Vasaloppet 2010

Alla äldre inlägg från och med här så bloggade Michael öh om sin uppladdning inför Vasaloppet 2010.

Mitt vasalopp

Nu är det tisdag och två dagar sedan jag körde Vasaloppet. Jag fick precis ett sådant lopp som alla hade varnat mig för. Tungt och jobbigt. Men jag tror att jag är sådan som person. Det spelar nog ingen roll egentligen, jag kör slut på mig ändå.

Många gav mig rådet att träna mycket (tänkte säkert 1000 gånger på det under loppet att jag borde tränat mer) och strunta i tiden och placeringen (försökte med det sista sex milen). Men det gick liksom inte riktigt. Min snittpuls under loppet var 167 slag i 7 timmar och 20 minuter. Jag tror att det är ganska mycket för en relativt otränad person. Enligt pulsklockan brände jag 4800 kalorier. Å andra sidan hade jag säkert stoppat i mig lika mycket dagen före.

Jag var ordentligt laddad dagen före och på morgonen likaså. Det kändes liksom perfekt. Jag räknade med att köra på i de nio milen, jag skulle kämpa ända in och spurta in i mål. Mina krafter skulle disponeras perfekt. Men, jag visste inte hur jobbigt det skulle bli. På något sätt hade jag lyckats förtränga det. Normalt sett skulle jag varit mer nervös för hur jobbigt det skulle bli, men inte denna gång. Bilden av hårt arbete och krafter för hela loppet fanns i mitt huvud.

 

Vi kom ned till starten i god tid. In med skidorna och ”paxa” platsen. Var mindre folk på vänstersidan så vi ställde oss där. Hade glömt min påse i huset så jag fick slänga ned mina kläder i Gurras påse. Det var runt 15 minusgrader men vi frös inte (lite om händerna). Sen gick starten och vi drog i väg mot backen. Allt kändes bra. det gick ju inte att köra så fort man kunde och det var nog tur. I backen gick det antagligen som vanligt från sjätte led. Vi stod inte still men gick snarare upp än åkte. Hade superfäste. Behövde knappt använda stavarna och sparade därmed på armarna. När vi väl kom upp började vi köra på. Gurra drog på och jag hängde efter. Vi körde om en hel del åkare. Men det kändes ganska bra. Visst är det ansträngande men det kändes som jag skulle klara den hastigheten hela sträckan.

 

Efter tre mil var det slut på det roliga. Mina krafter tog slut. Jag orkade inte längre och det kändes som alla åkte förbi mig. 60 km kvar. Då kom alla tankar, vad gör jag här, är det kul, hur ska jag ta mig i mål, osv. Sen kom skylten som visade 59km. Gurra hade dragit iväg mot en kanontid och jag själv var kvar, utan krafter och harvade. Tyckte riktigt synd om mig själv. Snart skulle antagligen alla andra polare komma susande förbi. Och sen var det 58km kvar. Men jag hade bra glid i alla fall. Det var ingen som gled ifrån mig i backarna samt jag hade även bra fäste så uppför kunde jag också hänga med. Men på myrarna åkte alla ifrån mig. Kändes det som i alla fall.

 

Inför kontrollen i Evertsberg skulle jag vila. Skulle bara ta mig dit och sen vila, äta och dricka. För jag var både hungrig och törstig. Och trött. när jag väl kom dit vet jag inte vad som hände. Jag slängde i mig dryck och en bulle och drog vidare. Direkt. När jag väl fattat vad jag gjort kom nästa skylt att det var 13km till Oxberg.

 

När jag åkte ut från sista kontrollen i Eldris, knappt utan att stanna som vid övriga kontroller kunde jag bara tänka på målet och att få gå in i bastun (som jag förövrigt blev blåst på). Jag bestämde mig för att strunta i tiden (vilket jag gjorde tidigt i loppet och ändå åkte och tittade på klockan var femte minut…). Jag skulle absolut inte spurta på upploppet. Inte en chans.

