X
Annons
X

Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

SvD

SvD

Den här bloggen är inte aktiv. Alla inlägg finns dock kvar som ett arkiv.

Martin Gelin

Jag har fått ett nytt uppdrag och tar därmed en längre paus från USA-bloggen.

Tack för den här tiden – för att ni läst, mailat och kommenterat. Det har varit ett par oerhört händelserika år i amerikansk politik.

Om ni vill läsa det jag skriver så lägger jag upp en del av mina artiklar här.

Om ni vill fortsätta hålla koll på amerikansk politik kan ni följa mina twitterlistor för amerikanska politiska nyheter, samt åsikter från vänster respektive höger.

Min bok om valkampanjen 2008, ”Det amerikanska löftet” finns nu som pocket, med nyskrivet efterord.

För den som vill läsa om USA och amerikansk politik på svenska bloggar rekommenderar jag Mathias Sundin, Det Progressiva USA, Gunilla Kinn och fotografen Thomas Nilsson.

Martin Gelin

Andre Bauer, republikansk viceguvernör i South Carolina, förklarar sin syn på den ”bidragskultur” som, enligt honom, sprider sig som en löpeld genom USA just nu:

“My grandmother was not a highly educated woman, but she told me as a small child to quit feeding stray animals. You know why? Because they breed. You’re facilitating the problem if you give an animal or a person ample food supply. They will reproduce, especially ones that don’t think too much further than that. And so what you’ve got to do is you’ve got to curtail that type of behavior. They don’t know any better.”

Bauer är alltså den person som tar över guvernörsposten i en av USA:s mest konservativa delstater, om nuvarande guvernören Mark Sanford skulle avgå.

Han utveckar sitt resonemang i en artikel: ”[It’s time to…] confront babies having babies. Somebody’s got to talk about this. Politicians don’t want to talk about it anymore because it’s politically incorrect.”

Uttalandet i sin helhet här.

Mark Sanford gjorde som bekant en politisk gimmick av att neka stimlanspaketpengar som skulle gå till bland annat arbetslöshetsersättning och skolor i South Carolina.

Martin Gelin

När jag läser ”Game change”, John Heilemann och Mark Halperins utförliga och scoopspäckade reportage om valkampanjen 2008, påminns jag om en av styrkorna i Obama-kampanjen: Obama, Axelrod och Plouffes fingertoppskänsla för vad det amerikanska folket längtade efter. De behärskade konsten att skapa politiska berättelser och budskap som letade sig in i det amerikanska folkets hjärtan.

Den förmågan verkar ha försvagats under det senaste året. Det mest väsentliga kritiken i analyserna av Obamas läge just nu är varken att han gått för långt till höger eller till vänster, utan just att han saknat förmågan att berätta för folket vad han sysslar med. Jag skrev om det här i mitt förra inlägg och insåg under helgen att de flesta amerikanska politiska analytiker konstaterar samma sak: det enda rundabordspanelen på ”Meet the press” kunde komma överens om var just det här: Obama har misslyckats med att förklara för det amerikanska folket vad han har gjort för dem.

Att exempelvis stimulanspaketet inneburit enorma förbättringar för tiotals miljoner amerikaner – ett amerikanskt medelklasshushåll betalade ungefär 2 000 dollar mindre i skatt förra året, och miljontals jobb har räddats tack vare stöd till delstaterna – är något som de flesta amerikaner helt enkelt inte känner till.

Joe Klein skriver om det här i Time.

Fareed Zakarias analys påminner om den jag skrev förra veckan: Obama borde vara mer ”president, mindre premiärminister”.

Marc Ambinder har poängterat att det inte finns någon Karl Rove-figur i Vita Huset och att det beror på att Obama inte heller vill ha någon sådan figur – men kanske är det ett problem? Att Axelrod är ett slags anti-Rove var väldigt attraktivt under kampanjen, men kanske inte i dag. Vita Husets relativt öppna och sakliga kommunikationsstrategi har helt enkelt inte varit särskilt effektiv om tre fjärdedelar av folket tror att stimulanspaketet inte inneburit någon som helst skillnad för dem.

