X
Annons
X

Tv- och populärkultursbloggen

Harry Amster

Harry Amster

Ju mer man läser om de politiska partiernas förslag desto mer påminner de om såpor. I tv-världens serier vet man att det förr eller senare dyker upp ett allvarligt svek eller något som kullkastar allting. Det är själva dramaturgin för att behålla tittarna, i alla fall ett par avsnitt till. I politiken verkar det vara likadant. De senaste dagarna har socialdemokraterna kommit fram till att det är dags att höja hyrorna i city och så vill de öka kvoteringen i föräldraförsäkringen. Det kullkastar ju alla tidigare löften. Ja ja, Göran Persson var ju redan under sin statsministerperiod helt överlägsen Big Brother-deltagarna i att vräka ur sig giftpilar, så politiken vinner över tv där också:

”Det här bevisar att kvinnan är det svagare könet.” (Robinson-Kent)

”Mona Sahlins styrka är inte tänkandet utan att förmedla budskap.” (Göran Persson))

”Är du feminist? Feminister har hår under armarna!” (Big Brother-Olga)

”Gudrun Schyman skriker att ni ska inte tro att ni kan knulla runt hur som helst.” (GP)

”Jag gör alltid tvärtemot vad jag säger, det är så jävla jobbigt!” (Big Brother-Linda).

”Margareta Winberg är en märklig person, illojal och oschysst.” (GP)

”Du är värdelös, arbetslös och outbildad!” (Paradise Hotel-Linda).

”Jag är ju naturligtvis gynnad av att Bildt är så jävla dålig.” (GP)

Harry Amster

Idag visar TV3 (kl 13.15) de fyra sista avsnitten av Side order of life där Jason Priestley (Brandon i Beverly Hills) spelar en kille som blir dumpad. Mycket om relationer, en dos övernaturligt och lite sjukdomar. Alldeles för mesigt men strålande idé att köra nästan fyra timmar i rad istället för att dra ut på en nedlagd serie som bara är så där lagom skön. Jag spelar in och tittar en regnig höstdag (lär väl bli nästa vecka med andra ord).

Harry Amster

Arkiv X-stjärnan David Duchovny har ju checkat in på rehab för sitt sexmissbruk. Inte så lustigt egentligen men i och med att Californication handlade så mycket om Hank Moodys sprit- och sexmissbruk blir det himlastormande roligt. Han får kanske söka sig till högre makter för hjälp. Som i den här Californicationscenen.

Harry Amster


FOTO: Scanpix Alla älskar Andra Avenyn

Nu har tittarna sagt sitt och röstat fram Årets program i Kristallen. Förutom Sjukhuset, Let’s dance, Roomservice och Anaconda finns Andra avenyn med. Helt fucking unbelievably. Inte ens Melodifestivalen kom med. Jag trodde att jag var en av de få som tittade men i och med det här måste SVT omedelbart göra en femårsplan och se till att serien lever kvar.

21 september klockan 20 sitter jag i soffan för att se Andra avenyn och efter den kvällen återstår 104 avsnitt. Jag älskar serier som är så dåliga att det inte går att sluta titta.

Harry Amster

Ni såg väl att KG Bergström på SVT (Goliat) ligger i luven på Lars Adaktusson på TV8 (David). Bara för att statsministern Fredrik “Pink Floyd” Reinfeldt var gäst hos Adaktusson kläckte Bergström ur sig, enligt Aftonbladet: “Reinfeldt ställer till och med upp i små kanaler med liten publik”, vilket tydligen är ett “desperat” beteende. Adaktusson kontrade med att Bergström “drabbats av en släng av hybris”. Här är det Goliat som är ute och cyklar. Med hans resonemang skulle ingen liten tidning eller tv-kanal kunna få intervjuer bara för att SVT råkar vara störst. Och snart, när TV4 går om i tittarsiffror, så får Bergström inga fler intervjuer, med sin egen fjantiga logik. Nu har dessutom Göran Persson tackat ja till Adaktusson och i kväll kl 21 pratar den förre statsministern ut. Undrar om KG kommer att titta.

Harry Amster

Jag tittar på Alla älskar Raymond. Nu igen. Tror att det är femte gången jag ser avsnitten som visas på TV3 på vardagar. Trots att jag vet ungefär vad som ska hända dyker skrattanfallen upp gång på gång. Kanske just därför. Det är som att se Helan & Halvan när man var liten och visste att Helan skulle ramla när någon råkade slänga ett bananskal på marken. Det tog alltid några minuter men till slut föll han. Och vi barn dog av garv. Med Raymond och hans djupt neurotiska familj är det samma sak. Man vet att det oftast kommer att gå åt helvete så det är bara vänta in. Och sedan kommer det förlösande skrattet.
Stackars Debra är gift med mesiga Raymond som är totalt intrasslad i sina föräldrars tvångsmässiga behov av att inte släppa sina barn, även om de är vuxna och gifta och har barn. Mamma och pappa bor mitt emot. Men ju mer man lär känna Raymond, Debra, utflippade brorsan Robert, mamma Marie och pappa Frank desto mer älskar man allihop fast de är ett gäng psykotiska självupptagna kryp. Här är det Debra som försöker förklara för en oförstående lärare vilket hemskt liv hon lever. Men läraren verkar mest reagera på att Debra får ett utbrott och ser henne som orsak till barnens problem. Raymond sitter bredvid och mesar som vanligt.

Harry Amster

…Jon Jefferson Klingberg skriver om i sin nya bok Jag tror vi behöver prata faktiskt. Men här är en söndagsintervju från 18 maj som säkert kan ge någon ledtråd.

