung tjejs lycka som låtskrivare. Här finns en nyskriven
sexminuterslåt av Burt Bacharach och Elvis Costello som är bra men ännu roligare
är Costellos Unwanted Number som gruppen For Real framför.

Liveplattan spelades in 18 juni 1971 men kommer först nu. Carole King sjunger
mest låtar från succéalbumet Tapestry. När hon plockar in James Taylor, som
gjorde hennes You’ve Got A Friend, är ovationerna orkanartade.
Hon drar den gamla showbizhistorien om turisten som frågar New York-bon, modell
wise-guy, om hur man tar sig till Carnegie Hall.
Svaret blir: Practice, man!
Carole King föddes 1942 i en judisk familj i Brooklyn och hette Carole Klein som
ung. På college skrev hon låtar med Paul Simon och redan som 16-åring hade hon
släppt flera singlar.
Neil Sedaka hyllade henne i Oh, Carol men hennes motsingel Oh, Neil floppade. I
alla biografier över Carole King framhålls hennes arbete på hitfabriken Brill
Building i New York. Hon dementerade detta i en intervju 1989 i magasinet The
Gavin Report:
– Faktum är att vi satt på adressen 1650 Broadway som låg runt hörnet.
Tillsammans med maken Jerry Goffin skrev hon över 100 låtar till andra artister. Hon fick själv en jättehit 1962 med It Might As Well Rain Until September. Men sedan dröjde det
till 1971 innan succén med Tapestry kom. Den har hittills sålt i 23 miljoner
exemplar runt världen.

1971 petade den ner Sticky Fingers med Rolling Stones och låg sedan kvar på
förstaplatsen i 15 veckor. Även singeln It’s Too Late låg etta Gud vet hur
länge.
Carole King räknas som en av 60-talets popgiganter och det är därför inte så
förvånande att Beatles, Animals, Aretha Franklin och Byrds spelat in hennes
låtar.
HARRY AMSTER

Nästa avsnitt: Satisfaction med Rolling Stones.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone, Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam The Sham And The Pharaohs.. Lemon Pipers. Harper’s Bizarre. Donovan. Peter & Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dusty Springfield. Animals. Klicka här.

Harry Amster


FOTO: Scanpix Madonna träffade Israels president Shimon Peres i Jerusalem 2007 när hon var på en konferens om judisk mysticism.

Popdrottningen Madonna blir ny krönikör i Yedioth Ahronoth, Israels största dagstidning. Hennes första krönika har rubriken “Hur mitt liv förändrades” och publiceras på fredag. Madonna, som inte är judinna, studerar judisk mysticism, kabbala, och har tagit det hebreiska namnet Esther. Hon beskriver i texten sitt religiösa uppvaknande till judendomen för 14 år sedan och att hon insåg att berömmelse och en förmögenhet inte var slutet utan bara början.
Hur ofta hennes krönikor ska publiceras är inte klart.

Harry Amster

Demonproducenten Phil Spector, som sitter inne 19 år för mord på skådespelaren Lana Clarkson, mår inte så bra i sin fängelsehåla. Mannen bakom Wall of Sound är inspärrad i Corcoran State Prison i Kalifornien och har enligt sin agent inget att göra. 68-åringen, som skrev hits till Ronettes, Ike & Tina Turner och Righteous Brothers, bor nu på ett par kvadratmeter vilket kan jämföras med slottet på 35 rum som han levde i tidigare, enligt BBC.
Dessutom har han blivit kontaktad i fängelset av massmördaren Charles Manson, som en gång i tiden jobbade med Beach Boys och betraktar Phil Spector som “den störste någonsin”. Spector uppges ha sagt att han tidigare brukade få telefonsamtal från John Lennon och Tina Turner och nu är det Charles Manson som hör av sig. “Vem kunde ha trott det”, ska han ha utbrustit med sin svarta humor.

Här sjunger han med sin grupp Teddy Bears 1958 när de fick en listetta med Spector-låten To know him is to love him.

Harry Amster

It’s not unusual med Tom Jones var listetta 1965 i Storbritannien. Titta på videon här nedan, killen är ju bara för mycket (lägg märke till fingerknäppandet). Och det är väl anledningen till att han fortfarande turnerar. Kolla in hans hemsida, turnéplanen är mer fullspäckat än någon annan artist i världen. Mer än den evigt turnerande Bob Dylan. It’s not unusual är ovanligt nog en glad låt och trots att hans lätt operettaktiga barytonröst fastnade jag för killen. Och det är nog det hurtiga som gör att låten är med i otaliga soundtracks och tv-shower. Eftersom det är en poplåt så är texten per definition inte lika glad, här kommer den ack så vanliga svartsjukan och “det är väl lika bra att dö”-köret:

It’s not unusual to be loved by anyone
It’s not unusual to have fun with anyone
but when I see you hanging about with anyone
It’s not unusual to see me cry,
oh I wanna’ die

I förra veckan kom rapporter om att Tjuren från Wales inte mådde så bra. Han var till och med tvungen att ställa in 7 konserter i USA på grund av bronkit. Förhoppningsvis är han frisk när han kommer till Sverige för spelningarna den 22 september i Globen, Stockholm, 25 september på Löfbergs Lila Arena i Karlstad och den 26 september på Malmö Arena.

Tom Jones har haft hits i snart fem decennier och sålt 100 miljoner album. Efter It’s not unusual fortsatte han med med miljonsäljare som Green green grass of home, Help Yourself, Detroit City, I’m coming home, Help yourself, Delilah, She’s a lady och snyftaren I’ll never fall in love again. Han tog sig an Prince-låten Kiss 1987 vilket gjorde honom stor igen. 1999 sjöng han en duett med Nina Persson på plattan Reload.

Nästa avsnitt: It’s too late med Carole King.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone, Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam The Sham And The Pharaohs.. Lemon Pipers. Harper’s Bizarre. Donovan. Peter & Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dustry Springfield. Animals. Klicka här.

Harry Amster

Katherine Heigl var hos David Letterman för någon vecka sedan eftersom hennes senaste film The ugly truth haft premiär. I den råkar hon ut för vibrerande trosor. Förutom detta berättar Heigl mer eller mindre rakt att hennes rollfigur Izzie Stevens överlever sin obotliga cancer och att hon har kontrakt för två år till och hoppas på att serien fortsätter evighetslångt som Cityakuten (Grey’s anatomy startade 2005). Underhållande intervju med många skratt.

Krånglar filmen här nedanför (vilket händer då och då med just Letterman) så tryck här istället.

Harry Amster

It must be him med Vikki Carr kom 1967, samma år som Sgt Pepper och en popmusik som formligen exploderade. Just då går hon upp till tredje plats på USA-listan med It must be him, en smörig, sorglig historia om att HAN måste ringa. Och jag fastnade för den av någon anledning, antagligen melodin och att det var så helt annorlunda mot allt annat experimenterande. En sådan där låt som äter sig in. Det var inte riktigt lika illa som när Engelbert Humperdinck släppte Release me och efter ett par tusen spelningar i radion hjärntvättade alla och såg till att Beatles mästerverk Penny Lane/Strawberry Fields forever aldrig nådde förstaplatsen i Storbritannien.
Hur som helst så skrevs It must be him av Frankrikes Gilbert Bécaud, mannen bakom lysande Nathalie. Vikki Carr sjöng så inlevelsefullt att man nästan trodde hon skulle skjuta sig vilken sekund som helst:

I’m not a puppet on a string
i’ll find somebody else someday
that’s when the phone rings, and once again
i start to pray

let it please be him, oh dear God
it must be him , it must be him
or i shall die, or i shall die
oh hello, hello my dear God
it must be him but it’s not him
and then i die
that’s when i die.

69-åriga Vikki Carr är still going strong. Anledningen till att hon tog artistnamnet Vikki Carr är antagligen att hon egentligen hette Florencia Vicenta de Casillas Martinez Cardona. Hon fick sin första hit med He’s a rebel i Australien 1962. Sedan följde tre hits i USA men på 70-talet gick det sämre. Hon kom igen 1980 med albumet Vikki Carr y el Amor, som blev en stor framgång i den latinamerikanska musikvärlden. 1991 vann hon en Grammy för Best Latin Pop Album med plattan Cosas del Amor.

Lyssna här nedan på en liveversion av It must be him från Belgien 1967.

Nästa avsnitt: It’s not unusual med Tom Jones.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone, Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam The Sham And The Pharaohs. Lemon Pipers. Harper’s Bizarre. Donovan. Peter & Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dusty Springfield. Klicka här.