Annons

Tv- och populärkultursbloggen

Harry Amster

Harry Amster

Min tv-kompis Nina K, som häromveckan tittade förbi för att lämna en Sex and the city-box till mig, har nu läst vad jag skrev om Oprah häromdagen. Här är hennes sms: “Asbra om Oprah. Förra julen plöjde jag hela boxen ‘Oprah 20 år’. Mannen undrade vart jag tog vägen i 7 dagar o sen hittade han mig gråtandes till avsnittet ‘I have special soaps for my guests’.”

Och jag som trodde att jag hade problem.

Harry Amster

Äntligen dags att gå från jobbet, lyssnade precis på Duffys låt Mercy
och fredagsstämningen infinner sig. Här är sångerskan och jag efter min
intervju nyligen. Ha en trevlig helg.

Harry Amster


FOTO: Kanal 5 Alla Darlings på en gång,

Alltid fascinerande när en serie är så där bra och man sitter och funderar vad det beror på. Dirty sexy money på Kanal 5 är nu i början beroendeframkallande så att jag vill se hur det går, inte en splittrad dussinserie där man lika bra kan gå och fika under tiden. Mer som en helhet, rollfigurerna är levande, tillräckligt skruvade och samtidigt trovärdiga, allt parat med en viss humor – man sugs in. Som med Sopranos eller Big love i första säsongen.
I Dirty sexy money finns patriarken Tripp Darling, spelad av nestorn Donald Sutherland, sonen Patrick som tillsammans med sin fru och en transa lever i ett ménage à trois plus de bortskämda tvillingarna Juliette och Jeremy för att inte tala om advokaten Nick, som spelas av Peter ”Six feet under” Krause. Och det är bara en tidsfråga tills han är otrogen med Karen Darling. Kort sagt, I love it.

Harry Amster

Lyssnade precis på The Kinks-influerade låten I’ve got a way of my own med The Electric Prunes, bandet som 1967 hade en enda hit med mästerverket I had too much to dream (last night). Finns på samlingen Too much to dream eller om ni föredrar bandet live på albumet Stockholm 67.
Visserligen är Electric Prunes klassiska one hit wonders men vad spelar det för roll när låten är psykedeliska nationalsången I had too much to dream (last night). Sångaren James Lowe spelade 1964 i ett bluegrassband på Hawaii men tog sig till Los Angeles året därpå för att bilda Electric Prunes med gitarristen Weasel Spagnolia. Första singeln Ain’t it hard floppade men drömlåten nådde en elfteplats på USA-listan.
I had too much to dream (last night) skrevs av den kvinnliga duon Annette Tucker och Nancy Mantz, som också gjorde låtar till The Knickerbockers, Chocolate Watch Band och Quicksilver Messenger Service. Förresten låter Summer wine med nylioen avlidne Lee Hazlewood som en karbonkopia av I had to much to dream, men jag har ingen aning om varför.
Tyvärr floppade debutalbumet The Electric Prunes men singeln Get me to the world on time blev en liten hit både i USA och i Storbritannien. Uppföljaren The great banana hoax gick upp i rök och kom inte ens in på listorna. I slutet av 1967 turnerade gruppen i Europa och den 14 december spelade bandet på Konserthuset i Stockholm. Ett inspelningsteam från Sveriges Radio, med producenten Klas Burling i spetsen, spelade in konserten på en fyrakanalsbandspelare. 1968 utökades gruppen med ett helt gäng musiker som gjorde albumet Mass in F Minor. Den brukar kallas för den första rockoperan och bygger på en katolsk mässa. Sålde naturligtvis ingenting och blev därför omedelbart kultförklarad. En kritiker skrev: ”Den låter som om döva munkar reciterar gregorianska hymner.” Låten Kyrie Eleison Mardi Gras är i med under kyrkogårdstrippen i filmen Easy rider, vars soundtrack sålde desto mer.
Bandet sprack snart men fortsatte med olika bandkonstellationer som behöll namnet. Det blev ytterligare en religiös platta med namnet Release of an oath. Det sista albumet Just good old rock’n’roll släpptes 1969 (utan att någon av de fem originalmedlemmarna var med) och sedan är de elektriska katrinplommonens tid definitivt förbi. Basisten
Mark Tulin har berättat att de enda som var långhåriga på den tiden var
medlemmar i popgrupper, vilket gjorde att glåporden (oftast ”bögjävel”) haglade över gruppen.
– Dessutom var vi tvungna att ha lila kostymer vilket gjorde att vi såg ut som Pat Boone på syra, säger Mark Tulin.

