Inför E3 2014: Jag minns E3 2004

I morgon inleds första dagen av årets E3-mässa. Branschmässan som får urspårade firmafester att se ut som branschmässor. Vad som tidigare var årets högtidsstund har på senare år blivit genomskådat som det jippo det är (och alltid har varit). I takt med att spelskribenterna tar steget från storögda fans till skeptiska kritiker har allt fler vänt blicken mot Game Developer’s Conference: en konferens där stora och små branschnamn håller föredrag om mediets framtid.

Men jag kan ändå sakna tiden då jag storögt och okritiskt svalde E3-klipp och ”-läckor” som den duktige konsument jag var. Jag minns särskilt väl då jag och två kollegor för första (och hitintills enda) gången besökte E3. Året var 2004 och jag var en nervös nobody från den nu nedlagda tv-spelssidan Gon.

Året innan hade jag läst hur en svensk spelskribent lyckats tillbringa all sin mässtid i häktet. Rykten hade gjort gällande att hen hade varit för ambivalent vid säkerhetsstoppen och sagt ”business” när hen skulle sagt ”pleasure” och vice versa. Det i kombination med en Homeland Security-nation på helspänn rimmade illa.

Jag minns hur jag bokstavligt talat drog det korta strået och tvingades gå på N-gage-konferensen medan mina kollegor glassade på Nintendokonferensen. Jag minns hur vi nästan kvaddade hyrbilen och jag minns Peter Molyneux – han som alltid får skit för att han lovar för mycket men aldrig uppskattning för hur hjärtligt han bemöter pressen. Särskilt när ”pressen” råkar bestå av tre vilsna 20-åringar från en obetydlig svensk tv-spelssida.

I dag är E3 lite som skenet från en döende stjärna. Ett fruset ögonblick från en tid då det var en okej grej för likbleka spelskribenter att posera med lättklädda cosplay-tjejer (för det var alltid tjejer). På det öronbedövande mässgolvet fick skolgårdens ”min konsol är bättre än din”-bråk världskrigsstora proportioner.

E3 är på många sätt ett koncentrat av allt det jag avskyr med spelindustrin. Kontextlös och antiintellektuell grabbighet med en på gränsen till sektliknande ton. Samtidigt är det en påminnelse om en tid då allt var enklare. Både spelen och kärleken till dem.