Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Martin Gelin

Martin Gelin

I våras, när Obama varit president i hundra dagar, gästade jag ett antal TV-soffor och radioprogram där jag ständigt fick samma fråga: Hur kommer Obamas popularitet att se ut om ett år? Jag svarade att den kommer att sjunka, för det händer nämligen alla presidenter. Det har den onekligen gjort – popularitetssiffrorna har dalat från över 60% till runt 50%.

Obamas förlorade popularitet har varit en populär mediaberättelse under det senaste halvåret. Det ger tacksamma rubriker (räknar till ett par miljoner ”No, he can’t” sedan november 2008) och det är populärt att utmåla Obama-fenomenet som ett slags naiv fantasi som sedan imploderat.

Någon utbredd ”besvikelse” på Obama finns ännu inte bland hans väljarbas. Tre fjärdedelar av demokraterna tycker att Obama gör ett bra jobb. Som framgår i exempelvis Obama-reportaget i P1:s Konflikt hoppas basen (i detta fall, gästerna på Ben’s Chili Bowl i DC) fortfarande på Obama. Däremot finns det en hel del frustration över Obama bland amerikansk vänster, men den fanns där redan när han var kandidat.

Jag hade själv relativt milda förväntningar på vad Obama faktiskt skulle kunna åstadkomma på ett år – det sista kapitlet i min Obama-bok handlar just om hur oerhört svårt det kommer att bli att ta USA ur finanskrisen, den skyhöga arbetslösheten, två hopplösa krig och den till synes institutionaliserade polarisering som förstärks av medieklimatet.

Det visade sig också att Obama gjorde ungefär det jag förväntade mig: han har varit en pragmatisk, försiktig demokrat med enstaka utsvävningar till den progressiva falangen och allt för många kompromisser med konservativa demokrater och republikaner.

Han har med andra ord, precis som alla presidenter före honom, tvingats anpassa sig till den bistra verkligheten i Washington. Att Obama skulle krossa lobbyisternas makt i DC trodde jag aldrig riktigt på, men hade kanske hoppats att han skulle försöka lite mer ihärdigt.

Det har inte varit någon brist på Obama-analyser de senste dagarna.

Jag skrev själv en analys av Obamas första år i gårdagens SvD.

Där hoppas jag att det framgår att ett av de grundläggande skälen att Obama är mindre populär nu än för ett år sedan är att USA har haft den kraftigaste lågkonjukturen på 70 år. En presidents popularitet går nästan alltid hand i hand med läget i ekonomin och man kan jämföra med exempelvis Reagans första år, som också ägde rum under kraftig ekonomisk svacka:

Jag har även skrivit mer specifikt om Obamas kommunikationsproblem i Sydsvenskan, med utgångspunkt från teorin ”Obama’s missing middle”, som kommer från Bill Galston på Brookings-institutet:

”Det har uppstått ett slags glapp mellan Obamas entusiasmerande retorik och hans detaljerade, sakpolitiska agenda. Som president är det hans uppgift att minska just det glappet. Det är det som är ”the missing middle” – bristen på tydliga budskap som ger en vink om Obamas politiska färdriktning.”

En del av mina vänner och kollegor verkade tolka Sydsvenskan-texten som en bekräftelse på en vanlig missuppfattning av Obama – att han behärskar retoriken, men inte sakpolitiken. I själva verket behärskar han både och, men det han däremot saknar är det som finns mittemellan: det som väver sammman retoriken med politiken.

Kanske kan man beskriva Obamas problem så här: Han är en utmärkt ”premiärminister, han har en konstruktiv agenda för USA och förmågan att formulera dessa krångliga idéer utförligt och initierat. Han är även utmärkt som ”kung”, det vill säga: det amerikanska folket tycker om honom som symbol, hela världen beundrar personen Obama, han är inspirerande och entusiasmerande och utgör en tacksam projektionsyta för det amerikanska folkets idéer om vad de vill att deras land ska vara.

Det han däremot inte varit lika bra på hittills är att vara en bra president.

Han har ännu inte lärt sig att bemästra det som gjorde FDR, Kennedy, LBJ, Reagan och Clinton så framgångsrika: förmågan att förena kungarollen och premiärministerrollen i den spektakulära politiska skapelse som utgör en amerikansk president.

Således, ”the missing middle” .

Det här problemet har Obama på sätt och vis lidit av sedan allra första början av kampanjen. Jag minns när jag såg honom hålla tal i Boston i april 2007, inför 5 000 entusiastiska collegeungdomar som verkade förävnta sig en blandning av Martin Luther King, Bono och JFK, men som i stället fick se en ganska träig, visserligen vältalig akademiker som föreläste för dem snarare än att, tja, bete sig som en president.

Trots Obamas retoriska färdigheter och hans sakpolitiska briljans verkar han alltså sakna ett slags x-faktor som får det amerikanska folket att sympatisera med honom, och jag har svårt att beskriva den faktorn bättre än Galstons fras ”missing middle”.

George Packer beskriver precis detta problem i sin analys av Obamas första år:

”[Obama’s] preferred approach, as we’ve learned this past year, is to bring together his relatively non-ideological advisers, let each one argue a point of view, then make a decision on the rational basis of evidence and expertise, and explain it to the public in a detailed, almost anti-inspirational manner”

Just det är problemet: Obama har sina briljanta ”kampanjiga” ögonblick (USA:s kung) och sedan har han dessa sakliga och intelligenta, aningen anti-inspirerande ögonblick då han utförligt redogör för den logiska och rationella process som lotsat honom fram till ett visst beslut (jag föredrar egentligen själv just de ögonblicken, men de generar sällan – eller aldrig – de enkla minnesvärda fraser och känslosamma ögonblick som skär igenom mediebruset).

Den begåvade författaren Junot Díaz är inne på ett liknande spår när han kritiserar Obama just för att sakna en ”god berättelse”:

”All year I’ve been waiting for Obama to flex his narrative muscles, to tell the story of his presidency, of his Administration, to tell the story of where our country is going and why we should help deliver it there. A coherent, accessible, compelling story-one that is narrow enough to be held in our minds and hearts and that nevertheless is roomy enough for us, the audience, to weave our own predilections, dreams, fears, experiences into its fabric.”

Presidenten måste, enligt Díaz, minnas sitt uppdrag som ”Storyteller-in-Chief.”

James Surowiecki beskriver problemet som ett glapp mellan presidentens spektakulära status och de faktiska begränsningar hans ämbete har:

”I never understood the somewhat messianic qualities that certain voters ascribed to him: Obama has been exactly the kind of President I expected him to be (and the kind of President I hoped he would be), namely rational, pragmatic, thoughtful, and even-tempered. But clearly many voters-even, oddly enough, some of those who didn’t vote for him-expected a miracle worker. When they got a problem-solver instead, one with little authority over Congressional Democrats and no authority at all over obstructionist Republicans, they were disappointed.”

Obama har nu ett slags tvåhövdad drake att tampas med nu: dels en frustrerad vänster som vill se tydligare resultat, dels oberoende, mer konservativa väljare (och republikaner i kongressen) som han måste bli bättre på att samarbeta med. Dessa två uppgifter är svåra att förena.

Mark Penn (senast aktuell som Hillary Clintons kampanjchef) kommer med några konstruktiva råd i den här artikeln: exempelvis borde sjukvårdsreformen både kunna innehålla en allmän sjukförsäkring (progressiva demokraters mål) och en rejäl så kallad ”tort reform”, förändringar av lagarna för stämningar för felbehandlingar (republikanernas mål, dock inte särskilt populärt bland det amerikanska folket).

Fler analyser:

Gary Wills i New York Review of Books konstaterar att det snarare var naivt av Obama att ägna sig åt just detta ”ödmjuka” kompromissande, försöken att blidka moderata republikaner som Chuck Grassley, Judd Gregg , som aldrig visade någon samarbetsvilja tillbaka.

Två opinionsmagasin som är relativt nöjda med Obama, från politiskt olika håll, är

The Economist och The Nation.

Paul Krugman är däremot ganska kritisk, medan Philip Gourevitch är väldigt nöjd.

Vettiga Dan Balz på Washington Post står för en av de bättre neutala analyserna.

I P1:s ”Studio Ett” gjorde man en saklig och utförlig Obama-diskussion igår, men man kritiserade också Obama vid upprepade tillfällen för att inte ha nämnt mänskliga rättigheter under sitt Kina-besök i höstas. Det hade onekligen varit en besvikelse om det inte vore för att Obama faktiskt nämnde mänskliga rättigheter under sitt Kina-besök.

Ari Melber har i sin tur sammanställt en rejäl rapport om Obamas gräsrotsrörelse, Organizing for America, på Tech President, om deras triumfer och misslyckanden.

(Fotnot: för att undivka att hela kommentarspalten upptas av detta. USA-bloggen är subjektiv och reflekterar mina egna åsikter, vilket ingen förhoppningsvis kan undgå att notera).

Fler bloggar