Konsten att förinta ett helt okej spelomslag

Det senaste decenniets spelindustri har präglats av ett omfattande paradigmskifte. Från att ha haft ögonen spända mot öst sedan det tidiga 80-talet har blicken börjat flacka mot väst. I dag får ett nytt ”Halo”-släpp långt mer genomslag än ännu ett ”Final fantasy”. Vi har lämnat de pastellfärgade sagovärldarna bakom oss för att kasta oss in i närmsta dystopiska postapokalyps. Till viss mån kan det bero på att all populärkultur, inte bara tv-spel, har blivit mer gritty efter den elfte september. Skillnaden mellan öst och väst blir stundtals parodisk. Det syns inte minst i valet av spelomslag. När spelföretagen ska sälja samma innehåll till olika marknader försöker de särskilja sig från varandra genom spelomslagen. Se bara på hur ”Icos” smakfulla japanska omslag, ritad av speldesignern Fumito Ueda själv och inspirerad av den surrealistiske konstnären Giorgio de Chirico, slog fulrekord när det skulle släppas i Nordamerika.

Ett annat lysande exempel på hur samma spelkaraktär kan vara lekfull i en världsdel och förbannad i en annan är ”Kirby”. På alla japanska spelomslag är den rosa fluffbollen en glad liten skit. På alla Nordamerikanska är han en hämndlysten liten jävel (i ”Nightmare in dream land” har Kirby mer gemensamt med Rambo än sockervadd).

Men favoriten är ändå hur det nordamerikanska omslaget till ”Avenging spirit” (i Japan ”Phantasm”) lyckas förvandla ett ”Casper – det snälla lilla spöket”-sött spel till en blodig gangsterthriller.

Japp. Det är samma spel.