Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Martin Gelin

Martin Gelin

Rapporter om det ökade stödet för public option – ett allmänt alternativ till de privata sjukförsäkringarna – har dominerat amerikanska medier den här veckan:

Men Obama och Vita Huset har länge varit otydliga i sitt stöd för en public option, vilket de fått hård kritik för från progressiva amerikaner under sommaren och hösten.

Så varför vill då inte Obama gå ut med tydligare stöd för detta, som uppenbarligen har stöd från en majoritet av det amerikanska folket?

En populär teori bland vänstern här är att Obama är besatt av att få Olympia Snowe att rösta för förslaget, som enda republikan, så att han kan kalla reformen ”bipartisan”, resultatet av ett samarbete med republikanerna. Och Snowe har sagt att hon inte vill rösta för ett förslag som innehåller en public option. Men som Nate Silver påpekar här handlar det inte nödvändigtvis om att få Snowe som den 61:a rösten, utöver de 60 demokraterna i senaten. Snarare handlar det om att komma upp till 60 röster överhuvudtaget – det finns ett halvdussin demokrater i konservativa delstater som är mindre pålitliga än Snowe när det gäller reformen (Nelson, Bayh, Lincon, Landrieu). Joe Liebermans stöd för reformen har inte heller varit direkt överväldigande.

Det handlar alltså om Obamas vid det här laget välkända pragmatism. I stället för att försöka få igenom det förslag som de flesta demokrater vill ha, nöjer han sig med det förslag som är mer realistiskt. Det var den typen av kompromisser som exempelvis gav oss ett stimulanspaket som, enligt de flesta liberala ekonomer, var för litet.

Så även om Obamas ovilja att passionerat kampanja för en public option bygger på pragmatism finns det också ett mått av politiskt kalkylerande där – om han skulle tvingas backa tillbaka när det gäller public option skulle det se illa ut för honom. Det är en risk han inte vågade ta. Vi kan inte veta om det var ett misstag eller inte. Men om reformen röstas igenom utan en public option, trots att den mildaste versionen av förslaget (med en så kallad ”opt out”-alternativ för enskilda delstater) har stödet av 76 procent av amerikaner (här har vi alltså tiotals miljoner republikaner som stöder en statlig sjukvårdsförsäkring) lär USA:s progressiva känna en viss besvikelse.

Redan i september – när medierna var som mest upptagna med att dödförklara public option – skrev Greg Sargent om hur Vita Huset försöker mörka hur populärt det allmäna försäkringalternativet är, för att undvika att trumma upp för höga förväntingar.

Hur som helst är det tydligt att demokraterna sakta men säkert har vunnit sommarens högljudda debatt. Trots att det skrevs fem miljarder artiklar om att sjukvårdsdebatten var slutet för Obama och början på repulibkanernas pånyttfödelse.

I själva verket är det republikanerna som förlorat i popularitet de senaste månaderna, medan demokraterna och Obama ligger relativt stadigt:

Det Obama har varit bra på är att framställa republikanerna som ett ”nej till allt”-parti.

Förra veckan hade han ett av de där ögonblicken då han improviserar på scen och börjar låta lite som Jerry Seinfeld, när han började kritisera republikanernas sätt att hantera sjukvårdsdebatten:

”What I reject is when some folks say we should go back to the past policies when it was those very same policies that got us into this mess in the first place.
Another way of putting it is when, you know, I’m busy and Nancy is busy with our mop cleaning up somebody else’s mess — we don’t want somebody sitting back saying, you’re not holding the mop the right way. Why don’t you grab a mop, why don’t you help clean up. You’re not mopping fast enough. That’s a socialist mop.

Grab a mop! Let’s get to work.”

Ezra Klein har en pedagogisk sammanfattning av de två gällande reformförslagen från senaten och representanthuset.

För den som tycker att den amerikanska sjukvårdsdebatten är förvirrade, eller bara lite småtråkig: NPR:s ”This American Life” har gjort två jättebra program som förklarar de grundläggande problemen. De poängterar bland annat något som ofta faller bort i diskussionen: det är inte först och främst sjukförsäkringsbolagens fel att kostnaderna för sjukvård är så höga i USA, utan doktorerna och sjukhusen, som prackar på patienter vård de inte behöver.

Fler bloggar