X
Annons
X

Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Martin Gelin

Martin Gelin

USA-bloggen på 125:e gatan

Häromdagen var vi uppe i Harlem och signerade Michael Jackson-väggen utanför Apollo Theatre.

Det är fortfarande en enda stor Michael-festival däruppe, säkert hundra olika försäljare som trängs på trottoaren och säljer t-shirtar, affischar och kalendrar med Michaels ansikte på; musiken hörs överallt.

Jag har alltid lite svårt att skriva om folk som dör, svårt för hela det där dödsdrevet som liksom uppstår, när alla hetsar in olika fyndiga texter. Men nu när det gått ett par veckor känns det som om Michaels roll i vår värld börjar smälta in och dröja sig kvar som något bestående.

Av alla de mer eller mindre Michael-relaterade YouTube-videor jag kollat på de här veckorna så är det framför allt en som sticker ut: den sju minuter långa inledningen till ”Bad”-videon. Till skillnad från ”Thriller”-introt, som förstås är världsberömt, och numera visas på MoMA här i New York, har ”Bad-introt aldrig blivit lika känt.

Detta trots att videon är regisserad av Martin Scorsese, med manus av Richard Price, och med bland andra Wesley Snipes i birollerna.

Det börjar med att Michael, vars karaktär heter Joe i videon, springer ut från en exklusiv privatskola norr om New York, där han ser ut att vara den enda svarta studenten. Hans prydligt klädda, vita klasskompisar kommer fram och gratulerar honom, säger att de är ”stolta” över honom, på det där lite nedlåtande sättet som privilegierade människor ofta pratar om folk de inte förväntar sig något av.

På tåget hem till de sämre delarna av New York visar det sig att Joes latinopolare utsätts för samma osmickrande beröm, och dilogen mellan dem kunde vara hämtad från ”The Wire” eller ”Clockers” – det vill säga, det låter som folk faktiskt pratar på amerikanska tunnelbanor. Det är underförstått och realistiskt.

”How many guys proud of you?” säger latinokillen.

Joe tänker efter ett tag och svarar: ”Three”.

Den andra killen ler finurligt och håller upp fyra fingrar: ”Shoot… Four guys proud of me!”

Michael kommer till slut hem till sitt risiga Brooklyn-kvarter, tjafsar lite med sina busiga grannar, som kallar honom ”College”, eftersom han är den enda av dem som lär gå på college, och till slut hamnar de på en tunnelbaneperrong (Hoyt-Schermerhorn-stationen här i Brooklyn, som på 1980-talet tydligen var sinnebilden för urbant förfall) och där utspelas förstås den mer välbekanta delen av ”Bad”-videon.

Jag mindes däremot inte själva slutet: efter att Michael läxat upp sina osnutna grannar med sina läckra danssteg panorerar kameran i 360 grader och återvänder till slut till Michaels ansikte, och vi får se att han inte alls är särskilt ”bad”; han har på sig sina vanliga kläder igen, han har bara fantiserat alltihop, på det där sättet som vi alla fantiserade att vi skulle ta ”revansch” på de tuffare killarna när vi var små.

Sista bilden är Michaels ansikte, han ser sorgsen och övergiven ut.

Efter ”Bad” återhämtade han sig förstås aldrig riktig. Det här var hans sista stora ögonblick.

Här kan man se del ett och del två.

Bodil Malmsten skrev en fin Michael-hyllning:

”I och med döden är det slut på möjligheten att bli annorlunda.

Det är därför det är en sådan nackdel att vara död.”

Om någon missat Eternal Moonwalk så finns den här. Hela världen gör moonwalk, från Piteå till Peru. Michael lever vidare.