Besvikna Obama-bloggare

av Martin Gelin

Apropå allt det här med Obama och förväntningarna: Tom Watson på Tech President har en bra genomgång av hur den demokratiska bloggosfären hittills reagerat på Obama.
I stora drag finns det två skolor: realisterna, som är nöjda, och idealisterna, som är besvikna.
En av de som är mest besvikna är Christopher Hayes, på The Nation, som påstår att Obama ”inte rekryterat en enda progressiv politiker till sin administration. Inte en enda”.
Tja, jag skulle nog vilja kalla Elizabeth Warren, John Podesta, Melody Barnes och Janet Napolitano hyfsat progressiva. Är inte själva definitionen på progressiv, i det här sammanhanget, att man brukade jobba med Ted Kennedy?

Dessutom har ju Obama faktiskt aldrig utlovat en radikalt progressiv agenda. Tvärtom: han utlovade så kallad post-partisanship. Att jobba över partigränserna.
Ta-Nehisi Coates sammanfattar läget:
”Om Obamas rekryteringar i stället hade kommit från den yttre vänstern skulle alla ha gnällt på att ’Obama överger sina vallöften för en renodlad vänsteragenda'”.

Det här hänger ju ihop med feltolkningarna av Obamas budskap som jag skrev om tidigare: hur kan han åstadkomma ”förändring” om han samtidigt ska kompromissa med republikaner?
Watson illustrar passande nog sin artikel med två tidningsomslag som sammanfattar den här lite motsägelsefulla bilden av Obama:

Dels har vi The Nation, som kör med Obamas egen, halvofficiella Shepherd Fairey-silhuett, lite sådär ytligt revolutions-chic.
Dels har vi det redan klassiska omslaget till The Atlantic från förra vintern, med Andrew Sullivans artikel ”Why Obama matters”, som ju handlade just om att Obama var den enda presidentkandidaten – hos såväl republikaner som demokrater – som hade någon chans att göra något åt det ohälsosamt polariserade politiska klimat som präglat USA sedan 1960-talet och i synnerhet Vietnam-kriget.
Man kan väl också se det som att alla helt enkelt försöker claima sin egen Obama, men jag tror att Atlantic-bilden stämmer lite bättre än The Nation-bilden.
Och som jag skrev tidigare så kan det ju alltså vara just Obamas diplomatiska image som hjälper honom att åstadkomma rejäla förändringar.

Det är väl som The Onion skrev: ”Nation finally shitty enough to make social progress”