X
Annons
X

Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Martin Gelin

Martin Gelin

När jag läser ”Game change”, John Heilemann och Mark Halperins utförliga och scoopspäckade reportage om valkampanjen 2008, påminns jag om en av styrkorna i Obama-kampanjen: Obama, Axelrod och Plouffes fingertoppskänsla för vad det amerikanska folket längtade efter. De behärskade konsten att skapa politiska berättelser och budskap som letade sig in i det amerikanska folkets hjärtan.

Den förmågan verkar ha försvagats under det senaste året. Det mest väsentliga kritiken i analyserna av Obamas läge just nu är varken att han gått för långt till höger eller till vänster, utan just att han saknat förmågan att berätta för folket vad han sysslar med. Jag skrev om det här i mitt förra inlägg och insåg under helgen att de flesta amerikanska politiska analytiker konstaterar samma sak: det enda rundabordspanelen på ”Meet the press” kunde komma överens om var just det här: Obama har misslyckats med att förklara för det amerikanska folket vad han har gjort för dem.

Att exempelvis stimulanspaketet inneburit enorma förbättringar för tiotals miljoner amerikaner – ett amerikanskt medelklasshushåll betalade ungefär 2 000 dollar mindre i skatt förra året, och miljontals jobb har räddats tack vare stöd till delstaterna – är något som de flesta amerikaner helt enkelt inte känner till.

Joe Klein skriver om det här i Time.

Fareed Zakarias analys påminner om den jag skrev förra veckan: Obama borde vara mer ”president, mindre premiärminister”.

Marc Ambinder har poängterat att det inte finns någon Karl Rove-figur i Vita Huset och att det beror på att Obama inte heller vill ha någon sådan figur – men kanske är det ett problem? Att Axelrod är ett slags anti-Rove var väldigt attraktivt under kampanjen, men kanske inte i dag. Vita Husets relativt öppna och sakliga kommunikationsstrategi har helt enkelt inte varit särskilt effektiv om tre fjärdedelar av folket tror att stimulanspaketet inte inneburit någon som helst skillnad för dem.

Efter Scott Browns seger i Massachusetts förra veckan skrev PJ Anders Linder på SvD:s ledarsida att ”nu är det Obamas tur att ändra sig”:

”Nu är det återhållsamhet och ödmjukhet som gäller. Obama och hans rådgivare måste inse att han har fått mandat att förändra politiken, inte att expandera den våldsamt! ”

Men att försöka utmåla Obamas problem som resultatet av en alltför ”våldsam” vänsterpolitik kräver väldigt selektivt minne. Obama har i själva verket ihärdigt kompromissat med republikaner och moderata demokrater. Vänsterfalangen av demokraterna påstår förstås att det är just detta som är Obamas problem.

Hela den progressiva basen gör också ett ganska övertygande argument för att problemet i Massachusetts – och generellt för demokraterna just nu – är att demokraterna inte har tagit tillräckligt tydligt avstånd från Bush.

Så det stämmer att Obama måste ändra sig nu, men det blir nog inte den förändring som PJ hoppas på – snarare tyder den senaste veckans Obama-tal och politiska utspel på en mer populistisk agenda.

David Plouffe, som kommer att återförenas med Axelrod för demokraternas kongressvalkampanj i år, ritar i en debattartikel upp riktlinjerna för ett mer framgångsrikt demokratiskt parti under 2010 och det är inte direkt någon rörelse mot mitten/höger som förespråkas: se till att genomföra sjukvårdsreformen, fokusera på att skapa jobb, acceptera inte republikanska utspel om budgetunderskott, som saknar trovärdighet (låt oss minnas hur underskottet uppstod).

Att se Browns seger som en protest mot en mer liberal/progressiv sjukvårdsreform är också fel. Brown kampanjade mot en nationell version av det sjukvårdsprogram han själv röstat igenom i Massachusetts – tack vare sedvanligt samarbetsvilliga medier kom han undan med det.

Politico påpekar att republikanerna fortfarande har ett av USA.s sämsta varumärken, vilket var anledningen till att Brown framställde sig som independent – han undvek att nämna republikanerna så gott han kunde. På många sätt kampanjade Brown mot Coakley från vänster – han skulle vara tuffare mot sjukvårdslobbyn och Wall Street, lovade han, och belöandes med stödet från fler fackanslutna än Coakley fick. Att det här inte rimmade med hans politik kommer folk sakta men säkert inse.

Jag är helt enkelt inte särskilt orolig för att det skule kunna komma en republikansk renässans som bygger på att de skulle vara bättre på att hantera sjukvård och det sociala skyddsnätet. Demokraterna måste påminna folket om att deras politik tenderar att gynna de som har en riskabel ekonomi. Som Rick Perlstein skrev efter John Kerrys valförlust 2004:

”For a party whose major competitive advantage over the opposition is its credibility in protecting ordinary people from economic insecurity, anything that compromises that credibility is disastrous.”

Perlstein leder även en bra diskussion om Obamas första år hos American Prospect.