Switchblade. Södra Teatern 30 september.

Switchblade gör musik som det passar bra att visa gamla svartvita filmklipp om masugnar till. Eller kråkor som flyger i molntunga hösthimlar över ödesmättade skogstjärnar. Eller hus som faller ihop och, naturligtvis, filmklipp från testsprängningar av atombomber. Även om det sistnämnda är lite övertydligt.

Duon har funnits sedan 1997 men har ofta haft gästinhopp. På Södra Teaterns scen (som utgör en optimal inramning) har trummisen Tim Bertilsson och gitarristen Johan Folkesson hjälp av Per Wiberg som får sin klaviatur att låta som en korsning mellan en sprucken hammond och ett störtande bombplan från andra världskrigets sista dagar.

Tillsammans med ett distinkt och blytungt trumspel (direktimporterat från ett polskt nedläggningshotat stålverk) och en nedstämd gitarr som matar riff med obönhörlig konsekvens – och enligt mantrat ”less is more” – blir det dystopiskt tung riffrock med sjuttiotalskänsla och tjocka konturer. Fast spelad på fel hastighet och med ett råare ljud. Och utan någon skrikig sångare i alltför tajta byxor.

I all sin minimalistiskt doomiga dysterhet – med baklängesröster från helvetet och hotfullt industrimuller – är det övertygande, vitaliserande och berikande.

Switchblade delar kvällen med My Brother The Wind och Gösta Berlings Saga. Det är en bra och logisk uppställning som täcker in många aspekter av dagens tillbakablickande progressiva rock.

Fast det är inte lätt att komma efter Switchblade. Det ska gudarna veta. De är ju så tydliga och exakta att My Brother The Winds malande improvisations-psykedelia i tidig Pink Floyd-stil (och med lite kraut i sig) blir för vag och svag i konturerna för att gripa tag. Vilket även gäller Gösta Berlings Sagas postrockigt symfoniska progrock.

Båda grupperna är kompetenta men det räcker inte att visa färdigheter i att hålla uppe ett organiskt psykedeliskt flyt (My Brother The Wind) eller att skickligt stapla progrockiga partier på varandra (Gösta Berlings Saga). Det måste ju leda fram till något också.

Fast visst är det snyggt att, som My Brother The Wind, lyfta fram det psykedeliska i en pedal steel guitar.