X
Annons
X

Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Martin Gelin

Martin Gelin

Martin Gelin

Jag är som bekant inte euforisk över den sjukvårsreform som senaten kompromissat fram, men om den nu går igenom (vilket det mesta talar för) är det ändå det bästa som hänt i USA inrikespolitiskt i år, och förmodligen på flera decennier.

Ansedda statsvetaren Theda Skocpol, som bland annat tilldelats Skytteanska priset, kallar sjukvårdsreformen det största framsteget för det amerikanska sociala skyddsnätet sedan Social Security infördes 1935.

Jonathan Chait har en bra synpunkt som sällan lyfts fram: republikanernas trotsålderbeteende under sjukvårdsreformen (och under allt annat som hänt i år) innebar för all del att det var svårt och omständigt att få ihop 60 röster, men det innebär även något ganska positivt för demokraterna: den reform som nu lär röstas igenom blir betydligt mer liberal och omfattande än den skulle ha blivit om republikanerna faktiskt samarbetat, och försökt få igenom kompromisser.

De kompromisser som nu genomfördes kom från moderat konservativa demokrater, Nelson, Lincoln, Conrad och Lieberman (oberoende), inte från desto mer konservativa republikaner.

Så länge republikanerna fortsätter vara the party of no har de inte heller särskilt mycket att säga till om i förhandlingarna.

Ezra Klein påpekar att reformen är i stort sett identisk med den som Obama utlovade som presidentkandidat, men eftersom de flesta av USA:s pundits var för upptagna med att analysera Bill Ayers-konspirationsteorier under 2008 för att faktiskt läsa Obamas sakpolitiska förslag är de nu chockerade att han ”sviker” sina löften.

Martin Gelin

Det ser ut att bli 60 röster i senaten för sjukvårdsreformen, trots allt. Konservativa demokraten Ben Nelson från Nebraska har fått igenom sina tillägg och säger nu att han kan rösta ja.

Det är en kraftigt urvattnad reform, med reaktionära tillägg mot abort och utan den allmäna sjukförsäkring som progressiva ansåg var hörnstenen i hela reformen.

Men den kommer att bidra till viktiga förbättringar i USA. Enligt opartiska Congressional Budget Office kommer 30 miljoner amerikaner att få sjukförsäkring nu, 130 miljarder dollar kommer att sparas under de kommande tio åren och trots att såväl den allmäna sjukförsäkringen som en expansion av statliga Medicare verkar omöjligt att få med i reformen kommer åtminstone ett första steg mot ett allmänt alternativ, i och med skapandet av en statligt administrerad försäkringsbörs.

Det lär bli en intressant söndagmorgon på de amerikanska pratprogrammen.

Dean och McCain kommer att kritisera från varsitt håll. Durbin och Axelrod kommer ivrigt försvara.

Det kanske kan vara värt att minnas att den sjukvårdsreform som Dean byggde hela sin presidentkampanj på 2004 var betydligt mildare än den som nu ser ut att genomföras, (sedan förstår jag fortfarande inte varför McCain så envist bjuds in till dessa pratprogram då han inte har någon särskild trovärdighet i sjukvårdsfrågor utan tvärtom uttyrycker sig okunnigt och inkonsekvent).

Läs mer hos USA:s två bästa sjukvårdsreportrar, Ezra Klein på Washington Post och Jonathan Cohn på New Republic.

Ygelsias kallar senatens reformplan ”bra”.

Ted Kennedys änka Vickie skriver utförligt om sitt stöd för reformen här och CBO har budgetanalys.

Michael Steele hallucinerar om reformen här. Något vettigare konservativa synpunkter från Reihan Salam på National Review.

Martin Gelin

En klassisk klyscha i Hollywood-filmer är att folk som är på väg att spåra ur – massmördare, sociopater eller bara någon tonåring med problem i skolan – i allmänhet brukar ha bilder hemma på folk de hatar, med deras ansikten uthuggna ur fotona, alternativt förkluddade med svart tuschpenna.

Jag vet inte riktigt vad det betyder att Sarah Palin har gjort den Hollywood-klyschan med en John McCain-keps?

Om ni undrar vad det står på t-shirten så står det ”If you don’t love America…” och sedan på ryggen ”…then get the hell out!”

Träffade nyligen ett främlingsfientligt medborgargarde i Arizona där en farbror hade en likadan t-shirt.

Vagt relaterat: RuPalins ”Going Vogue”

Martin Gelin


Jag har skrivit en text i antologin ”Nollnoll” om de senaste tio åren i USA. Det handlar om George W Bush, Tony Soprano, Clay Shirky och Barack Obama.

