”Unga svarta tjejer kan VISST vara spelhjältar”

Det i särklass starkaste ögonblicket på hela Game Developers Conference stod spelstudenten Lauren Scott för. Hon var en av flera talare som bidrog till det omfattande #1reasontobe-föredraget, om kvinnornas utanförskap i spelindustrin. För Lauren Scott var alieneringen ännu värre. Hon var inte bara kvinna, hon var afroamerikan också. Dubbel nit i livets lotteri. Eller som Scott själv formulerade det:

”Fram till alldeles nyligen har den globala spelpubliken bestått av uteslutande svarta kvinnor”

Skämtet var harmlöst, men inte uddlöst. Det sätter fingret på spelindustrins förmåga att stänga ute alla som inte råkar födas som vita män.

Eftersom Laurens pappa arbetade som programmerare på Oracle introducerades hon tidigt till både datorer och datorspel. Hon trollbands framför allt av spelen. På ett fotografi som sveper förbi sitter hon i sin pappas knä och trummar på ett tangentbord framför en 90-talsdator. Men snart märkte hon att ingen av figurerna i spelen hon spelade såg ut som hon gjorde. I det flimrande skenet från en crt-skärm fick den femåriga flickan se en första skymt av utanförskapet.

Men Laurens pappa, som ville göra hela världen tillgänglig för sina döttrar, vägrade finna sig i att spelindustrin osynliggjorde dem.

– I stället för att förlika sig vid faktumet att unga, svarta, kvinnliga spelkaraktärer inte skulle dyka upp på flera år så gjorde han det här, säger Lauren och pekar på vad som föreställer ett primitivt datorspel.

Längst upp på den lågupplösta titelskärmen står det ”Lauren’s alien game” och strax under finns en bild på en leende femåring hämtad från familjens fotoalbum. I lila bokstäver mot en svart bakgrund lyder instruktionen ”You are humanity’s last hope”. I pappans Java-kodade datorspel var Lauren inte längre utesluten. Hon var hjälten.

– För första gången kunde jag se mig själv i ett spel, säger Lauren med en stämma som stundtals brister.

– Unga svarta tjejer kunde visst vara spelkaraktärer. Det var då jag slutade lyssna på alla som sa att jag inte kunde vara både tjej och spelintresserad.

Lauren Scotts tal, liksom hela #1reasontobe-föredraget, ställer två viktiga frågor om tv- och datorspelens största paradox:

1. Hur kan ett medie som bygger på delaktighet stänga ute så många?

2. Hur länge ska vi låta det ske?