Cd-skivan – dåligt firad 30-åring

LJUDJUBILAR I helgen var det 30 år sedan Philips presenterade cd-tekniken i Eindhoven. Ett jubileum som tyvärr gick tämligen obemärkt förbi. Det är synd, för det lär vara sista tillfället att fira den lilla plastskivan.

Det lär knappast bli fråga om något 40-årsjubileum 2019, kanske inte ens något 35-årsfirande om fem år. Då lär det mesta av vår musikkonsumtion ligga i något datormoln i stil med Spotify eller inhandlas i digital form som via Itunes.

Cd-skivan kan inte heller förlita sig på att nå samma kultstatus som vinylskivan. Den saknar helt enkelt de egenskaper som ligger bakom den gamla lp-skivans ihärdighet – möjligheten att scratcha och det naturligt varma ljudet som strömmar ut genom högtalarna i takt med att nålen går över spåren på skivan.

Det är möjligt att cd-skivans gravsättning inte är riktigt så nära förestående som man kan tro. Vi konsumenter köper fortfarande avsevärt mycket fler cd-skivor än vi köper digital musik och det lär dröja ganska många år innan nedladdningarna passerar den fysiska försäljningen. Men förr eller senare kommer det att hända.

Jonathan Berger, professor i musik på Stanford, utför ett litet årligt experiment på sina nya studenter. De får lyssna på musik inspelat i olika format – från mp3 till högupplösta varianter som SACD och dvd-audio och berätta vilket ljud de gillar bäst. Enligt professor Berger blir det fler och fler som föredrar mp3-formatet framför de mer välljudande alternativen för varje år som går.

En tolkning är att studenterna helt enkelt vant sig vid att lyssna på mp3-filer i låg bitrate på sina datorer och musikspelare och att det som den kräsne musikprofessorn uppfattade som lågupplöst ljud helt enkelt var hemtamt för studenterna. Precis som den där undersökningen som visade att dagisbarn föredrar artificiellt smaksatta industriköttbullar framför traditionellt hemlagade.

Eller som att jag själv har svårt att lyssna på min perfekta cd-kopia av Absolutely Free med The Mothers of Invention. Det vinylexemplar som hängt med sedan barnsben är så svårt anfäktat av repor att ljudbilden är så annorlunda att jag knappt känner igen mig i cd-kopians fläckfria reproduktion.

Men professor Bergers lilla experiment visar också på hur snett teknikföretag och musikbransch tänkte när de började skissa på cd-skivans efterföljare. Då, i slutet av 90-talet, fanns den digitala distributionen inte på kartan. Det var ännu mera välljud – högre upplösning fördelat på flera kanaler – som gällde. Cd-skivan skulle ersättas av SACD eller dvd-audio och vi konsumenter skulle gladeligen gå ut och shoppa oss igenom ytterligare ett formatbyte.

Man hoppades helt enkelt att dessa nya fysiska format skulle bli samma framtidssäkring av intäkterna som filmbranschen hoppas att Blu-ray ska innebära.

I stället fick vi mp3-filer och med dem fildelning i stor skala. Konsumenterna vill helt enkelt inte ha bättre ljud – de ville ha tillräckligt bra ljud och bättre tillgänglighet.

Därmed inte sagt att cd-formatets frånfälle kommer att innebära dödsstöten för välljud av audiofilproportioner. Vinylskivan lär leva vidare, säkert sida vid sida med SACD och dvd-audio. Dessutom kommer det att dyka upp fler musikbutiker på nätet med fokus på ljudkvalitet.

Förr eller senare lär lagringsutrymme och bandbredd vara så billigt att även stora digitala musiksäljare går över till något förlustfritt format. Och branschen lär hoppa på varje möjlighet att få till ett brett formatbyte.