Boken kommer om några veckor, går att beställa här. Bra folk som Kjell Häglund, Salka Hallström Bornold och Björn af Kleen är också med.

Mitt kapitel är det enda som har ett land som rubrik: USA.

Kanske kommer det, en vacker dag, också att ses som typiskt för 00-talet: det sista amerikanska decenniet.

Martin Gelin

Ezra Klein har en av de smartare och mer koncisa sammanfattningarna jag läst av Obamas åstadkommanden under sitt första år:

”The first year of the Obama presidency has been a long tutorial on the difference between liberal ends and liberal means. If I told you America has a president determined to pass large amounts of Keynesian stimulus spending (that’s particularly concentrated in impoverished areas), a near-universal health-care plan, and a bill addressing climate change, you’d say liberals had recaptured the White House. Ambitious liberals, even.

But though Obama’s program is quite liberal, he doesn’t seem to care much how it’s achieved. A public option would be nice, but if it’s not there, then that’s fine, too. Full auction of permits is a good idea, but if most get given away to corporations, then that’s how it goes. Infrastructure spending is good, but if tax cuts are the price of passage, then tax cuts there shall be. The best description of the administration’s ideology probably came from Rahm Emanuel when he said, ”The only nonnegotiable principle here is success.”

You could imagine a lot of presidents more dogmatically liberal than Obama, but I wonder whether there are a lot of plausible hypotheticals in which they amass more liberal achievements than Obama. At the executive level, it might be the case that being too liberal is a liability to, well, liberalism. ”

Mycket av kritiken mot Obama från hans så kallade bas underskattar trögheten i den politiska processen i USA.

Jag skrev om det här i Fokus nyligen, och New York Magazines John Heilemann har en uttömmande artikel om samma ämne: senaten som bromskloss för den politiska utvecklingen.

För ett år sedan röstade 53 procent av amerikaner klart och tydligt för ett skifte från republikanska idéer – den högsta andel amerikaner som röstat på en president på flera decennier. Ändå har det skiftet gått trögare än många hoppats. I stället för att försöka förstå varför muttrar många demokrater, och svensk vänster, om Obamas otillräcklighet, när de främsta anledningarna till trögheten är att det är poängen med det amerikanska politiska systemet.

Matt Yglesias har i vanlig ordning bra kritik av senaten:

”The smarter elements in Washington DC are starting to pick up on the fact that it’s not tactical errors on the part of the president that make it hard to get things done, it’s the fact that the country has become ungovernable.”

och:

”The combination of the bicameralism, the filibuster, and the committee system means that there really is a big difference between the things a presidential administration stands for, the things it’s actively trying to get congress to do l, and what you might call the frontiers of actually existing public policy. ”

Och mer här, angående Matt Taibbis väskrivna men lite slarviga analys av samma problem: Blame Obama First

The Nation skriver i sin tur om den odemokratiska filibustern.

Martin Gelin

I Michael Tomaskys sympatiska, nya tidskrift, med det ödmjuka namnet Democracy, pågår det en debatt om den amerikanska liberalismens framtid, med utgångspunkt från Alan Wolfes bok ”The future of liberalism”.

Frågeställningen är i stort sett densamma som den här bloggen har kämpat med i några år: Kan USA bli ett socialliberalt land, eller är de konservativa värderingarna för djupt rotade för ett verkligt politiskt skifte?

Wolfe och de flesta på Democracy – inte minst Tomasky själv – hör till optimisterna, medan en mer pessimistisk kritik kommer från Brookings Institutions William Galston:

”Today’s liberals face political difficulties not because they’re gutless or conflicted but because many of the things they believe (rightly, in my view) go against the grain of beliefs that are deeply entrenched in our political culture.”

Det här är förstås samma diskussion som förs inom den konservativa rörelsen just nu: de är övertygade om att republikanerna förlorar val för att de inte är tillräckligt konservativa, medan Obamas vänsterkritiker tror att han tappar popularitet för att han inte är tillräckligt vänster.

Men som Galston påpekar har USA inte tagit något jättekliv åt vänster – varken i och med demokraternas triumfer i valen 2006 och 2008, eller bland landets befolkning i stort.

Galston:

”Last year’s electoral sweep, to begin, was a victory for the Democratic Party, but not necessarily for liberalism. Self-described conservatives outnumber liberals by nearly two to one, and the liberal share of the population has risen only marginally, from 19 to 21 percent, during the past decade.

/…/

This is the central conundrum of modern liberal governance: While state power has grown, America’s anti-statist public culture has persisted. Our national default setting, from which we deviate only under extreme pressure, is suspicion of state power. Half a century ago, this took the benign form so pithily characterized by political scientists Lloyd Free and Hadley Cantril, that Americans were ”ideologically conservative” but ”operationally liberal.”

