Annons

Tv- och populärkultursbloggen

Harry Amster

Harry Amster

Britney Spears, som fyller 27 på tisdag, firar i förskott. På sin sajt käkar hon redan tårta på brittiska nattklubben G-A-Y. Efter alla psykbryt så är det skönt att se att hon just nu undviker Amy Winehouse-stigen. Nya skivan Cirkus har ju fått hyfsad kritik (och har flera bra låtar) så det kanske ordnar sig för Britney. Ett tag framåt i alla fall, är det väl lika bra att tillägga.

Harry Amster

Nej, det handlar inte alls om filmerna utan om Don McLean och hans monsterhit American Pie från 1971, den där evighetslåten om Buddy Holly, “Bye bye miss American pie…” Har precis lyssnat på återutgivna McLean-plattorna Prime time/Chain lightning/Believers (Bonniers Amigo). Låter oftast inte alls som hans största hits, paj-låten och Vincent. På The statue förvandlas han mer till en crooner, Color TV blues kunde vara Lovin’ Spoonful medan It doesn’t matter anymore är en sådan där vacker McLean-ballad.¨

2007 släpptes självbiografin The Don McLean Story: Killing Us Softly With His Songs.
Här är en artikel från 1999 om Don McLean plus en liveupptagning av American pie:

Han spelade med Josh White och Pete Seeger. Så gjorde han en låt om att Buddy
Holly dött, American Pie, och blev för evigt förknippad med en enda låt,
även om den nu är över åtta minuter lång. Nu har stackars McLean gått och
blivit stämd av en kvinna med hemsidan americanpie.com. Men han har å andra
sidan ett nytt album på gång.
Året var 1971 och en hel värld gick omkring och sjöng ”Bye-bye, Miss
American Pie/Drove my chevy to the levee/But the levee was dry/And them good old boys
were drinkin’ whiskey and rye/Singin’ this will be the day that I die/This’ll bethe day that I die”.
Don McLean började sjunga och spela gitarr när han var 15 år i sin hemstad
New York. Rötterna fanns i folkmusiken/bluesen och på 60-talet uppträdde han med sina
idoler, som Josh White, Brownie McGhee och Pete Seeger. 1968 tog han sig en
tur med Seeger på båten med namnet Clearwater för att påminna folk om miljöförstöringen.
Debutalbumet Tapestry fick strålande recensioner men ingen ville köpa det.
Det producerades av Jerry Corbitt från Youngbloods, som hade en stor hit med Get together. Året därpå släppte han albumet American Pie och den nostalgiska, helt
okommersiella singeln, med samma namn, om rockens historia som inte gick att
få ur skallen. Trots låtens längd började radiostationerna spela den oavbrutet och det slutade med att den låg etta på USA-listan i sju veckor och sålde i
flera miljoner exemplar. Till och med Tapestry tog sig in på listan. På lyhörda
Tio i topp kom American Pie däremot inte ens in.
– Jag kan inte nödvändigtvis tolka American Pie bättre än ni, sa McLean till magasinet Life 1972. Men han tillade:
– Buddy Holly var den första och sista personen som jag hade som idol när
jag var barn. De flesta av mina vänner gillade Elvis Presley. Men jag tyckte om Holly för att han pratade till mig. Han var en symbol för något mycket djupare än musiken han gjorde.
I American Pie sjunger McLean ”I can’t remember if I cried/When I read about
his widowed bride/But something touched me deep inside/The day the music died”.
Han syftar på den 3 februari 1959, då Buddy Hollys plan störtade. Andra menar
att låten handlar om Watergate och Vietnam.
Uppföljaren var den underbart vemodiga Vincent (om målaren van Gogh) som
toppade Englandslistan. Låten brukade spelas av van Gogh-museet vid ingången i

Amsterdam. Med tredje singeln Dreidel började McLean snurra ut ur listorna.
Han var inte direkt förtjust i berömmelsen, fortsatte att göra lågmälda och melodiska album, turnerade men sålde inte så bra.
1980 var det dags för en comeback med Roy Orbisons gamla låt Crying och den
tog sig upp på Englandslistans första plats. Albumen började sälja igen och han
fick ett par mindre countryhits.
Han turnerar fortfarande med sin gitarr och banjo, även om han ibland kompas
av ett rockband eller rent av Israels symfoniorkester.
Filmen American Pie, som nu går på biograferna och handlar om tonåringarnas sexliv, har McLean inget med att göra. Han påpekar i en pressrelease att han inte ens sett filmen. McLeans advokater har också uppmanat Desirae Pierce att ändra sin hemsida americanpie.com eftersom McLean inte vill bli sammankopplad med hennes design-sajt. Det har hon nu stämt honom för och det blir säkert en utdragen historia.
Faktum är att Killing me softly with his song, som Roberta Flack och Fugees
fick världshits med, handlar om Don McLean. Sångerskan Lori Lieberman såg honom uppträda och blev så inspirerad att hon bad sina låtskrivare Charles Fox och
Norman Gimbel att göra en låt om McLean.
När McLean i dag får frågan om vad American Pie betyder för honom, svarar
han:
Att jag inte behöver jobba mer.

