Ingrid Kjellström
Lyrisk tjej på sjön Kottla på Lidingö. Foto: privat.
Äntligen en skidtur i Stockholm avklarad! Närmare bestämt på Lidingö och på sjön Kottla. Där fanns ett spår på 3 km som jag gled runt på i tre timmar. Och det var så fint. Strålande väder och eftersom jag aldrig kört på en sjö förut jublade jag över känslan över att kunna staka hur länge som helst. Jag har läst om att det finns en naturlig pendlingsrörelse att eftersträva i överkroppens rörelser och jag tycker att jag fick in den. Jämn takt, stöd i magen, hög höft och långa rörelser – i en fin harmoni stundtals. Som om att Vasaloppet kan bli en dans på rosor! (Det där kan jag få ångra att jag skrev senare).
En inspirationsbild för stakningen! Här finns något att eftersträva. Foto: Langdskidakning.info.
Vad jag behöver finjustera mest är stavisättningen. Den ska ske med armarna tätt intill kroppen och i en 90-gradig vinkel. Jag flaxar lätt med armarna och får en felaktig vinkel mot marken. Och så måste jag komma ihåg att våga trycka i hela foten när jag diagonalar. Ja vågar – ibland duttar jag bara med min framfot (när jag diagonalar) trots att jag vet att mina ben är kraftpaket i jämförelse med överkroppen.
En grej till – nya jackan var fantastisk. Nej jag vill inte (och har inte råd med) att bli en prylnörd, men det var så skönt att inte svettas som ett ånglok efter någon kilometers åkning.
Det känns lite lustigt att åka tunnelbana i skidmundering. Men det fungerar bra, till Kottla kan man komma med Lidingöbanan och behöver bara promenera cirka 100 meter för att nå skidspåret. Foto: privat.