Beyond: Two souls – David Cages stora klyschfest

David Cage har ett mål. Han vill få dig att gråta. I ”Beyond: Two souls” tar han i från tårna.

Liksom föregångarna ”Fahrenheit” och ”Heavy rain” har vi att göra med ett hårt regisserat knapptryckarkalas där du ska trycka – och hålla in – flera olika knappar samtidigt för att den interaktiva berättelsen inte ska pausa. För att du inte ska missa att ”Beyond: Two souls” är ett personligt spel så passar huvudpersonen Jodie på att gråta så ofta hon kan.

Det som utmärker David Cage som spelutvecklare är inte att han lyckas med sina ambitioner, utan att han försöker. Intentionen är lovvärd. Genomförandet är det inte. Men av någon anledning som jag inte förstår har ”Beyond: Two souls” blivit hyllat inte för vad det gör, utan för vad andra storspel inte gör.

Jag går med på att spelet har sina poänger. En av dem är hur storyn är disponerad. Handlingen förs framåt, och bakåt, genom vad som först verkar vara slumpmässiga nedslag i Jodies kaotiska liv. I ena sekunden spelar du en vuxen kvinna som sista-minuten-städar inför en dejt, i nästa scen är du en flicka som leker snöbollskrig med kvartersungarna. Det blir lite som att stycka upp ett liv i olika spår, trycka på shuffle och se vart man hamnar.

Problemet är att David Cage använder metoden för att rada upp alla filmklyschor som någonsin existerat. Stundtals blir det som ett interaktivt montage på temat ”filmer som David Cage har sett”. Tillsätt instagram-poetisk dialog och du har ett bevis på att Cage har blivit västvärldens svar på Hideo Kojima – en man med mer inflytande än omdöme. Att Jodie är mänskligare än de flesta karaktärer som storspelen sondmatar oss med är knappast hans förtjänst. Det är snarare Juno-aktrisen Ellen Page som gör det bästa av situationen samtidigt som Cage ropar ”gråt ännu mer” från sin regissörsstol.

Okej, det finns ett par scener där David Cage hittar tillbaka till det som gjorde ”Heavy rain” genuint bra. Men det är bara när jag får uppleva världen genom åttaåriga Jodies ögon som jag blir påmind om det. När en vuxen Ellen Page beordras gråta floder blir det övertydliga budskapet om utanförskapets orättvisor självparodiskt. Det är bara när jag får följa med barnet Jodie som spelet bränner till. I synnerhet när hon vänder sig mot kameran, drar upp axlarna och kastar en blick som säger mer än hela manuset.

Dessa få dyrbara ögonblick antyder om en mycket större historia om barnen som kommer i kläm när vuxenvärlden systematiskt sviker dem. Men resten av tiden ser jag inget mer än ett monumentalt haveri.