HARRY AMSTER

Harry Amster

Johan röstades ut ikväll trots alla skrikande fans. Skönt, eftersom Alice satt löst och om hon hade åkt hade tävlingen blivit så tråkigt enkönad att klockorna hade stannat. Nästa år borde de Idolansvariga ändra omröstningen så att juryn får halva makten. Nästa vecka blir det Alice, Kevin och Robin – jag hoppas fortfarande på Kevin och Alice.

Så var kvällen:

Anna Bergendahl blev utröstad förra veckan och därmed är det bara en tjej kvar, nämligen Alice Svensson. Svenska folket tycks älska manliga idoler, även om de sjunger som krattor. Nåja, nu ska vi se om de fyra som är kvar kan åstadkomma en rejäl förbättring idag. Det har varit lite segt på sistone, som om det fattats ett par rejäla gnistor. Inte alls säkert att smått hysteriska Carola kan ändra på detta. Men vem vet, hon kanske kan åstadkomma ett mirakel.
Gamle juryordföranden Peter Swartling dök upp men försvann snabbt, som tur var. Alla idolerna verkar lyriska till Carola, åtminstone i ihopklippt version. Det låter som om de inte talar ur hjärtat utan istället läser i ett noga förberett manus. Där kanske en del av felet i årets program ligger, det är ännu mer tillrättalagt än tidigare (om nu det är möjligt). Mer spontanitet och öppenhjärtighet skulle öka tempot och friktionen.
Nåväl, Johans Palm inledde, hans röst pallade och med massiv kör lyfte den. Dock med en gnutta falskhet. De skrikande fansen måste nog rösta hårt ikväll.

16-åriga Alice Svensson har den där sköna, hesa rösten men de senaste veckorna har hon inte tagit i som hon gjorde i början. Dessutom är hon stelare. Något verkar hämma henne.
Kevin Borg, med sin aldrig sinande entusiasm, valde passande nog Higher and higher av Jackie Wilson. Finns bara ett ord: Final. Eller som jury-Laila sa: “Som en galen sektledare på amfetamin”.
Robin Bengtsson, 17, kom efter Kevin. Han valde Lauryn Hills låt Joyful, joyful. Lite svårt att hålla tonerna i början men juryn tävlade, som vanligt, om att ösa beröm över honom, som om han var en ny Elvis. Carola verkade närmast kär. Juryn hör något som jag och många andra inte uppfattar. Frågan är om det är rösten eller flickidolsutseendet.

Johan Palm testade Tom Petty och det var ett väldigt bräkande. Men tjejerna skrek, särskilt en som tog i som om det var en gammal Beatlesfilm vi tittade på. Johans utstrålning är helt fascinerande.
Alice valde att sjunga som Beyoncé i Independent woman och det här var mycket bättre. Väldigt mycket bättre.
Kevin lekte Michael Jackson och det verkar inte finnas något som Kevin inte klarar av.

Sist ut var Robin med Whitney Houstons My love is your love, han sjöng och juryn blev extatisk. Finns inte mycket mer att säga, killen är inte värd all beröm som öses över honom. En ny Markus Fagervall-vinnare kanske? Stjärnor på is, nästa!

Harry Amster

Sist ut var Robin med Whitney Houstons My love is your love, han sjöng och juryn blev extatisk. Finns inte mycket mer att säga, killen är inte värd all beröm som öses över honom. En ny Markus Fagervall-vinnare kanske? Stjärnor på is, nästa!

Jag återkommer när omröstningen är klar!

Harry Amster

Johan Palm testade Tom Petty och det var ett väldigt bräkande. Men tjejerna skrek, särskilt en som tog i som om det var en gammal Beatlesfilm vi tittade på. Johans utstrålning är helt fascinerande.
Alice valde att sjunga som Beyoncé i Independent woman och det här var mycket bättre. Väldigt mycket bättre.
Kevin lekte Michael Jackson och det verkar inte finnas något som Kevin inte klarar av.

