Santos Silva, Zetterberg & Röör. Klara Soppteater 10 oktober.

När skådespelare ska göra musik handlar det oftast om män som ska sjunga rock eller visor. Ingen nämnd, ingen glömd (även om man förvisso helst skulle glömma de flesta av dem).

Men. Så här kan det också vara: när Gunilla Röör framträder tillsammans med kontrabasisten Torbjörn Zetterberg och trumpetaren Susanna Santos Silva blir det något helt annat. Ett möte mellan två världar. Kanske man kan säga.

Med egensinniga texter av Gertude Stein och ganska lågmält friformig impro blir det en fin lunchkonsert, tillika öppningskonsert på den mer än veckolånga jazzfestival som pågår fram till söndag 19 oktober (och som kommer bevakas av mig både här på Konsertbloggen och på annan plats i papperstidningen och på webben).

Gunilla Röör framträder förvisso mest i rollen av läsande skådespelare, men hon småsjunger också  lite och rasslar och pinglar på slagverken som ligger på en pianopall och hänger på en ställning.

Passande klädd i kostym och slips läser hon de absurt pompösa texterna som vore hon en spritt språngande galen Bodil Malmsten. Existensiellt, arrogant, slagkraftigt och ibland väldigt roligt.

Santos Silva och Zetterberg följer med så gott det går med den typ av vardagligt gnisslande och småduttande impro som följer sina egna lagar och förordningar och som egentligen inte kan kallas fri, även om musikerna hittar på allt i stunden.

Men det hindrar förstås inte att det kan bli bra musik: som när Zetterberg stämmer ner E-strängen så att den blir riktigt sladdrig och Santos Silvas trumpet pruttar i de låga registren.

Foto: Dan Backman.

Senare samma kväll hör jag den mycket rutinerade saxofonisten Håkan Broström framföra en annan slags jazz på Hotell Hellsten. Helt instrumental och förankrad i en äldre jazztradition där den konventionellt postbopiga harmoniken aldrig försvinner utom hörhåll.

Med den unga trummisen Karl-Henrik Ousbäck finns det verkligen inget skäl att anmärka på det rytmiska drivet. Tvärtom. Möjligen blir det lite för mycket trummor i den lilla hotellbaren då Håkan Broström, alt- och sopransax, Tom-eddyé Nordén, kontrabas, och Ludvig Berge, piano, spelar helt utan förstärkning.

Det finns inget konstigt med den här oprentiösa spelningen. Om det skulle vara ett slags jazztest hade det bara varit att kryssa i rutorna och godkänna: kvartettformatet, arrangemangen, sättet som solona fördelas mellan gruppens medlemmar, den diggande publiken, barmiljön. Allt utmärkt utfört enligt regelboken.