Låt inte spelkulturen bli ännu ett bokbål

I min recension av “Grim fandango remastered” kallar jag spelet för en ovärderlig historielektion och återutgivningen en kulturgärning. I samma veva nämner jag hur svårt det var att få tag i under 00-talet och att det under 10-talet knappt fanns några datorer kvar som ens kunde starta det. Att spel slutar att fungera eller försvinner i ett långrandigt rättighetsbråk är inte unikt för ”Grim fandango”. Spelkulturen har varit konsekvent usel på att förvalta sitt arv. Räkna inte med att du kan spela ett Playstation 3-spel på din Playstation 4-konsol och ditt nya datorspel blir efter några år ospelbart om det inte hela tiden uppdateras för att stödja nya hårdvarustandarder. Det här förloppet är så vanligt att det har fått en egen term uppkallad efter sig: Abandonware.

På senare tid kan vi däremot notera en motreaktion. Spelkulturen som tidigare varit så mån om att bränna upp alla bevis om att den någonsin har existerat har gjort en plötslig u-sväng. Nyversionerna av klassiska spel som ”Grim fandango”, ”Resident evil”, ”Majora’s mask” och ”Heroes of might and magic 3” vittnar om att spelkulturen har börjat värna om sin historia.

Men årets viktigaste spelhistoriska insats var varken ”Grim fandango” eller ”Majora’s mask”. I stället norpas titeln av Jason Scott som arkiverade 2389 MS-DOS-spel och gjorde dem spelbara på nätet. ”Prince of Persia”, ”Moon patrol” och ”Burger blaster” kanske inte längre har något kommersiellt värde som spel men som populärkulturella historiedokument är de dyrbara.

Spelkulturen har länge utmärkt sig som ett ständigt pågående bokbål där det enda som är värt sin vikt är det som har lanserats inom det senaste halvåret. Hur skulle det se ut om ”Räddaren i nöden” aldrig skulle ges ut igen, eller om du bara kunde se ”Citizen Kane” på VHS?

Oavsett hur vår spelhistoria än ser ut så måste vi lära oss att förvalta den. Inte reflexmässigt tutta eld på den.