Efter Scott Browns seger i Massachusetts förra veckan skrev PJ Anders Linder på SvD:s ledarsida att ”nu är det Obamas tur att ändra sig”:

”Nu är det återhållsamhet och ödmjukhet som gäller. Obama och hans rådgivare måste inse att han har fått mandat att förändra politiken, inte att expandera den våldsamt! ”

Men att försöka utmåla Obamas problem som resultatet av en alltför ”våldsam” vänsterpolitik kräver väldigt selektivt minne. Obama har i själva verket ihärdigt kompromissat med republikaner och moderata demokrater. Vänsterfalangen av demokraterna påstår förstås att det är just detta som är Obamas problem.

Hela den progressiva basen gör också ett ganska övertygande argument för att problemet i Massachusetts – och generellt för demokraterna just nu – är att demokraterna inte har tagit tillräckligt tydligt avstånd från Bush.

Så det stämmer att Obama måste ändra sig nu, men det blir nog inte den förändring som PJ hoppas på – snarare tyder den senaste veckans Obama-tal och politiska utspel på en mer populistisk agenda.

David Plouffe, som kommer att återförenas med Axelrod för demokraternas kongressvalkampanj i år, ritar i en debattartikel upp riktlinjerna för ett mer framgångsrikt demokratiskt parti under 2010 och det är inte direkt någon rörelse mot mitten/höger som förespråkas: se till att genomföra sjukvårdsreformen, fokusera på att skapa jobb, acceptera inte republikanska utspel om budgetunderskott, som saknar trovärdighet (låt oss minnas hur underskottet uppstod).

Att se Browns seger som en protest mot en mer liberal/progressiv sjukvårdsreform är också fel. Brown kampanjade mot en nationell version av det sjukvårdsprogram han själv röstat igenom i Massachusetts – tack vare sedvanligt samarbetsvilliga medier kom han undan med det.

Politico påpekar att republikanerna fortfarande har ett av USA.s sämsta varumärken, vilket var anledningen till att Brown framställde sig som independent – han undvek att nämna republikanerna så gott han kunde. På många sätt kampanjade Brown mot Coakley från vänster – han skulle vara tuffare mot sjukvårdslobbyn och Wall Street, lovade han, och belöandes med stödet från fler fackanslutna än Coakley fick. Att det här inte rimmade med hans politik kommer folk sakta men säkert inse.

Jag är helt enkelt inte särskilt orolig för att det skule kunna komma en republikansk renässans som bygger på att de skulle vara bättre på att hantera sjukvård och det sociala skyddsnätet. Demokraterna måste påminna folket om att deras politik tenderar att gynna de som har en riskabel ekonomi. Som Rick Perlstein skrev efter John Kerrys valförlust 2004:

”For a party whose major competitive advantage over the opposition is its credibility in protecting ordinary people from economic insecurity, anything that compromises that credibility is disastrous.”

Perlstein leder även en bra diskussion om Obamas första år hos American Prospect.

Martin Gelin

I våras, när Obama varit president i hundra dagar, gästade jag ett antal TV-soffor och radioprogram där jag ständigt fick samma fråga: Hur kommer Obamas popularitet att se ut om ett år? Jag svarade att den kommer att sjunka, för det händer nämligen alla presidenter. Det har den onekligen gjort – popularitetssiffrorna har dalat från över 60% till runt 50%.

Obamas förlorade popularitet har varit en populär mediaberättelse under det senaste halvåret. Det ger tacksamma rubriker (räknar till ett par miljoner ”No, he can’t” sedan november 2008) och det är populärt att utmåla Obama-fenomenet som ett slags naiv fantasi som sedan imploderat.

Någon utbredd ”besvikelse” på Obama finns ännu inte bland hans väljarbas. Tre fjärdedelar av demokraterna tycker att Obama gör ett bra jobb. Som framgår i exempelvis Obama-reportaget i P1:s Konflikt hoppas basen (i detta fall, gästerna på Ben’s Chili Bowl i DC) fortfarande på Obama. Däremot finns det en hel del frustration över Obama bland amerikansk vänster, men den fanns där redan när han var kandidat.

