Uppgivenhet över krånglande anslutning

OPERATÖRSKÄRLEK Sedan mitten av
nittiotalet har jag haft förmånen att ha långvariga relationer med
flera olika internetleverantörer – från Algonet till Telia. Men
det som börjar i kärlek brukar ovillkorligen sluta i en likgiltig
uppgivenhet.

Jag är inte någon särskilt besvärlig
kund. Jag betalar mina fakturor i tid och betalar gärna för högre
hastighet och tilläggstjänster som fler tv-kanaler. Jag har också
tillräcklig kunskap för att göra grundläggande felsökning själv
och jag tycker inte att jag ställer några orimliga krav på mina
operatörer: jag vill att de tjänster jag betalar för ska fungera.
Sedan är jag nöjd.

Tyvärr har jag sällan fått vara nöjd
några längre stunder. Havererade kabelmodem, totalt värdelös
digital-tv-box och eviga löften om bättring från en korthuggen
kundtjänst förstörde relationen med UPC en gång för länge
sedan. Av mitt korta förhållande med Comhem minns jag bäst alla
långa telefonköer och återkommande uppmaningar att dra ut sladden
och sätta tillbaka den igen. Det hjälpte aldrig.

Med Bredbandsbolaget varade kärleken
ända tills vi flyttade från lägenheten med fiberuttag. Ganska
exakt ett år med adsl på nya adressen har inneburit nytt modem,
flera uppsättningar nya kablar, ny tv-box, ny fjärrkontroll och
flera besök från fälttekniker. En del problem har blivit lösta,
men andra har varit återkommande. Senaste budet är att någon
flyktig, men ändock regelbunden, radiostörning förstör
anslutningen.

Jag har alltid fått ett föredömligt
bemötande av kundtjänsten, det har sällan varit några direkta
köer för att komma fram och varje längre period av avbrott har
blivit fullgott kompenserat. Men nu har jag gett upp igen.

Sedan förra veckan har jag inlett ett
fiberburet förhållande med Telia. Än så länge fungerar det bra.
Teknikvännen inom mig gläds åt en inspelningsbar tv-box och
hastighet på utlovade 100 Mbit/s. Samtidigt tänker den luttrade
bredbandskonsumenten inom mig: Får se hur länge det varar den här
gången.