 

När jag sedan åkte över sista bron började jag kolla både bakåt och framåt. Ingen skulle få köra förbi mig och jag skulle minst kunna klara fem placeringar framför. Sen började spurten. Jag stakade allt jag kunde sista 500 för att ta 5 placeringar. Utan att jag egentligen ville, jag hade ju bestämt mig. Ingen spurt och jag brydde mig inte om tiden. Vet inte riktigt varför jag får de tankarna när jag ändå inte följer dem.

 

Väl i mål såg jag min mamma och hann beställa en korv med bröd och en cola. Sen tog jag bussen dit jag trodde jag skulle få basta. ICKE.

Mamma levererade en korv med bröd och läsk i målet. Gott!

 

Det märkliga nu någon dag efter är att jag går och småfunderar på om jag kan klara 6.30 nästa år. Totalt sett är det fantastiskt kul. Märkligt är också att Gurra låg ca två minuter före mig hela loppet ända in till mål utan att vi såg varann sista åtta milen. Tänk vad vi kunde gjort tillsammans!

 

Vasan (av)klarad

Nu är det äntligen gjort. Har varit ganska nervös sista tiden men loppet gick ok. Tiden är jag väldigt nöjd med. 7.20 och klarade därmed mitt mål med 10 min.

Jag hade det dock väldigt tungt idag. Efter uppladdningen med kortvasan, Halvvasan och sen stafetten räckte inte krafterna riktigt hela vägen. Eller snarare endast tre mil. Sen blev det att kämpa. Det var riktigt tungt och jobbigt och jag fick slita mycket. Men det gick. Och jag måste tacka alla som skrek och hejade. Utan dem hade det blivit ännu tyngre. Samt mina skidor var i superform. Hade både bra glid och fäste.

Får återkomma med en mer detaljerad story om loppet, Nu är jag fruktansvärt trött.

Intensiv dagen före

Dagen innan mitt livs första Vasalopp har varit ganska intensiv. Tycker jag i alla fall. Mycket av det handlar om att tänka på om jag har ordning på grejerna. Är skidorna med? Check, de är med! Fem minuter senare kommer tanken igen, är de vallade? Check, de är vallade. Och så håller det på. För det är ganska mycket att hålla reda på. Och jag har nästan lyckats hålla reda på allt. Så när som mina stavar. De åkte med stafettgänget ned till Stockholm. Men det kom jag på 15 minuter innan jag åkte upp till Sälen för att bo sista natten. Men jag har fått låna Anders stavar som gick en hård match mot Juha Mieto idag i spåret. Tur att vi hade samma längd. Resten tror jag att jag har med.

Alla kläder är framlagda. Allt finns med, eller? Nu kom en såndär tanke igen. Brallorna? Ligger de verkligen där? De måste de göra men varje gång jag får den tanken får jag ett lätt pirr i magen och tänker snabbt ut ett alternativ. I det här fallet blev det jeansen. De är de enda jag har med. Så startar jag i jeans i morgon så är det för att mina skidbrallor ligger kvar i Mora. Midjeväskan är packad ett par gånger. I och ur, Behöver jag det här? Ja, det måste med. Kan behövas, eller? Sen kommer Gurra och säger att det här är bra. Ja, då tar jag det med och lägger ur något annat. Så håller det på. För man vet ju inte riktit vad som kan behövas. De tidigare loppen har jag inte öppnat väskan. Men i morgon kanske. Nu finns det lite nötter som jag fått från Risenta med Gojibär med mycket kolhydrater. Ett rör med energitabletter, fem värmepåsar (Räcker med två, lägger ur), en burk fäste VR45, en kork, en förpackning compeed och tre energivätskor. Ingen extra vätska. Ska dricka mycket på kontrollerna istället.

Snacket här i stugan har handlat mycket om vilken tid vi kommer att ha i Smågan. Och beroende på den så försöker vi räkna ut resten. Tills det slog oss att den enda tiden vi inte riktit kan påverka är just den till Smågan. Den sträckan är det ju så mycket folk så det är bara att hänga med. Nu ska jag gå och försöka få liv i min pulsklocka som inte riktigt pallade min snittpuls på 169 efter Halvvasan.

Minde än tolv timmar till start.