Jag hade själv relativt milda förväntningar på vad Obama faktiskt skulle kunna åstadkomma på ett år – det sista kapitlet i min Obama-bok handlar just om hur oerhört svårt det kommer att bli att ta USA ur finanskrisen, den skyhöga arbetslösheten, två hopplösa krig och den till synes institutionaliserade polarisering som förstärks av medieklimatet.

Det visade sig också att Obama gjorde ungefär det jag förväntade mig: han har varit en pragmatisk, försiktig demokrat med enstaka utsvävningar till den progressiva falangen och allt för många kompromisser med konservativa demokrater och republikaner.

Han har med andra ord, precis som alla presidenter före honom, tvingats anpassa sig till den bistra verkligheten i Washington. Att Obama skulle krossa lobbyisternas makt i DC trodde jag aldrig riktigt på, men hade kanske hoppats att han skulle försöka lite mer ihärdigt.

Det har inte varit någon brist på Obama-analyser de senste dagarna.

Jag skrev själv en analys av Obamas första år i gårdagens SvD.

Där hoppas jag att det framgår att ett av de grundläggande skälen att Obama är mindre populär nu än för ett år sedan är att USA har haft den kraftigaste lågkonjukturen på 70 år. En presidents popularitet går nästan alltid hand i hand med läget i ekonomin och man kan jämföra med exempelvis Reagans första år, som också ägde rum under kraftig ekonomisk svacka:

Jag har även skrivit mer specifikt om Obamas kommunikationsproblem i Sydsvenskan, med utgångspunkt från teorin ”Obama’s missing middle”, som kommer från Bill Galston på Brookings-institutet:

”Det har uppstått ett slags glapp mellan Obamas entusiasmerande retorik och hans detaljerade, sakpolitiska agenda. Som president är det hans uppgift att minska just det glappet. Det är det som är ”the missing middle” – bristen på tydliga budskap som ger en vink om Obamas politiska färdriktning.”

En del av mina vänner och kollegor verkade tolka Sydsvenskan-texten som en bekräftelse på en vanlig missuppfattning av Obama – att han behärskar retoriken, men inte sakpolitiken. I själva verket behärskar han både och, men det han däremot saknar är det som finns mittemellan: det som väver sammman retoriken med politiken.

Kanske kan man beskriva Obamas problem så här: Han är en utmärkt ”premiärminister, han har en konstruktiv agenda för USA och förmågan att formulera dessa krångliga idéer utförligt och initierat. Han är även utmärkt som ”kung”, det vill säga: det amerikanska folket tycker om honom som symbol, hela världen beundrar personen Obama, han är inspirerande och entusiasmerande och utgör en tacksam projektionsyta för det amerikanska folkets idéer om vad de vill att deras land ska vara.

Det han däremot inte varit lika bra på hittills är att vara en bra president.

Han har ännu inte lärt sig att bemästra det som gjorde FDR, Kennedy, LBJ, Reagan och Clinton så framgångsrika: förmågan att förena kungarollen och premiärministerrollen i den spektakulära politiska skapelse som utgör en amerikansk president.

Således, ”the missing middle” .

Det här problemet har Obama på sätt och vis lidit av sedan allra första början av kampanjen. Jag minns när jag såg honom hålla tal i Boston i april 2007, inför 5 000 entusiastiska collegeungdomar som verkade förävnta sig en blandning av Martin Luther King, Bono och JFK, men som i stället fick se en ganska träig, visserligen vältalig akademiker som föreläste för dem snarare än att, tja, bete sig som en president.

Trots Obamas retoriska färdigheter och hans sakpolitiska briljans verkar han alltså sakna ett slags x-faktor som får det amerikanska folket att sympatisera med honom, och jag har svårt att beskriva den faktorn bättre än Galstons fras ”missing middle”.

George Packer beskriver precis detta problem i sin analys av Obamas första år:

”[Obama’s] preferred approach, as we’ve learned this past year, is to bring together his relatively non-ideological advisers, let each one argue a point of view, then make a decision on the rational basis of evidence and expertise, and explain it to the public in a detailed, almost anti-inspirational manner”

Just det är problemet: Obama har sina briljanta ”kampanjiga” ögonblick (USA:s kung) och sedan har han dessa sakliga och intelligenta, aningen anti-inspirerande ögonblick då han utförligt redogör för den logiska och rationella process som lotsat honom fram till ett visst beslut (jag föredrar egentligen själv just de ögonblicken, men de generar sällan – eller aldrig – de enkla minnesvärda fraser och känslosamma ögonblick som skär igenom mediebruset).

Den begåvade författaren Junot Díaz är inne på ett liknande spår när han kritiserar Obama just för att sakna en ”god berättelse”:

”All year I’ve been waiting for Obama to flex his narrative muscles, to tell the story of his presidency, of his Administration, to tell the story of where our country is going and why we should help deliver it there. A coherent, accessible, compelling story-one that is narrow enough to be held in our minds and hearts and that nevertheless is roomy enough for us, the audience, to weave our own predilections, dreams, fears, experiences into its fabric.”

Presidenten måste, enligt Díaz, minnas sitt uppdrag som ”Storyteller-in-Chief.”

James Surowiecki beskriver problemet som ett glapp mellan presidentens spektakulära status och de faktiska begränsningar hans ämbete har:

”I never understood the somewhat messianic qualities that certain voters ascribed to him: Obama has been exactly the kind of President I expected him to be (and the kind of President I hoped he would be), namely rational, pragmatic, thoughtful, and even-tempered. But clearly many voters-even, oddly enough, some of those who didn’t vote for him-expected a miracle worker. When they got a problem-solver instead, one with little authority over Congressional Democrats and no authority at all over obstructionist Republicans, they were disappointed.”

Obama har nu ett slags tvåhövdad drake att tampas med nu: dels en frustrerad vänster som vill se tydligare resultat, dels oberoende, mer konservativa väljare (och republikaner i kongressen) som han måste bli bättre på att samarbeta med. Dessa två uppgifter är svåra att förena.

Mark Penn (senast aktuell som Hillary Clintons kampanjchef) kommer med några konstruktiva råd i den här artikeln: exempelvis borde sjukvårdsreformen både kunna innehålla en allmän sjukförsäkring (progressiva demokraters mål) och en rejäl så kallad ”tort reform”, förändringar av lagarna för stämningar för felbehandlingar (republikanernas mål, dock inte särskilt populärt bland det amerikanska folket).

Fler analyser:

Gary Wills i New York Review of Books konstaterar att det snarare var naivt av Obama att ägna sig åt just detta ”ödmjuka” kompromissande, försöken att blidka moderata republikaner som Chuck Grassley, Judd Gregg , som aldrig visade någon samarbetsvilja tillbaka.

Två opinionsmagasin som är relativt nöjda med Obama, från politiskt olika håll, är

The Economist och The Nation.

Paul Krugman är däremot ganska kritisk, medan Philip Gourevitch är väldigt nöjd.

Vettiga Dan Balz på Washington Post står för en av de bättre neutala analyserna.

I P1:s ”Studio Ett” gjorde man en saklig och utförlig Obama-diskussion igår, men man kritiserade också Obama vid upprepade tillfällen för att inte ha nämnt mänskliga rättigheter under sitt Kina-besök i höstas. Det hade onekligen varit en besvikelse om det inte vore för att Obama faktiskt nämnde mänskliga rättigheter under sitt Kina-besök.

Ari Melber har i sin tur sammanställt en rejäl rapport om Obamas gräsrotsrörelse, Organizing for America, på Tech President, om deras triumfer och misslyckanden.

(Fotnot: för att undivka att hela kommentarspalten upptas av detta. USA-bloggen är subjektiv och reflekterar mina egna åsikter, vilket ingen förhoppningsvis kan undgå att notera).

Martin Gelin

För ett par månader sedan skrev jag att Obamas f d kampanjchef David Plouffe förutspår att 2012 års republikanska presidentkandidat inte skulle bli varken Palin, Jindal, Romney eller Huckabee utan snarare en oväntad rookie som kommer från ingenstans. Kanske har republikanerna hittat honom i och med Scott Browns seger i Massachusetts senatsval. Browns triumf innebär att han åker raket till favoritlistan för 2012 – han är en republikansk dröm, en tvålfager man som attraherar såväl liberala och oberoende väljare i New England (som varit en republikansk öken i fem år), såväl moderata som konservativa republikaner, samtidigt som han lyckas entusiasmera Tea Party-rörelsen och nu omedelbart får ett slags status som republikanen som punkterade Obama-bubblan.

Han lyckades hålla ett segertal där han både lät som en traditionell republikan och hyllade Ted Kennedy.

Han har redan bättre ”name recognition” (folk känner till hans namn) än någon annan republikan i New England, utom Palin och Romney. En republikan som kan vinna delstater som New Hampshire och Maine och göra Massachusetts till en vågmästarstat är uppenbarligen ganska attraktiv för republikanerna framöver.

Valet är förstås en enorm symbolisk förlust för Obama och demokraterna – på ettårsdagen i Vita Huset, no less – och i synnerhet riskerar sjukvårdsreformen nu att äventyras (Jonathan Cohn på The New Republic skriver dock övertygande om hur sjukvårdsreformen kan genomföras trots förlusten).

Under Browns segertal skrek publiken ”41! 41!” vilket visar att de visste vad valet handlar om: att spräcka demokraternas supermajoritet på 60 senatorer (han blir den 41:a republikanska senatorn).

Politico uppmärksammar Browns egen motsägelsefulla syn på amerikansk sjukvårdspolitik.

En annan problematisk följd av valet är att vi inte lär se någon ordentlig klimatpolitisk reform – den lagstiftning som i amerikansk folkmun är känd som Cap and Trade– röstas igenom i år. Brown anser nämligen, i sällskap med de flesta republikaner, att det inte ”finns tillräckligt mycket fakta” som bevisar global warming.

Som Matt Yglesias påpekar: Bangladesh var kanske nattens stora förlorare.

I det långa loppet är det dock tveksamt om Browns seger är början på någon ansenlig republikansk renässans.

Demokraternas impopularitet just nu beror framför allt på lågkonjukturen, arbetslösheten, ilskan mot Wall Street och ”etablissemanget” (Washington såväl som finanseliten) och frustration över sjukvårdsreformen (från både höger och vänster). Jag har svårt att se hur republikanerna ska lyckas formulera tydliga lösningar på dessa problem, som trots allt hör till områden där demokraterna är mer bekväma.

Republikanerna kommer förmodligen kamma hem 20-30 säten i kongressvalet i höst, så demokraternas majoritet är fortfarande någorlunda stabil.

Bland de mer konstruktiva demokraterna och progressiva analytiker förs redan en vettig diskussion om hur detta kan fungera som väckarklocka. Läs exempelvis

Theda Skopcol på TPM, Robert Kuttner hos Huffington Post och Nate Silver på 538. Samt lite konventionell Beltway-rapportering från Mike Allen på Politico och Washington Post.

Peter Daou, f d Hillary Clinton-rådgivare och en klok analytiker av det offentliga samtalets dynamik i USA, tycker att Obama gjort två misstag: underskattat progressiva bloggares inflytande och underskattat högerns kommunikationsmaskin.

Jag har en artikel om Obamas första år i onsdagens SvD och återkommer mer utförligt om det här i morgon.

Martin Gelin


Man kan dra många slutsatser av Scott Browns seger i senatsvalet i Massachusetts i natt – det är definitivt det mest konkreta nederlaget för Obama sedan han blev president – men en av de mest otvivelaktiga är att republikanerna nu är ikapp och eventuellt förbi demokraterna när det gäller entusiasm och energi på nätet.

Om Obama var den första president som kom till Vita huset tack vare sin onlinekampanj kan Scott Brown kalla sig den första republikan som blivit senator med samma verktyg:

Nate Silver skrev på 538 inför valet:

”The energy, focus and enthusiasm of those in the online right has been something to behold, and will be a force to be reckoned with even if their candidate should lose this race.”

New York Times konservativa kolumnist Ross Douthat ser Browns triumf som ett bevis på att republikaner lärt sig behärska teknologi:

”Last Monday, Brown raised $1.3 million from an online “money bomb,” and his campaign reportedly went on to raise a million dollars a day throughout the week. The race’s online landscape looks like last November’s in reverse: from YouTube views to Facebook fans to Twitter followers, Brown enjoys an Obama-esque edge over his Democratic rival, Martha Coakley.”

Republikanernas relation till internet har inte direkt varit smärtfri tidigare, vilket jag uppmärksammade i samband med flopplanseringen av partiets nya sajt förra hösten.

Men Scott Brown-kampanjen var onekligen den mest välskötta jag sett i USA sedan Obama-kampanjen.

Tech President analyserar Brown-kampanjen här.

Skriver mer ingående om Scott Brown och följderna av nattens val i ett senare inlägg.

Martin Gelin

Det är förstås väldigt goda nyheter att Google börjar dra sig ur Kina, där de länge tvingats kompromissa med sitt allt mer darriga motto ”don’t be evil”.

Men som Nicholas Carr påpekar i New Republic är det inte bara ädla motiv som står bakom beslutet:

”Google’s motivations are not as pure as they may seem. While there’s almost certainly an ethical component to the company’s decision-Google and its founders have agonzied in a very public way over their complicity in Chinese censorship-yesterday’s decision seems to have been spurred more by hard business calculations than soft moral ones. If Google had not, as it revealed in its announcement, ”detected a highly sophisticated and targeted attack on our corporate infrastructure originating from China,” there’s no reason to believe it would have altered its policy of censoring search results to fit the wishes of the Chinese authorities. It was the attack, not a sudden burst of righteousness, that spurred Google’s action.”

Läs även Andreas Ekström.

Uppdatering: En mer nyanserad analys, med ungefär samma slutsats, från smarta Evgeny Morozov på Foreign Policy:

”Here is my very crude and cynical (Eastern European) reading of the situation: Google was in need of some positive PR to correct its worsening image (especially in Europe, where concerns about privacy are mounting on a daily basis). Google.cn is the goat that would be sacrificed, for it will generate most positive headlines and may not result in devastating losses to Google’s business (Google.cn holds roughly 30 percent of the Chinese market)

/…/

Now, if you believe that Google was wrong to censor the Web in China in the first place, I doubt you’ll suddenly become a fan of their work — they still don’t seem to recognize that censoring the Web in China may have been wrong for ethical reasons and frame it simply as a business decision (based on new security threats). You’ll probably think that they are now doing the right thing for the wrong reasons.

If, on the other hand, you believe that they did the right thing in China by offering their limited service (rather than no service at all), I don’t see how this move could make you feel good either: all it took to get Google to shut down their ”public service” was to launch a bunch of cyberattacks (so, should we expect that, instead of direct censorship, authoritarian governments would now simply launch cyberattacks on their targets and force them to leave under psychological pressure?). Thus, you’ll probably think that they are now doing the wrong thing for the wrong reasons.”

*****

Om någon missat Karin Henrikssons välskrivna och sorgliga artikel om Haiti, och landets krångliga relation till USA, så borde ni läsa den.

Min hyresvärds familj är från Haiti så hela den här fruktansvärda katastrofen känns bokstavligen väldigt close to home.

Boston Globes fotoblogg Big Picture har magstarka bilder från jordbävningen.

NPR har en bra lista på Haiti-twittrare att följa.

Martin Gelin

I söndags kväll fick jag syn på en festlig Facebook-uppdatering av Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard.

Jag gjorde en skärmdump av den, eftersom jag anade att den kunde plockas bort, och twittrade en länk till bilden. Denna länk blev i sin tur retweetad av en rad inflytelserika bloggare och tech-folk – det verkar som att en majoritet av de som följer mig på Twitter jobbar heltid med sociala medier och/eller politik, så intresset för ett politiskt klavetramp på Facebook var väl förklarligt.

Snart hade mer än 5 000 personer klickat för att se skärmdumpen på twitpic och nästa morgon var det huvudnyhet på samtliga dagstidningars sajter.

Det var nästan lite skrämmande att se hur lätt det är att skapa ett svenskt mediedrev med bara 140 tecken på Twitter.

Det finns mycket att ifrågasätta med Unsgaards uttalande, men det har nog avhandlats tillräckligt i tidningar, på P1 och P3 och på hundratals bloggar det senaste dygnet.

Aftonbladets Martin Aagård kritiserade från vänster, SvD-PJ och DN-Wolodarski (ej på nätet) från höger. Alla i stort sett överens om att Unsgaard klantat sig.

Anders Billing på Fokus skrev en av de nyktrare sammanfattningarna av diskussionen.

Själv blev jag ombedd att skriva om händelsen för Expressens debattsida och valde att fokusera på Unsgaards inkompetens snarare än på en ideologisk debatt om arbetslinjen.

För det som förvånade mig mest med Unsgaard-gate var just detta: hur kan Fredrik Reinfeldt, som tillbringade hela förra året med att aspirera till viktig världspolitiker på den internationella scenen, kramandes med Obama och Merkel, inte ha vett att anställa en pressekreterare som har en åtminstone grundläggande förståelse av sociala medier i allmänhet, och världens största sociala nätverkssajt i synnerhet?

Populära bloggaren Mary X Jensen var en av de moderater som först förnekade att Unsgaard sagt detta, men hon bestämde sig sedan för att gå till Unsgaards försvar. Jag nämner det i min Expressen-text mest för att påpeka att även många moderater tyckte att Unsgaards uttalande var anmärkningsvärt, men jag håller också med Jensen om det hon skriver i sin blogg:

”Det är just det spontana flödet av tankar som är spännande på twitter”

Det är onekligen något av det mest attraktiva med bloggar och sociala medier: att få en chans att följa den ofärdiga tanken, själva funderingsprocessen, hos intelligenta människor.

Niclas Strandh och Johan Westerholm använder i sin tur Unsgaard-gate för att diskutera riskerna och möjligheterna för politiker i de sociala mediernas värld.

Om arbetsplatser och politiska partier börjar införa regler för vad individer ”får” skriva på sin Facebook-sida eller Twitter riskerar det att bli kontraproduktivt. Det är den mänskiga faktorn som gör sociala medier kul. Anledningen att Ellen de Generes och Ashton Kutcher är världens mest populärare twittrare är att de bjussar på privata och stundtals osmickrande ögonblick. Det samma kan sägas om politiker som Cory Booker, Gavin Newsom, Sarah Palin och – på gott och ont – republikanska ordföranden Michael Steele. Att läsa dem känns aldrig som att läsa en kommuniké.

Hos brittiska volontärnätverket NCVO ställer sig Liam Barrington-Bush lämpligt nog frågan ”Har det någon betydelse vad politiker gör med sociala medier?” och påpekar att det viktigaste sällan är vad politikerna och partierna säger eller gör på nätet, utan vad de som står utanför partierna gör.

Han sammanfattar i en kommentar:

”I think it’s really great that some politicians are getting cued-in to the social media shift, I’m just not convinced we need to focus as much on what they are doing, when there is more and more that we’re increasingly able to do on our own”

(h/t Gail Watt)

Unsgaard-gate verkar även ha genererat åtminstone en ny Facebook-grupp

och en utmärkt idé från Tommie Jönsson (som, så vitt jag vet, bara har utmärkta idéer) som ser fröet till en svensk ”The thick of it”…

Martin Gelin


FDR, i mitten, med vänner på stranden i Key West

Har tillbringat den senaste veckan på flykt från New Yorks arktiska kyla, på semester i Key West.

Det är en speciell del av USA, platsen där hela det det amerikanska experimentet faktiskt fungerar: lurviga bohemer, libertarianska MC-gäng, glittriga transor och karibisk machokultur samsas i en osannolik röra.

Överallt vackra verandor där man kan sitta och läsa bort eftermiddagarna. Det är blommigt och lummigt som i San Francisco, men de har aldrig vinter, åtminstone inte med mina fortfarande ganska svenska mått. I helgen var det runt 20 grader, vilket Key West-borna protesterade mot, genom att klä sig i vinterjackor och vantar. Kommer eventuellt att flytta dit när jag blir pensionär.