Harry Amster

Tell me you love me har premiär ikväll på SVT. Såg den när den visades på Canal plus och den är bra. Inte lika lysande som In treatment, en annan terapiserie, men sevärd. Mest omtalad blev Tell me you love me för sexscenerna för att det ser ut som om de gör det på riktigt, vilket de kanske gör. Jane Alexander, 68, är lysande som terapeuten May Foster. Vid ett tillfälle har Jane Alexander sagt:” I never thought of myself as pretty as a child and I have tried to bring that awareness to my roles.” Det är antagligen därför hon lyser och är väldigt vacker.

Harry Amster

Jag älskade verkligen The Moody Blues för ett par decennier sedan. I Sverige spelades deras hit Go now ständigt på radio (se Youtube-klippet nedan). Sedan blev de ännu mer melodiska, bombastiska och tog i så de sprack för varje album. Men på något sätt funkade det ändå ett par album. Nu är det bara tre av medlemmarna kvar: Justin Hayward, John Lodge och Graeme Edge.

Skrev en story om gruppen i mars 1997 i serien The beat goes on:

Trots att Mike Pinder, mannen bakom det karaktäristiska
mellotron-soundet, lämnade gruppen i vredesmod 1978 har populariteten inte släppt.
Istället har de spelat in en ny version av Legend Of A Mind från LP:n In Search Of The Lost Chord. Det är låten med textraden ”Timothy Leary’s dead…”
Moody Blues var polare med LSD-profeten och tyckte att nu när Leary verkligen är död behövdes en smärre förändring. Den nya textraden lyder ”Timothy Leary lives…”. Vid ett tillfälle tillfrågades Timothy Leary varför Moody Blues sjöng att han var död. Learys svar löd: ”De var fulla och höga en kväll. Det är allt. Det var rock’n’roll.”
The Moody Blues är en Birminghamgrupp som bildades ur flera lokala band 1963-64. Deras andra singel Go Now, som Denny Laine sjunger, blev en världshit och i Sverige plågade Janne Persson och Lucas ett helt folk med sin version (det var innan han gav ut den banbrytande låten Växeln hallå, hallå, hallå/koppla mig till 22).
Sedan floppade tre singlar i rad vilket gjorde att debut-LP:n The Magnificent Moodies uppenbarligen fått fel namn. Den dog en stilla död men här finns underbara låtar från rhythm and blues-perioden som Stop, Boulevard De La Madelaine och Life’s Not Life.
Denny Laine lämnade gruppen 1966 och blev sedermera Paul McCartneys högra hand i Wings.Justin Hayward jobbade tidigt med Lonnie Donegan och Marty Wilde (Kims pappa) och brukade spela kompgitarr på Wildes inspelningar tillsammans med Jimmy Page.
1967 blev Moody Blues tillfrågade om de ville göra en demonstrationsplatta för att visa hur bra stereo-inspelningar kunde låta. De gick med på att spela in en rockversion av Dvoraks symfoni Från nya världen tillsammans med en stor orkester. Istället blev det egna låtar vilket resulterade i LP:n Days Of Future Passed (1967). Den varvar vanliga mellotron-låtar med en symfoniorkester som vräker på.
Skivbolaget Decca hatade skivan men släppte den ändå eftersom pengarna redan var utlagda.
Sedan följde album på album varav tre toppade den engelska listan: On The Threshold Of A Dream (med låtar som Dear Diary, Never Comes The Day och So Deep Within You), A Question Of Balance och Every Good Boy Deserves Favour som inleds med en genomgång av världshistoriens musik. På något underligt vis ror de projektet iland.
Moody Blues gjorde melankoliska, men lite kladdiga, melodier. De roade sig ofta med att recitera ”kosmisk poesi”, ungefär lika anspråkslöst som Jim Morrison.
Liksom Jimi Hendrix var de influerade av en Elektra-LP från 1967: The Zodiac med studiogruppen Cosmic Sounds. 1972 fick de en stor hit med Isn’t Life Strange men lade gruppen på is 1973. Massor av soloprojekt följde men albumen sålde inte. 1978 kom albumet Octave,
Pinder stack iväg och ersattes av ex-Yes organisten Patrick Moraz. 1981 års album Long Distance Voyager tog sig upp till USA-listans första plats. De fick också en hit 1986 med In your wildest dream.

DEN 26 oktober spelar gruppen i Stockholm. Men kanske var de bäst i svartvitt 1965.

Harry Amster


FOTO: Scanpix Michael C Hall som blodtörstige Dexter.

Grubblar över att så många tv-kritiker tycker att Dexter med Michael C Hall (David Fisher i Six feet under) är så bra. Eller rättare sagt så kul att se på. Tittade i början men mådde faktiskt illa av alla detaljerade mord, allt jävla blod och avsågade kroppsdelar i alla hörn av tv-rutan. Dexter älskar att ta livet av folk som verkligen förtjänar att dö. Visst, det finns lite av Sopranoskänslan i serien, det där att man kan gilla en seriefigur trots att han är ett svin. Men jag vet inte..och jag vill inte moralisera över folk som älskar kroppar tömda på blod men undrar lite vad som är så lockande. Är inte alls säker på att jag vill veta svaret.
Ännu mer besynnerligt var det när jag pratade med författaren Jeff Lindsay förra året – han ligger bakom böckerna om Dexter. Han var hela tiden mycket trevlig och när vi tog farväl sade mannen, som skriver om kalla lik sida upp och sida ner: “Stay warm”. Lite kusligt.