Personer och politik

av Martin Gelin

Joe Klein sätter Warren-gate i perspektiv:

”I am not a big fan of Rick Warren’s. He thinks I’m going to hell. He said so in mixed company, at an Aspen Institute forum. He was asked if Jews were going to hell. He said yes. He can go ahead and feed every poor child in Africa and I’m still going to think he’s a fool for believing that.
/…/
But… I have no problem with Barack Obama asking Reverend Rick to deliver a prayer at the Inauguration. It will have zero–repeat, zero–impact on the policies of the Obama Administration. And it may do some good, especially if it gives pause to all those people who think that I–and the crypto-Muslim Barack Obama–are going to hell…If it causes those folks to give the new President just the slightest credit for appreciating their worldview, if it causes them to give him the benefit of the doubt on controversial stuff like talking to the Iranians or universal health insurance, then it’s worth it. If it causes evangelicals to say, ”Well, he’s not demonizing us, maybe we shouldn’t demonize him,” it’s worth it. If it makes Rush Limbaugh’s toxic blather about our next President seem even the slightest bit ridiculous and over-the-top to his idiot legion of ditto heads, it’s worth it.

The thing is, Obama is trying to change the nature of public discourse from the raw blast it has been for the past 20 years to something more civil and tolerable. You sense that every time he opens his mouth. He’s all for opening doors. I don’t know how many of ultra-conservative evangelicals will walk through the door he is opening by having one of their most popular leaders join the inaugural celebration, but I appreciate his inclusive intent. Even if I think there is an insurmountable roadblock to heaven–I’d guess it’s about like the relationship between a camel and the eye of a needle–for those who make blanket judgments about which of us is going to hell.”

Det är talande att alla upprörda röster om Obama sedan han vann valet har handlat om symboliska saker, inte om sakpolitik. Ideligen irriterar sig folk på hans rekryteringar och folk han associerar sig med – hans finansminister är för höger! hans arbetsmarknadsminister är för vänster! Rick Warren är en reaktionär homofob! – men inte med hans faktiska politik.
En väsentlig skillnad mellan Obama och Bush är att Obama omger sig med folk som inte nödvändigtvis håller med honom om allt.

Jag tycker att Warren är ett rejält steg i fel riktning. Homorättsaktivister har en lång och kämpig uppförsbacke framför sig. 7 av 10 amerikaner är emot homobröllop i dag.
Är det mest effektiva sättet att göra något åt det att distansiera sig från folk som Warren? Kanske.
Men som del av Obamas (något uttjatade) ”team of rivals”-strategi är det knappast ett märkligt val.

Framför allt skulle nog det politiska diskussionsklimatet må bra av lite mer fokus på Obamas politiska program än på de personer han väljer att bli fotograferad bredvid.
Detta skulle förstås gå emot själva grundtanken med kabelnyheter och stora delar av den politiska bloggosfär som driver de politiska narrativen i USA (typ The Page). Där är skandaler och personliga kontroverser alltid mer värda än en saklig debatt om, säg, medelklassens stagnerade lönenivåer.

(Mitt tidigare inägg om Warren finns här).

Uppdatering: Yglesias har en bra synpunkt:

”A brief point to make is that it’s very easy for a person who isn’t
part of the minority group that’s being symbolically dissed to dismiss
someone else’s concerns as merely symbolic and not that big a deal. But
it’s worth considering how much public policy acts consistently to
reaffirm the symbolic commitments of majority groups.”