Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Martin Gelin

Martin Gelin

I söndags kväll fick jag syn på en festlig Facebook-uppdatering av Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard.

Jag gjorde en skärmdump av den, eftersom jag anade att den kunde plockas bort, och twittrade en länk till bilden. Denna länk blev i sin tur retweetad av en rad inflytelserika bloggare och tech-folk – det verkar som att en majoritet av de som följer mig på Twitter jobbar heltid med sociala medier och/eller politik, så intresset för ett politiskt klavetramp på Facebook var väl förklarligt.

Snart hade mer än 5 000 personer klickat för att se skärmdumpen på twitpic och nästa morgon var det huvudnyhet på samtliga dagstidningars sajter.

Det var nästan lite skrämmande att se hur lätt det är att skapa ett svenskt mediedrev med bara 140 tecken på Twitter.

Det finns mycket att ifrågasätta med Unsgaards uttalande, men det har nog avhandlats tillräckligt i tidningar, på P1 och P3 och på hundratals bloggar det senaste dygnet.

Aftonbladets Martin Aagård kritiserade från vänster, SvD-PJ och DN-Wolodarski (ej på nätet) från höger. Alla i stort sett överens om att Unsgaard klantat sig.

Anders Billing på Fokus skrev en av de nyktrare sammanfattningarna av diskussionen.

Själv blev jag ombedd att skriva om händelsen för Expressens debattsida och valde att fokusera på Unsgaards inkompetens snarare än på en ideologisk debatt om arbetslinjen.

För det som förvånade mig mest med Unsgaard-gate var just detta: hur kan Fredrik Reinfeldt, som tillbringade hela förra året med att aspirera till viktig världspolitiker på den internationella scenen, kramandes med Obama och Merkel, inte ha vett att anställa en pressekreterare som har en åtminstone grundläggande förståelse av sociala medier i allmänhet, och världens största sociala nätverkssajt i synnerhet?

Populära bloggaren Mary X Jensen var en av de moderater som först förnekade att Unsgaard sagt detta, men hon bestämde sig sedan för att gå till Unsgaards försvar. Jag nämner det i min Expressen-text mest för att påpeka att även många moderater tyckte att Unsgaards uttalande var anmärkningsvärt, men jag håller också med Jensen om det hon skriver i sin blogg:

”Det är just det spontana flödet av tankar som är spännande på twitter”

Det är onekligen något av det mest attraktiva med bloggar och sociala medier: att få en chans att följa den ofärdiga tanken, själva funderingsprocessen, hos intelligenta människor.

Niclas Strandh och Johan Westerholm använder i sin tur Unsgaard-gate för att diskutera riskerna och möjligheterna för politiker i de sociala mediernas värld.

Om arbetsplatser och politiska partier börjar införa regler för vad individer ”får” skriva på sin Facebook-sida eller Twitter riskerar det att bli kontraproduktivt. Det är den mänskiga faktorn som gör sociala medier kul. Anledningen att Ellen de Generes och Ashton Kutcher är världens mest populärare twittrare är att de bjussar på privata och stundtals osmickrande ögonblick. Det samma kan sägas om politiker som Cory Booker, Gavin Newsom, Sarah Palin och – på gott och ont – republikanska ordföranden Michael Steele. Att läsa dem känns aldrig som att läsa en kommuniké.

Hos brittiska volontärnätverket NCVO ställer sig Liam Barrington-Bush lämpligt nog frågan ”Har det någon betydelse vad politiker gör med sociala medier?” och påpekar att det viktigaste sällan är vad politikerna och partierna säger eller gör på nätet, utan vad de som står utanför partierna gör.

Han sammanfattar i en kommentar:

”I think it’s really great that some politicians are getting cued-in to the social media shift, I’m just not convinced we need to focus as much on what they are doing, when there is more and more that we’re increasingly able to do on our own”

(h/t Gail Watt)

Unsgaard-gate verkar även ha genererat åtminstone en ny Facebook-grupp

och en utmärkt idé från Tommie Jönsson (som, så vitt jag vet, bara har utmärkta idéer) som ser fröet till en svensk ”The thick of it”…

Fler bloggar