Merit Hemmingson. Fasching 1 oktober.

Sveriges hammondorgeldrottning får ursäkta men det är när gästen Johan Lindström blandar sig i leken som det börjar hända saker.

För det är ju så med Merit Hemmingsons hammondfolkjazz på svenska, här framförd tillsammans med trumslagaren Ola Hultgren, att den lätt kan bli lite enahanda. Något som naturligtvis i precis lika hög grad gäller pionjärerna Hansson & Karlsson som efterföljarna Sagor & Swing och Trummor & Orgel (och all annan hammondjazz i Jimmy Smiths efterföljd, måste tilläggas).

Men när Johan Lindströms pedal steel bokstavligen glider in mellan Hemmingson och Hultgren spräcks ramarna för folkjazzen och något nytt, mer intressant, uppenbaras.

Jag vet ingen som spelar pedal steel som Lindström. Det är som att han filtrerat bort countryn ur instrumentet och hittat möjligheter ingen annan upptäckt. På Fasching visar han också att pedal steel-soundet kan vävas in i hammondorgelns snurrande Leslie-kabinett med utmärkt resultat.

Det funkar även med vanlig elgura. Det bevisas med eftertryck när trion ger sig ut i en lite svajig, men skön, tolkning av Hemmingsons gamla paradnummer ”Jämtländsk brudmarsch”.

Kvällen på Fasching är en så kallad releasespelning, vilket alltså innebär att det är en skiva som ska firas. Denna gång är det ”Hommage till Jan”, en skiva med Merits versioner av några av de svenska folklåtar som Jan Johansson jazzade till på albumet ”Jazz på svenska”. Det som kom 1964 och som faktiskt gör rätta för epitetet ”klassiker”.

Den vithåriga hammondkvinnan gör det naturligtvis bra även om det bara låter Merit om det. Det här med svenska folklåtar är ju lika mycket hennes hemtrakter, eller ännu mer, än det var Jan Johanssons naturliga miljö.

Foto:Dan Backman.