Annons
X
Annons
X

Vasaloppet

Ingrid Kjellström

Ingrid Kjellström

Jag och min åkkompis Gustav efter målgången i Mora och 8:15 h skidåkning! Foto: Bertil Kjellström.

Ett dygn har gått sedan jag gled i mål i Mora och jag har hunnit smälta min upplevelse. Jag hade en fantastisk dag och kunde faktiskt inte tro att mitt humör skulle vara lika bra som det är idag! Kroppen värker på både nya (en knoge och trampdynorna) och gamla (triceps, baksida lår) ställen, ja lite överallt egentligen. Det kände jag faktiskt inte av under de sista två milen av loppet. Jag tar det från början!

Det var kallare än väntat på morgonen, -12 mot de ca -6 grader som väntat. Alltså var det inte alls roligt att dra av sig överdragskläderna tio minuter i sju, där jag och Gustav stod i de bakre leden av skidåkare (på grund av att vi hade otur med trafiken och fick promenera någon kilometer till starten). Dessutom var vi oroliga över den valla vi hade på, klister täckt med V45 som egentligen håller för temperaturer ner till -8. Men framåt gled vi när starten gick!

Jag visste att det skulle gå långsamt fram till och uppför den första backen, men blev ändå förvånad över hur långsamt det gick. Promenadtempo! Tack och lov hade vi superfäste på skidorna och kunde knata på i det snabbare av alla led uppför. Sedan kom vi upp på myren och det var möjligt att börja åka skidor. Det var otroligt vackert, solen gick upp mot en blå himmel och det enda som hördes var ljudet av stavar mot snön.

Full fart nedför några kilometer efter Mångsbodarna. Foto: Linnéa Kjellström.

Åkningen flöt på bra, jag och Gustav turades om att dra och bestämde oss för att hålla ett behagligt tempo. Vi undvek att bli svettiga och passerade Smågan och Mångsbodarna, tog tid på oss för att dricka blåbärssoppa och var på bra humör. Första backen utför efter Mångsbodarna började spåren att gå sönder och plötsligt låg jag i en hög tillsammans med tre andra åkare på backen. Phew, ingen skada skedd och jag var snabbt uppe på benen igen men tog det varsamt nedför därefter. Det var isigt och folk plogade eller öste på, vilket resulterade i ganska många krockar – ”folk faller som spön i backen”, konstaterade pappa när jag träffade honom strax efteråt.

Mellan Risberg och Evertsberg hade jag min första (och faktiskt enda!) svacka. Tyckte att jag började känna mig seg och snurrig i huvudet och undrade vad tusan jag gett mig in på. Då var det otroligt bra att ha Gustavs rygg att ta sikte på och fokusera på att hänga med istället för att kriga mot alla jobbiga tankar. Det fungerade bra och därefter fick jag faktiskt en ny tändning av energi.

En skärmdump från mina olika tider från loppet.

När halva loppet passerat kändes det som om att kilometerna tickade på nedåt i ett bra tempo. Kanske för att det mest gled på nedför efter Evertsberg, för att mina skidor hade både bra fäste och glid och för att solen sken starkt. Det var roligt helt enkelt! När vi passerat Oxberg började jag få någon slags målvittring och la på ett extra kol. Om jag trodde att mina armar inte kunde staka mer efter den långa, platta sträckan på myren hade jag fel. Det gick!

Framme i Hökberg insåg vi att det inte var någon större risk att gå in i väggen, det återstod bara knappa 20 kilometer och vi kunde föra en normal diskussion med varandra (även om jag hade svårt att kolla på klockan och räkna plus och minus för att fatta hur länge vi åkt…). Vi bestämde oss för att vara i mål innan klockan 16 och öste på!

Nu i efterhand vet jag inte vart energin kom ifrån – jag körde de sista två milen i ett tempo som är högre än det jag hållit under alla årets träningspass. Det var någon slags vinnarskalle som vaknade till liv, vi passerade cirka 500 personer från Hökberg till Mora. Låg i vänsterspår och hjälptes åt att dra. Det kändes otroligt att veta att nästan ingenting stod emellan oss och Mora och att den dröm jag haft så länge, att skida in i målet, snart skulle bli sann!

Halv fyra var vi mål! Vilken glädje! Och vilken matthet. Vi snurrade runt i målområdet innan vi hittade till skidinlämningen och duscharna. När jag fick höra sluttiden, 8:15, blev jag positivt överraskad! En tid under 9 h var vad jag trodde att jag kunde åka på. Nu fick en bra tid och dessutom en riktigt fin dag i spåren – hann pausa och prata med pappa och lillasyster ett par gånger, se några fina hälsningar på skärmarna (tack!) och fylla på dryck och bullar i varje by.

Jag vet att jag kommer vilja åka Vasaloppet/Öppet Spår igen, dels för att pressa tiden och dels för att jag gärna vill uppleva den fantastiska morgonen på myren och den sköna stämningen igen. I år hade vi tur med vädret, det är inte ofta förhållanden är lika suveräna, hade det snöat skulle jag kanske velat elda upp mina skidor vid det här laget.

Inom en kort tid ska jag sammanfatta mina bästa tips från åkturen!

Var ni några andra som åkte? Hoppas att era turer mellan Sälen och Mora också blev fina!

Om bloggen


Jag heter Ingrid Kjellström och ska åka mitt första Vasalopp/Öppet spår i år!
Att röra på mig utomhus har varit ett av mina största intressen under hela mitt 23-åriga liv. Däremot är jag ingen jätteerfaren skidåkare och ser fram emot de nio milen med skräckblandad förtjusning.
Här på bloggen kommer jag skriva om mina fram- och motgångar och om de lärdomar jag får på vägen mot startlinjen i Sälen den 26 februari.
När jag inte tränar inför Vasaloppet eller skriver om det pluggar jag till civilingenjör och driver sajten Womengineer.se.
Maila mig på ingridkj@kth.se om du vill komma i kontakt med mig.