Nervositeten stiger

Nu är det inte långt kvar till start. Börjar bli ganska nervös faktiskt. Men samtidigt känns det väldigt spännande. Det är på något sätt samma känsla som jag hade inför viktiga slalomtävlingar när jag var aktiv inom det. Vet att det kommer att pirra rejäl i morgon 07.45. Men som tur är kommer ju startfältet att hindra mig från att ge järnet upp för backen, vilket jag troligtvis hade lurats in att göra. Målet i morgon blir 7.30. Men jag har egentligen ingen aning om vad som kommer att hända efter fyra-fem timmars åkning. Aningen håller det och jag klarar tiden eller så klappar jag ihop och får kämpa för att ta mig i mål. Jag känner mig ganska ok fysiskt. Körde 14km igår mellan evertsberg och Oxberg. Tog det inte så lungt som jag tänkt men känner inte just nu att det slet så mycket. Men det kanske visar sig efter ett par mil i morgon.

Mina skidor är prepparerade med swix. Johan har hjälp mig igen och det ligger några lager av LF4, LF6 och HF7 toppat med pulver. Med tanke på det glidet jag haft hittills under de loppen jag åkt lär nog detta bli bra. Många här uppe är oroliga över fästet. Det kan bli problem om temperaturen stiger till noll. De flesta jag känner som ska åka har lämnat sina skidor för vallning. Imponerande av Kalle som fixar sina själv. Han lägger samma ”line” som jag har på mina. Fästet blir VR40 med något lager VR45 under.

Minus 26 grader

Igår körde vi stafettvasan med ett team från SvD och vi åkte med följande lag: Anders, Henry, Micke, Larz och Billy. Väl vid start var det fantastiskt kallt. minus 26 grader. Det syns på istappen på Anders efter första sträckan. Taktiken innan start var given. Anders skulle skulle bara följa klungan och skapa en bra position för Henry. Henry skulle rycka och sra skaffa mig fem minuters försprång som jag sedan skulle utöka genom att glida ned till Oxberg. Larz skulle bara hålla ledningen så att Billy kunde hålla ned till mål och få en efterlängtad kram av kranskullan. Vi höll inte riktigt. Vi kom på plats 1055 med tiden 8.39 men vi hade väldigt roligt. Stafetten är en fantastiskt rolig tävling och som ni ser på vårt resultat behöver man inte vinna.

Billy var den som fick mest uppmärkasmhet igår. Troligtvis för sin utrustning. Det blev ingen kram från kranskullan i mål dock, men han träffade henne senare under kvällen och fick (fick och fick)en kram, så dagen slutade på topp

Kemiskt eller traditionellt?

Fick ett intressant förslag i en kommentar att man skulle köra två team, ett som laddar traditionellt med vanlig husmansfett och ett team som laddar med en kemisk kolhydratuppladdning. Sen får medeltiden avgöra vad som är bäst.

Vilket team skulle vinna?

Tittar man på mina prestationer är det en klar fördel för det kemiska. Men å andra sidan kan jag inte säga att jag åt ordentligt på de andra loppen. Så hade jag gjort det så kanske det varit jämnare.

Och, jag är inte sponsrad av vare sig Enervit eller något annat. Jag har köpt mina produkter/utrustning själv. Kunde lika gärna ha varit Vitargo eller Maxim men personalen i deras monter var mycket kunnig om produdukterna och var själva sponsrade av Enervit då de var duktiga roddare.

Imorgon är det Stafettvasan med team SvD. Har inte återhämtat mig riktigt ännu, fortfarande ont i ryggen men hoppas på en god natts sömn så ska jag nog vara redo i morgon.

Förbättrad startposition!

Nu har seedningstabellen kommit och 3.09 räckte med god marginal till starled sex. Det innebär för mig några minuter snabbare upp för backen. Är riktigt nöjd med det.


Starten på 2009 års Vasalopp Foto: Larz Nordin

Men det kostade ganska mycket energi igår. Jag är mycket stel i ryggen idag. Tror att det kan bero på att jag försökte jobba mycket benspark igår. Har inte lärt mig den tekniken riktigt så det sliter en del när jag kör den. Men jag hade strategin att köra så fort jag kunde igår så det är väl inte konstigt att det svider idag.