Harry Amster

16-åriga Alice Svensson har den där sköna, hesa rösten men de senaste veckorna har hon inte tagit i som hon gjorde i början. Dessutom är hon stelare. Något verkar hämma henne.
Kevin Borg, med sin aldrig sinande entusiasm, valde passande nog Higher and higher av Jackie Wilson. Finns bara ett ord: Final. Eller som jury-Laila sa: “Som en galen sektledare på amfetamin”.
Robin Bengtsson, 17, kom efter Kevin. Han valde Lauryn Hills låt Joyful, joyful. Lite svårt att hålla tonerna i början men juryn tävlade, som vanligt, om att ösa beröm över honom, som om han var en ny Elvis. Carola verkade närmast kär. Juryn hör något som jag och många andra inte uppfattar. Frågan är om det är rösten eller flickidolsutseendet.

Harry Amster

Anna Bergendahl blev utröstad förra veckan och därmed är det bara en tjej kvar, nämligen Alice Svensson. Svenska folket tycks älska manliga idoler, även om de sjunger som krattor. Nåja, nu ska vi se om de fyra som är kvar kan åstadkomma en rejäl förbättring idag. Det har varit lite segt på sistone, som om det fattats ett par rejäla gnistor. Inte alls säkert att smått hysteriska Carola kan ändra på detta. Men vem vet, hon kanske kan åstadkomma ett mirakel.
Gamle juryordföranden Peter Swartling dök upp men försvann snabbt, som tur var. Alla idolerna verkar lyriska till Carola, åtminstone i ihopklippt version. Det låter som om de inte talar ur hjärtat utan istället läser i ett noga förberett manus. Där kanske en del av felet i årets program ligger, det är ännu mer tillrättalagt än tidigare (om nu det är möjligt). Mer spontanitet och öppenhjärtighet skulle öka tempot och friktionen.
Nåväl, Johans Palm inledde, hans röst pallade och med massiv kör lyfte den. Dock med en gnutta falskhet. De skrikande fansen måste nog rösta hårt ikväll.

Harry Amster


FOTO: Scanpix Kevin Borg sjunger Michael Jackson ikväll.

Förra veckan röstades Anna Bergendahl ut så nu är det bara en tjej kvar plus tre killar. Obegripligt nog är en av dem Robin ”Snyggluggen” Bengtsson som juryn envisas med att kasta superlativer på trots att hans röst är rätt medioker. Anna Bergendahl, som var så ledsen när svenska folket förpassade henne ut i kylan, hade en egen, unik röst. Men det hjälper ju oftast inte i Idol. 16-årige Johan Palm har lyckats klamra sig fast och om målbrottsrösten fortsätter att hålla sig undan blir han farlig med sin fanskara. Annars tycker jag fortfarande att Alice Svensson och Kevin Borg är de givna finalisterna.

Jag livebloggar ikväll från Idol, programmet startar kl 20, TV4.

Harry Amster

Ännu ett rynkrocksband återförenas. Den här gången är det Cliff Richard and The Shadows som ska fira sitt 50-årsjubileum med en turné 2009. De lyckades få till 19 listettor i Storbritannien i slutet av 50-talet och början av 60-talet med låtar som Move it och Living doll. Bandet påstår, enligt BBC, att detta blir den sista turnén någonsin. Ursprungligen splittrades konstellationen 1968 även om Shadows ibland har återuppstått och Cliff Richard har behållit sin stjärnstatus genom åren. Gitarristen Hank Marvin räknas till de stora hjältarna och fick bland andra Neil Young att börja skriva låtar.
Här är en artikel om Cliff från 1999 plus en kort intervju med Hank Marvin från 1999. Och så Youtube-klippet Move it, kolla in Cliff Richards danssteg en bit in i låten.

Hank Marvin gör sin sista turné. Mannen som fick Neil Young att börja skriva låtar lägger ner sin Fender Stratocaster. Men han spelar fortfarande The Shadows genombrottslåt Apache.
– Publiken förväntar sig låten så då gör vi den. Jag bestämde mig redan på 60-talet att spela de hits som publiken tycker om.
Det är 42 år sedan du slog igenom med Shadows och Cliff Richard. Blir det fler turnéer?
– Antagligen inte. Detta är den sista stora turné jag gör eftersom resor och promotion är rätt tröttande.
Din son Ben Marvin är med i ditt band. Är han en bättre gitarrist än du?
– De flesta söner blir bättre än sina fäder. Vi trivs tillsammans även om våra stilar är helt olika.
Hur viktig har instrumentalgruppen Shadows varit för popens utveckling?
– Vi insåg det inte då, men nu förstår vi att många startade sina band efter att ha hört mitt ”twang”-ljud på gitarren. Pete Townshend i Who har berättat att han alltid rusade ner till skivaffären för att blir först med senaste Shadows-singeln.
– På skivan ”Twang” hyllas Shadows av gitarrister som Tony Iommi, Peter Green, Brian May och Neil Young vilket är mycket smickrande.
Tröttnar du aldrig på din Stratocaster?
– Jag gillar utseendet och känslan. Den är en del av mig och växer nästan ut ur mina fingrar.
Varför spelar du covers av Beatles, Kinks och Elton John på nya albumet Guitar player?
– De är gamla favoriter och det viktiga är att de ska fungera som instumentallåtar.
Har du några planer efter turnén?
– Ja, jag lägger nog in mig på intensiven, haha.
HARRY AMSTER

