Konsertbloggen
Dan Backman
Dan Backman
När Uppsala Internationella Gitarrfestival uppmärksammar Michael Nyman med en ambitiöst upplagd konsert är det inte uruppförandet av den brittiska kompositörens första stycke för gitarr som man tar med sig hem. Tvärtom känns det som något av ett magplask när gitarristen David Russell framför den drygt femton minuter långa ”Semley sequences” i duett med sig själv.
Tror inte att jag är den enda i salongen som blir lite paff när stycket plötsligt bara klingar ut och Russell reser sig för att ta emot publikens applåder, som med all rätt är något tveksamma. Vad var grejen? Det hände ju liksom inget mer än att de båda upplagorna av Russell, en på scenen och en på film, uppehöll sig kring ett rastlöst musikaliskt motiv som cirkulerade som bilar i en rondell, oförmögna att komma ut ur det minimalistiska snurrandet och vidare till något slags mål.
Problemet ligger inte bara i kompositionen, gjord i samarbete med Russell (som haft viss frihet i tolkningen), utan också i framförandet som inte känns så tajt som det borde. Det är svårt att spela med en inspelad stämma och antagligen hade det blivit bättre med en andra gitarrist istället. Inte minst med tanke på att filmen är förfärande platt, med den okarismatiska Russell spelande i diverse trista miljöer.
Inte blir det bättre när Michael Nyman själv framför sin musik på konserthusets flygel. Den insmickrande sidan av hans musik, som tydligast kommit till uttryck i den banala och översockrade filmmusiken till Jane Campions ”Pianot”, betonas när Nyman med ett lite slarvigt anslag staplar minimalistiska fraser på varandra. Där och då önskar man att han inte bara skulle härmat Le Corbusiers look utan också kunnat ta till sig något av funktionalistens betongbrutalitet.
Konsertens behållning ligger helt i den avdelning som sköts av den flexibla kammarorkestern Modern Fantazias. Under Hans Eks sedvanligt säkra ledning lyfts de kvaliteter som trots allt finns i Nymans musik fram.
Med fyra akustiska gitarrer och en banjo istället för stråkar ges ”Chasing sheep is best left to shepherds” en nästan rockig framtoning. Vilket ju inte är så konstigt då den brittiska barockmusik som Nyman till stor del byggt sin konstnärliga gärning på ju är påtagligt rytmisk till sin natur (Göran Persson har en intressant genomgång av just detta stycke, ett av Nymans bästa och mest kända, från Peter Greenaway-filmen ”Tecknarens kontrakt”, på sin blogg).
Sopranen Jeanette Köhn, som här gör ett gästspel med Modern Fantazias, bidrar starkt till att ”Ariel songs” får en laddat eterisk framtoning och ”I am an unusual thing” gör hon nästan till en musikalmelodi. Det är bra.
Även om det är ovanligt med så många gitarrer i Nyman-musiken känns han igen. Spår av kompositörer som Glass, Haydn, Purcell och Moondog spökar i en brittisk form av minimalism som fungerar allra bäst som filmmusik.
Hinner även med en liten stund av Tuck & Pattis konsert. Det är den amerikanska duons första besök i Sverige och jag blir överraskad av hur mycket bättre de är på scen än på skiva (där de kan framstå som mer än lovligt mesigt snälla). William ”Tuck” Andress, som med sitt lockiga vita barock-hår lämpligt nog ser ut att vara hämtad från en Peter Greenaway-film, gör till exempel en fantastisk fin version av Santanas ”Europe”. Med imponerande fingerfärdighet, av ett helt eget slag, får han in hela Santanas rytmsektion i den halvakustiska Gibson-gitarren.
Samspelet med sångerskan och livspartnern Patti Cathcart är precis så snyggt samstämmigt som det väl borde blivit efter trettiofem år tillsammans. Ska vi kalla det för begåvat myspys med soulig jazzkänsla?