Den kolhydratuppladdningen jag gjorde har nog stor del i att jag kunde förbättra mig så mycket. Jag ville testa och se om det var något för mig och jag är övertygad. Har några kopmisar som kör Vitagro vilket är ungefära samma typ av uppladdningen men man äter den under en längre period. Resultatet av den är dom nöjda med, men de mår inte så bra under de dagarna de äter den. Men de har inte testat enervit så det är svårt att avgöra vilken som är bäst. Gurra kommer att följa mitt råd att ladda med Enervit.

Det värmer

Tack alla som står ute i spåret och hejar under tävlingarna. det värmer oerhört mycket. Att ni hejar på alla och även mig känns fantastiskt när man kommer. Det får mig att tänka att jag tar i lite extra tills jag kommer utom synhåll så de ser att jag kämpar. När jag sedan kommer utom synhåll och tror att jag ska släppa lite på takten står det någon annan som skriker och ”the show goes on”. Hela vägen.

En som skrek på mig igår, Kom igen nu, inte långt kvar. Tjena, det var 15km kvar men jag visade i alla fall honom hur man tar i och kämpar och fick upp frekvensen igen och höll den i säkert 15 min medan jag tänkte på hans hejande.

På söndag under Vasaloppet ska det dessutom vara proppfullt utmed hela spåret. Kommer att vara det som förhoppningsvis bär mig in i mål.

Glöm vanlig kost

Som vanligt när jag ska köra seedningsloppe sjunker temperaturen. Tror att det var ca 15 minus på start idag. Men jag har lärt mig hur jag ska göra (peppar peppar) för att hålla värmen i händerna. Hade inga problem alls idag. Förutom ett mindre misstag i morse då jag glömde nummerlapp och chipp kvar i lägenheten. Kom på det precis när jag skulle stiga på bussen. Så det vart bil upp till starten istället. Igår kväll kunde jag inte bestämma mig och jag skulle satsa på att sticka iväg tidigt eller senare. Det blev senare. Och det behövdes inget val för det. När jag kom dit var fållan full.

När jag väl tog plats i ledet kände jag på statusen på mina skidor. Grymma igen. Idag hade jag även riktigt bra fäste. Det var ingen som gled om mig under hela tävlingen och jag flög (Kanske inte) upp för backarna som en italiensk bergsget. Flög även ned i snön i första backen. Ställde mig på hälarna för att få maximalt glid och det fick jag. De gled ifrån mig och en krasch direkt. Inget som kunde hindra mig idag då jag gjorde mitt bästa lopp någonsin. 3.09.17 körde jag 45km på. Med mina mått mätt är det riktigt bra. Tror jag var ca 20 min snabbare på 30km än jag var i fredags.


Två taggade åkare innan starten varav en med earmuffs


Men jag har tagit ut mig rejält. Såg på pulskolckan när jag kom i mål att min snittpuls över 3.09 låg på 169 slag. Det kändes. Spränghuvudvärk en timme efter målgång. Blåsor i händerna och väldigt sliten rygg. Förhoppningsvis kan detta räcka för en plats i startled sex. Men det är nog på gränsen, blir spännande att se.

Spåren idag var helt suveräna. stenhårda, snabba (och höger spår oftast ledigt) . Det är en av orsakerna till att tiden blev så bra. En annan är som jag skrev att jag tog ut mig rejält men jag tror också att min uppladdning hade med saken att göra. Det är ju svårt att säga att det kändes bättre. som vanligt går det i vågor, ibland känns det bra och ibland vill man svänga ut i skogen och försvinna. Men jag tror att Pre sport gelen gav mig extra kraft under en längre period. Kändes väldigt bra, speciellt efter varje vätskekontroll. Kommer att köra den på söndag. En nackdel för mig med den var att jag kunde inte äta någon frukost efter att jag pressat i mig två på morgonen. Kanske ska äta först och sen trycka dom.

Hur som helst är jag väldigt nöjd med dagen!