Cliff Richard har sjungit om lyckliga läppar i 40 år. Rubrikerna har handlat om att han är kristen, gay eller oskuld. För ett par år sen sa han att ”jag har inte haft sex på 35 år”. Nu är han aktuell med låten The Millennium prayer, som hans bolag EMI inte ville ge ut och som radion bojkottade. Men skivköparna placerade honom på singelllistans första plats.
Radiostationerna förbjöd Millennium prayer för att den var trist och
gammalmodig, som om det någonsin tidigare hindrat att musik spelats. Virgin Radio har tidigare bojkottat stjärnan för att han är för gammal. ”The nice boy of pop” har problem. Men fansen
överger honom tydligen aldrig.
Cliff Richard har ändå lyckats få ihop 132 hits på 41 år. Han har varit med sen den brittiska rockens begynnelse och är den ende artisten som haft listettor i fem decennier. Han började med en skiffelgrupp och bildade sedan ett rockband som han kallade The Drifters. Han bytte namn till Cliff Richard för att det skulle låta tuffare än Harry Webb. Första singeln med Move it på B-sidan tog sig upp till plats tre på topplistan.
Gitarristen Hank B Marvin rekryterades till bandet och hitsen fortsatte med High class baby och Mean streak. 1959 fick Richard sin första filmroll och listetta med Living doll. Drifters bytte namn till The Shadows för att inte förväxlas med den amerikanska r&b-gruppen. Listframgångarna fortsatte med hur många singlar och album som
helst. 1962 gjorde han succé med filmen The young ones och
filmmusiken toppade naturligtvis listorna. Även musikalen Summer holiday slog stort. Lucky lips blev en storsäljare och Siw Malmkvist
gjorde sin legendariska svenska version Slit och släng.
Trots Beatles, psykedelisk pop och alla andra nya musikriktningar fortsatte Richards framgångar. 1968 var han med i schlagerfestivalen med Congratulations, kom tvåa och fick ännu en stor hit.
1966 gick han ut med att han blivit kristen och funderade på att bli lärare. Han fortsatte dock att sjunga och lämnade Shadows i slutet av 60-talet. På 70-talet mfloppade faktiskt ett par singlar och han hade inte en enda låt på listan under 20 månader.
Då och då har han återförenats med Shadows och även sjungit duetter med Van Morrison, Elton John och Sarah Brightman. Kritikerna har varit hårda de senaste åren, särskilt när han gav sig själv huvudrollen i musikalen Wuthering heights 1996. Han hämnades med att inte ge
kritikerna några platser på premiären. Det är väl det som han får igen för nu. Men han är god för 700 miljoner kronor så han klarar sig väl.
1985 var han på väg att stoppas från att uppträda på Konserthuset i Stockholm för att han sjungit i Sydafrika. Men sen fick han sjunga i alla fall. Rubrikerna i svensk press har oftast handlat om ”präktige Cliff”, killen som ser ut som han just tappat skolväskan.
HARRY AMSTER

Cliff Richard
Född: 1940 i Indien
Heter egentligen: Harry Webb
Antal sålda skivor: 250 miljoner
Adlades : 1995
Mest känd: En ny undersökning visar att Sir Cliff är den mest kända kristna människan, större än påven
Sagt att han valt bort: Droger, bråk, skilsmässor, otrohet, sadism och sex
Etta på Tio i topp med: The young ones, Do you want to dance, Bachelor boy, Lucky lips, Congratulations
30-årsjubileum 1989: Två konserter på Wembley drog 150 000 personer

Harry Amster

Såg att Magnus Uggla släpper boken ”Jag hade en gång en blogg” imorgon vilket säkert blir skitkul, särskilt som han börjat blogga igen. Eller som han själv säger i Aftonbladet: ”Boken är snabbläst och mycket titta på bilder. Den är enkel att komma in i, man kan börja var som helst – det är inget fördjupande. Lite som toalettlitteratur.” Blir säkert bra. Här skriver Uggla sin autograf: