Bra och dåliga nyheter för sjukvården

Jag har tillbringat den senaste veckan med att flänga runt i Arizonas stekheta öken och göra intervjuer, därav bristen på utlovade uppdateringar här på USA-bloggen.

Under tiden har det onekligen hänt en del i sjukvårdsdebatten här.

I början av september skrev jag en artikel i Fokus om hur republikanerna anser sig ha tjänat politiskt kapital på sjukvårdsdebatten.

Sedan dess har Obama delvis fått tillbaka det momentum som driver sådana här debatter i amerikansk media och påverkar folkopinionen.

Pollster.com:s sammanställning av opinionsmätningar visar att oppostionen mot reform svalnat i september, medan stödet börjar öka igen.

När jag var i Washington förra veckan satt jag hemma hos ett gäng intelligenta, unga personer med blandade politiska övertygelser i Columbia heights och såg Obamas tal till kongressen. De flesta arbetade på Washingtons tankesmedjor eller hade andra politiska jobb. Efteråt hade vi en diskussion om Obamas utsikter att få något gjort den här hösten. Det var en av de mer intelligenta diskussioner jag hört om sjukvården den här sommaren och det vimlade av vettig kritik av demokraternas förslag, men det som var intressant var att alla var övertygade om att en reform kommer att röstas igenom innan året är över. Det var faktiskt ingen jag träffade i DC som inte trodde att en sjukvårdsreform kommer att genomföras.

Många var också övertygade om att Glenn Becks högljudda proteströrelse mot Obama på sikt kommer att hjälpa Obama, snarare än republikanerna.

Här finns en intressant diskussion där två republikaner, David Frum och David Horowitz, debatterar Glenn Beck.

Frum tycker inte om Beck, men Horowitz gör det.

En av dessa två personer tillägnades nyligen ett kärleksfullt, beundrande porträtt i tidningen Axess.

Den andra personen intervjuas av mig, i en artikel om republikaner som är trötta på Glenn Beck och Rush Limbaughs retorik, i nya numret av tidningen Neo.

Här är en film från protesten i DC (inspelad av en självutnämnd demokrat). Avgör själva om det här är ett bra sätt för republikanerna att attrahera mittenväljare.

*****

Washington Post har en intressant undersökning som visar på ett ”väldigt starkt samband mellan fördomar om svarta och motstånd till sjukvårdsreformen”:

”Among whites with above average racial resentment, only 19 percent favored fundamental health care reforms and 57 percent favored the present system. Among those who have below average racial resentment, more than twice as many (45 percent) favored government run health care and less than half as many (25 percent) favored the status quo.”

I motsats till myterna om ett ”post-etniskt” USA tror jag att det här kommer att bli en av de viktigare konflikterna i USA de kommande åren. Demokraterna har betydligt starkare stöd av samtliga etniska minoriteter i USA (inte bara svarta utan även latinamerikaner och asiater) och de vill välkomna miljontals invandrare och stärka det sociala skyddsnätet. Republikaner vill inte göra det.

USA blir mindre och mindre ”vitt” samtidigt som landet har sin mest progressiva president sedan 1960-talet, som dessutom råkar vara svart. Det borde inte vara chockerande att det då uppstår viss ilska bland de vita amerikaner som är emot omfördelningspolitik.

Det här skrev som bekant Gunnar Myrdal om redan på 1940-talet, i ”An American Dilemma”, såväl som exempelvis Martin Gilens i ”Why Americans Hate Welfare”: Ett skäl till att det är svårt att stärka det sociala skyddsnätet i USA är att många vita helt enkelt inte vill dela med sig till icke-vita som de inte tycker anstränger sig tillräckligt.

Hur stor andel av ilskan mot Obama är grundad i rasism? Det är omöjligt att säga. Journalisten David Remnick, som skriver en bok om detta, sade i en intervju i dag: ”mer än noll procent”. Fair enough. Obama själv insisterar förstås på att det är noll procent, men det har ju alltid varit hans politiska strategi. Han påstår att rasismen knappt finns längre, eftersom det är det folk vill höra.

Sanningen är mer besvärlig.