Samma sak konstaterade Obamas ekonomiska rådgivare Robert Kuttner i min artikel om vänstern och Obama i Arena: ”Vi har nu en demokratisk majoritet i Washington, men inte en progressiv majoritet.”

Ett mer passionerat försvar för progressiva ideal står Harold Meyerson för i sin recension av Wolfes bok i Dissent. Han beskriver bland annat socialismen och liberalismens komplicerade relation i USA – de är ideologiskt förenade mot kommunism och konservatism och de är institutionellt förenade inom det brokiga demokratiska partiet, men präglas ständigt av konflikten om huruvida man bör gå till kärnan av de progressiva idéerna (vad Galston kallar ”Mr Smith goes to Washington”-liberalismen, som är övertygad om att folket alltså skulle stödja demokraterna om de bara vågade tala klarspråk om sina ädla ideal – jag tror tyvärr inte på det) eller om man bör fortsätta i den pragmatiska mittenlinje som demokraterna stakade ut redan i kongressvalet 1986, och som sedan dominerat partiet såväl under Clinton som Obama.

Det senare alternativet förblir förstås mer politiskt attraktivt för demokrater som vill bli omvalda. För att åstadkomma ett väsentligt poltiiskt skifte måste man även förändra dynamiken i vem som röstar: 30-35% av röstberättigade röstar fortfarande inte, framför allt unga, låginkomsttagare och minoriteter. Just dessa väljargruppers valdeltagande ökade dock stort 2008, tack vare Obamas gräsrotskampanj (för första gången någonsin var det exempelvis en större andel svarta under 25 än vita under 25 som röstade). Där någonstans hittar man nog fröet till en eventuellt socialliberal framtid i USA.

En tredjedel av det amerikanska folket kommer att förbli djupt socialkonservativa och extremt skeptiska mot statligt inflytande, de kommer inte plötsligt bara förändra sig.

Men deras oproportionerligt stora politiska inflytande kan eventuellt jämnas ut på sikt, på grund av en rad faktorer: demografiska förändringar i USA (minoriteter, sekulära, storstadsbor och andra grupper som lutar åt demokraterna ökar), den bestående ökning i politiskt engagemang hos unga som Obama bidragit till, och faktumet att USA:s minskade globala inflytande kommer tvinga dem att röra sig lite närmare den multilateralism som i nuläget bara förespråkas av demokrater.

Jag delar inte James Carvilles lätt hysteriska övertygelse att demokraterna kommer vinna val i 40 år, men jag tror att USA, sakta men säkert, rör sig mot socialliberalismen.

Andrew Gelman på statistikbloggen 538 presenterade nyligen ett fascinerande diagram. Det visar synen på samkönade äktenskap i samtliga amerikanska delstater och siffrorna är på samma gång frustrerande och hoppingivande. Bara 6 delstater har i dag en majoritet som är för detta, men i varje delstat – även Utah och Oklahoma utom Utah – har den andelen ökat stadigt de senaste åren. Det går långsamt, men det går åt rätt håll.

Martin Gelin

Talking Points Memo:

”A new Rasmussen poll suggests that the Tea Party movement is far and away more popular than the Republican Party it seeks to influence — so much so that if it were a full-fledged political party, it would overtake the GOP on the generic Congressional ballot.

The question was phrased as follows: ”Okay, suppose the Tea Party Movement organized itself as a political party. When thinking about the next election for Congress, would you vote for the Republican candidate from your district, the Democratic candidate from your district, or the Tea Party candidate from your district?”

The results: Democratic 36%, Tea Party 23%, Republican 18%.”

Kontext: George Packers ”Populism and paranoia”.

Uppdatering: Några synpunkter på Tea party-opinionsmätningen från USA:s sista objektiva journalist, Marc Ambinder:

• The Tea Party movement could benefit the GOP in the short term and have negligble effects in the longterm. Dems mock it at their peril.

• A surge in GOP enthusiasm for 2010… And then the movement dissipates. Dems assume that it will drive ’12 nom to the right. But that’s unknowable at this point.

• Of course, the CW could be true: the Tea Partiers will further break and radicalize a broken party and their ideology will predominate in the 2012 primaries.

Martin Gelin


Om någon undrar när kampanjerna för republikanernas nästa primärval till presidentvalet 2012 kommer att sätta igång behöver man bara kika på reseschemat för Sarah Palins bokturné: Iowa, Ohio, New Hampshire, Florida.

Mike Huckabee gjorde sina första ”besök” till Iowa i september.

