De låga förväntningarnas mjuka förtryck

Igår tog jag Staten Island-färjan till, ja, Staten Island för att besöka ett av de hundratals så kallade tea parties som arrangerades av republikaner och libertarianer över landet.

Det finns väl egentligen bara två sätt att skriva om en sådan händelse för den som vill göra en nyhetsartikel: antingen kan man framställa det som början på en enorm nationell folkrörelse (vilket är vad Fox News gjort den senaste veckan) eller så kan man avfärda det som ett pinsamt skämt, vilket Paul Krugman gör.

Men det är kanske mer relevant att fråga sig om den här rörelsen kommer att växa, eller är det här, som George Packer påstått, snarare den republikanska högerkantens supernova, som flammar till en sista gång innan den mörknar för gott?

Jag vet faktiskt inte. De demografiska och ideologiska trenderna i USA pekar bort från den här typen av åsikter och Obama har starkt stöd för sin ekonomiska politik, men man ska inte underskatta de krafter som mobiliserat den här rörelsen. Fox News gjorde i stort sett dygnet runt-reklam för tea party-evenemangen i en hel vecka innan detta (och man kan ju se hela spektaklet som en nationell PR-turné för kanalens främsta burleskartister, Sean Hannity, som gjorde en show i Atlanta inför 8 000 personer, och Glenn Beck som stod vid, eh, The Alamo i Texas inför 6 000 personer. Totalt över landet var det ungefär 700 000 personer som kom till dessa möten, vilket på foxnewska räknades om till ”drygt 6 miljoner amerikaner – demokrater, republikaner och oberoende väljare – som sade enough!”).

I New Dorp, på Staten Islands östra kust, var det kanske 150 personer som hade samlats vid en parkeringsplats i duggregnet. Staten Island är den enda av New Yorks fem boroughs som röstade på McCain i november (52% av rösterna, medan Obama fick runt 80% i de stadens andra fyra boroughs) och det har traditionellt varit en konservativ oas i liberala New York, så fler personer hade inte varit förvånande.

Folksamlingen var vit (jag såg en enda svart farbror) och de flesta var över 60.

Jag pratade med ett tjugotal personer och alla sade att de först hört talas om tea party-evenemangen genom att titta på Fox News, vilket kanske motsäger Fox News egna berättelse om att detta var en ”gräsrotsrörelse”.

Det var oklart exakt vad man protesterade mot. Jag talade med en av arrangörerna för evenemanget, Lorraine Scanny, men fick inget tydligt svar på frågan ”Vad är det ni protsterar mot?”.

”Skatter!” sade hon. ”Är ni emot alla skatter?” sade jag. ”Nej, orättvisa skatter!” sade Lorraine. Jag frågade om hon var emot en progressiv skatteskala.

– Jag vet inte vad det betyder, sade hon.

– Att rika har högre skatt än fattiga.

– Ja! Det är jag emot. Varför ska man bestraffa framgång och belöna misslyckande?

Bara en av de 20 personer jag talade med hade ett jobb. De andra var arbetslösa, förtidspensionerade eller hemmafruar.

Han som hade ett jobb hette Michael LeCornec och drev en finansservice-firma på nätet.

Han gick runt och delade ut skyltar med texten ”Stop fascism and tyranny!” och försökte övertala ett sällskap äldre kvinnor att beställa Mark Levins nya bok ”Liberty and tyranny” (ellre som Michael sade, ”Liberalism and tyranny”) på Amazon.

Det var en del hat i luften. När en av talarna sade att vi måste ”stoppa illegal invandring och stärka våra gränser” jublade de italienska och irländska invandrarna aggressivt. Jag hörde de vanliga konspirationsteorierna om att Obama är en marxistisk muslim som ska förslava vita amerikaner och skicka dem till Jane Fondas hemliga gulag i Kenya..

Men ändå lyckades jag inte känna någon ilska mot de här personerna. Snarare kände jag en viss sympati. Det fanns ofta goda intentioner dolda bakom allt hat. Mot slutet av evenemanget höll en katolsk präst ett tal om ”the soft bigotry of low expectations” – de låga förväntningarnas mjuka förtryck – en vacker fras, som George W Bush brukade använda under de första åtta månaderna som president, då han sålde sitt ”medkännande konservatism”-budskap. Jag tror att många svenskar förstår vad det betyder. Många av oss är uppvuxna med låga förväntningar. Jag tror till och med att Bush själv faktiskt menade detta när han sade det – han var sonen som ingen förväntade sig något av, det var Jeb Bush som var den smarta och populära, som alla hoppades skulle bli president en dag. Innerst inne tror jag också att det var de låga förväntningarnas mjuka förtryck som man protesterade mot den här eftermiddagen på Staten Island.

Efter att allt var över kom det fram en siciliansk-amerikansk farbror till mig (arbetslös) och förklarade vad jag borde skriva i min tidning:

– Du måste skriva i din tidning att alla här i Amerika inte stöder Obama! Han står inte för amerikanska idéer. Den amerikanska andan säger att man ska kämpa. Du vet, man vaknar på morgonen och så säger man ”I dag vill jag tvätta fönster!” och så blir man bäst i sin stadsdel på att tvätta fönster, man kanske startar en egen firma för att tvätta fönster och så anställer man andra personer och startar olika fillialer och till slut kanske man har råd att skicka sina barn till college. Det är den amerikanska andan, att man jobbar hårt! Att man tror att man kan bli något!

Att det här egentligen var en del av Obamas budskap – ingen presidentkandidat har väl bättre lyckats förkroppsliga just protesten mot de låga förväntningarnas mjuka förtryck – verkade farbrorn inte vilja tänka på.

Vi överröstades snart av Michael LeCornec, som stod och vrålade om Obama födelsecertifikat. Jag tappade tålamodet och gick därifrån.

*****

Enligt Gallup är de flesta amerikaner positiva till den ökning i statligt inflytande som Obama vill genomföra.

Matt Yglesias sätter Obamas skattepolitik i perspektiv.

Alan Wolfe påpekar att den amerikanska liberalismen alltid pendlat mellan Adam Smith och John Maynard Keynes.

David Frum är som vanligt en relativt sansad konservativ röst i kakafonin:

”To listen to Fox News and other conservative media, you’d think we were living in Czechoslovakia in the final hours before the 1948 communist coup.”

*****

Här är lite bilder från Staten Island: