Vasaloppet

Michael Öh

Michael Öh

Nu är det tisdag och två dagar sedan jag körde Vasaloppet. Jag fick precis ett sådant lopp som alla hade varnat mig för. Tungt och jobbigt. Men jag tror att jag är sådan som person. Det spelar nog ingen roll egentligen, jag kör slut på mig ändå.

Många gav mig rådet att träna mycket (tänkte säkert 1000 gånger på det under loppet att jag borde tränat mer) och strunta i tiden och placeringen (försökte med det sista sex milen). Men det gick liksom inte riktigt. Min snittpuls under loppet var 167 slag i 7 timmar och 20 minuter. Jag tror att det är ganska mycket för en relativt otränad person. Enligt pulsklockan brände jag 4800 kalorier. Å andra sidan hade jag säkert stoppat i mig lika mycket dagen före.

Jag var ordentligt laddad dagen före och på morgonen likaså. Det kändes liksom perfekt. Jag räknade med att köra på i de nio milen, jag skulle kämpa ända in och spurta in i mål. Mina krafter skulle disponeras perfekt. Men, jag visste inte hur jobbigt det skulle bli. På något sätt hade jag lyckats förtränga det. Normalt sett skulle jag varit mer nervös för hur jobbigt det skulle bli, men inte denna gång. Bilden av hårt arbete och krafter för hela loppet fanns i mitt huvud.

 

Vi kom ned till starten i god tid. In med skidorna och ”paxa” platsen. Var mindre folk på vänstersidan så vi ställde oss där. Hade glömt min påse i huset så jag fick slänga ned mina kläder i Gurras påse. Det var runt 15 minusgrader men vi frös inte (lite om händerna). Sen gick starten och vi drog i väg mot backen. Allt kändes bra. det gick ju inte att köra så fort man kunde och det var nog tur. I backen gick det antagligen som vanligt från sjätte led. Vi stod inte still men gick snarare upp än åkte. Hade superfäste. Behövde knappt använda stavarna och sparade därmed på armarna. När vi väl kom upp började vi köra på. Gurra drog på och jag hängde efter. Vi körde om en hel del åkare. Men det kändes ganska bra. Visst är det ansträngande men det kändes som jag skulle klara den hastigheten hela sträckan.

 

Efter tre mil var det slut på det roliga. Mina krafter tog slut. Jag orkade inte längre och det kändes som alla åkte förbi mig. 60 km kvar. Då kom alla tankar, vad gör jag här, är det kul, hur ska jag ta mig i mål, osv. Sen kom skylten som visade 59km. Gurra hade dragit iväg mot en kanontid och jag själv var kvar, utan krafter och harvade. Tyckte riktigt synd om mig själv. Snart skulle antagligen alla andra polare komma susande förbi. Och sen var det 58km kvar. Men jag hade bra glid i alla fall. Det var ingen som gled ifrån mig i backarna samt jag hade även bra fäste så uppför kunde jag också hänga med. Men på myrarna åkte alla ifrån mig. Kändes det som i alla fall.

 

Inför kontrollen i Evertsberg skulle jag vila. Skulle bara ta mig dit och sen vila, äta och dricka. För jag var både hungrig och törstig. Och trött. när jag väl kom dit vet jag inte vad som hände. Jag slängde i mig dryck och en bulle och drog vidare. Direkt. När jag väl fattat vad jag gjort kom nästa skylt att det var 13km till Oxberg.

 

När jag åkte ut från sista kontrollen i Eldris, knappt utan att stanna som vid övriga kontroller kunde jag bara tänka på målet och att få gå in i bastun (som jag förövrigt blev blåst på). Jag bestämde mig för att strunta i tiden (vilket jag gjorde tidigt i loppet och ändå åkte och tittade på klockan var femte minut…). Jag skulle absolut inte spurta på upploppet. Inte en chans.

 

När jag sedan åkte över sista bron började jag kolla både bakåt och framåt. Ingen skulle få köra förbi mig och jag skulle minst kunna klara fem placeringar framför. Sen började spurten. Jag stakade allt jag kunde sista 500 för att ta 5 placeringar. Utan att jag egentligen ville, jag hade ju bestämt mig. Ingen spurt och jag brydde mig inte om tiden. Vet inte riktigt varför jag får de tankarna när jag ändå inte följer dem.

 

Väl i mål såg jag min mamma och hann beställa en korv med bröd och en cola. Sen tog jag bussen dit jag trodde jag skulle få basta. ICKE.

Mamma levererade en korv med bröd och läsk i målet. Gott!

 

Det märkliga nu någon dag efter är att jag går och småfunderar på om jag kan klara 6.30 nästa år. Totalt sett är det fantastiskt kul. Märkligt är också att Gurra låg ca två minuter före mig hela loppet ända in till mål utan att vi såg varann sista åtta milen. Tänk vad vi kunde gjort tillsammans!

 

Om bloggen


Jag heter Ingrid Kjellström och ska åka mitt första Vasalopp/Öppet spår i år!
Att röra på mig utomhus har varit ett av mina största intressen under hela mitt 23-åriga liv. Däremot är jag ingen jätteerfaren skidåkare och ser fram emot de nio milen med skräckblandad förtjusning.
Här på bloggen kommer jag skriva om mina fram- och motgångar och om de lärdomar jag får på vägen mot startlinjen i Sälen den 26 februari.
När jag inte tränar inför Vasaloppet eller skriver om det pluggar jag till civilingenjör och driver sajten Womengineer.se.
Maila mig på ingridkj@kth.se om du vill komma i kontakt med mig.
Fler bloggar