Harry Amster

Har precis köpt en dvd med inspelningsbar hårddisk så att jag kan spela in program samtidigt som jag tittar på älskade tv:n. I går när jag tittade på något avsnitt av Grey’s anatomy spelades Letterman med Sarah Jessica Parker in. Så fantastiskt njutningsfullt fast jag egentligen inte vet varför. Behöver nog kognitiv beteendeterapi snart.

Harry Amster

Britney ska spela Sandy Olsson i Grease på Broadway. Det har jag precis läst i brittiska Metro. Hon ser ut som Sandy, enligt producenterna. Kan nog bli kul för Britney Spears att spela den fina, oskyldiga flickan som inte tål cigaretter, vin eller blod. Och på slutet när hon och Danny Zuko sjunger You’re the one that I want blir det ju helt rätt igen. Vem som ska spela Zuko är inte klart, kanske Justin Timberlake? Blir det inget av med alltihop – troliga scenariot – så har i alla fall Johnny ”Rotten” Lydon lovat att skiva en låt till Britney, för att hon haft det så jobbigt på sistone. Rörande.

Harry Amster

Läste i Expressen att Eija-Rita, 54, varit gift med Berlinmuren i snart 30 år. En annan snubbe hade haft sex med över tusen bilar och var nu ihop med en folkvagn. Andra har sex med lyktstolpar så det är väl lika bra och komma ut. Jag erkänner: Min fru är tv. Hon finns alltid där för mig.

Harry Amster

När väckarklockan ringer famlar jag alltid efter P1 och nyhetsblocket. Väl uppe är det Gomorron Sverige på SVT, Nyhetsmorgon på TV4 och Vakna med The Voice på Kanal 5. Nyhetsprogrammen är tyvärr tråkiga i sin ständiga upprepning av nyheterna varje halvtimme, oftast få nya inslag och sedan är det sport, ekonomi och väder, väder, väder. Ofta ett himla tjat om fjällen där det bor få personer men inte ett ljud om Stockholm där de flesta bor. Så då hamnar jag i The voice med Paul Haukka, Jakob Öqvist och Josefin Crafoord. Ibland sveper Carolina Gynning eller någon annan in som gäst och jag blir piggare och piggare. Visserligen diskuterar de trivialiteter men det är rätt skönt med lite smågräl i rutan samtidigt som man gör sig i ordning. Jag vet inte riktigt varför det blir så segt på SVT och TV4, antagligen är det alla upprepningar (även om Jenny Östergren är strålande). Är det något de borde upprepa så är det gäster som var med supertidigt på morgonen då man ligger och sover men de vill väl hellre visa vädret tusen gånger till.

Harry Amster

I
FOTO: Kanal 5 Hela Gossip-girl-gänget

I går handlade Gossip girl om debutantbalen och Serenas intriganta mormor som en representant för överklassens diskreta charm. Serien, som bygger på böckerna om Gossip girl av författaren Cecily von Ziegesar, är redan något tillrättalagda men trots det har de ansvariga för tv-versionen bestämt sig för att förändra en del karaktärer. Dans pappa är i boken en gråsprängd hippie med stripigt, grått hår i hästsvans som mest lagar mat och är allmänt sunkig. I tv-rutan är han mörkhårig, rätt ung, snygg med tredagagsstubb. Dottern Jenny beskrivs i boken ständigt som en 16-åring med stora bröst och generös urringning, något som tv-serien tonat ner, kanske för att de är naturliga utan silikoninlägg. Nates ständiga jointrökande har vi inte heller sett mycket av hittills. Förutom detta är den stora skillnaden är att böckerna är mer bitska och lite mer vågade medan serien tonar ner och slätar ut. Annars får ordet shoppingeberoende en ny innebörd när man läser följande avsnitt ur Gossip girl-boken ”Bara i din fantasi”: ”Blair gled i klänningen med huvudet först. Chiffongen var mjuk och lätt som vispgrädde och hon darrade när den föll ner på kroppen.” Ja, sedan köpte hon bröllopsklänningen för ett par hundratusen fast hon inte ens hade en tanke på att gifta sig.

Harry Amster

Träffade skådisarna Patrick Dempsey och Michelle Monaghan för någon vecka sedan för att prata om nya filmen Brudens bäste man, där även Sydney Pollack medverkade. Han var ju en legend redan innan han dog i måndags så jag hade förberett frågor om hur det var att jobba med honom. Pollack spelade far till McDreamys rollkaraktär, en pappa som gifte om sig gång på gång med yngre och yngre kvinnor. Tyvärr hann jag inte ställa frågorna om Pollack vilket så här efteråt känns supertråkigt. Visst, jag kunde ju inte veta att han skulle dö men det är sådant där man går och tänker på efteråt. Särskilt som både Patrick Dempsey och Michelle Monaghan var väldigt tillmötesgående och inte lekte den där ”jag är diva och orkar inte prata om någonting”-grejen.