Kampanjerna har mer eller mindre börjat redan.

Men det är väldigt svårt att hitta en trolig favorit än så länge.

I Washington Posts undersökning den här veckan fick ingen republikansk kandidat mer än 20 procent i stöd. Palin vann med 18 procent. McCain var tvåa, med 13 procent. Jag tar en risk och kliver ut på en gren här: ingen av dem kommer att bli president i USA.

Huckabee, Gingrich och Romney trängs i underregionerna med 4-6 procent. Intellektuellt undermåliga mediehyper som Tim Pawlenty och Eric Cantor fick inte ens en procent var.

538 har en ingående analys av undersökningen: The Very Open GOP Field

När David Plouffe får frågan om han oroar sig för 2012 brukar han säga att han inte oroar sig för någon av de nuvarande kandidater som diskuteras, utan däremot för ett otippat wild card, en republikansk motsvarighet till vad Obama gjorde 2007, helt enkelt.

Men även en sådan kandidat måste ju komma från någonstans. Visst, otippade namn som Arnold Schwarzenegger och Jesse Ventura kan komma från ingenstans och vinna guvernörsval i ganska stora delstater, men ett nationellt primärval, eller ett presidentval? Knappast.

General Petraeus är ett av de namn som ibland dyker upp, men verkar orealistiskt av många anledningar (som att han är upptagen på annat håll).

När jag pratade med Reihan Salam nyligen (en av få riktigt intressanta republikanska tänkare i dag, som svenska republikaner, med sin karaktäristiskt självdestruktiva idioti, fortsätter ignorera) undrade jag vem han helst ville se 2012, och då nämnde han Kelly Ayotte, före detta attorney general i New Hampshire, som nu kampanjar för senaten 2010. Hon har en blue collar-utstrålning som påminner lite om Sarah Palins, men hon saknar Palins anti-intellektuella populism, vilket förstås lär bli problematiskt för att mobilisera primärvalens väljarbas, där en majoritet av registrerade republikaner tror att ACORN stal presidentvalet åt Obama, att Obama inte är född i USA, när de inte är upptagna med att kampanja för att statliga Medicare ska ”förbli privat”.

Salam trodde dock att det var 2016, snarare än 2012, som skulle kunna bli aktuellt för Ayotte.

Att komma från New Hampshire är förstås passande för en republikan: inte bara för primärvalen, utan även för potentialen att vinna tillbaka delar av nordöstra USA, som i dag är en öken för republikaner (de har inte ett enda kongressäte i hela New England).

Jon Huntsman, den populära, moderate Utah-guvernören som Obama i ett slugt drag skickade till Kina som USA-ambassadör, är förstås också en favorit för 2016, men inte 2012.

Har mina läsare kanske några förslag på vettiga kandidater?

Martin Gelin

Hur kan man sammanfatta reaktionerna på Obamas Afghanistan-strategi, som presenterades i gårdagens tal?

Vänstern är besvikna att Obama håller sina vallöften. Den som missat att Obama ville prioritera om trupper från Irak till Afghanistan var antingen blind eller döv under 2007 och 2008.

Högern är i sin tur besvikna på att Obama, till skillnad från sin rivaliserande kandidat John McCain, inte uttrycker en vilja att stanna i Afghanistan för evigt. Karl Rove kallade Obamas strategi ”isolationistisk” på Fox News igår. Dick Cheney tycker att den visar på hans ”svaghet” som ledare.

En mer nykter analys kommer från Marc Ambinder, som tror att Obamas strategi riskerar att förlora en hel del stöd från den vänsterliberala basen:

David Corn på Mother Jones påpekar i sin tur skillnader och likheter med Vietnam:

”During the speech, Obama firmly rejected the Vietnam analogy, noting that those who compare Afghanistan to that war are engaged in ”a false reading of history.” Obama rightfully noted that in Afghanistan ”we are not facing a broad-based popular insurgency” and that Americans were ”viciously attacked from Afghanistan.” But Obama skipped one part of the Vietnam debacle that perhaps offers a cautionary tale for today: the United States’ partner in Vietnam was also a government riddled with corruption and alienated from the public.”

David Bromwich skrev tidigare i höstas i London Review of Books om Obama och Afghanistan i sin eftertänksamma analys av Obamas första år:

”If Obama declined at last to oppose Netanyahu on the settlement freeze, he will be far more wary of opposing General Petraeus, the commander of Centcom. Obama is sufficiently humane and sufficiently undeceived to take no pleasure in sending soldiers to their deaths for a futile cause. He will have to convince himself that, in some way still to be defined, the mission is urgent after all. Afghanistan will become a necessary war even if we do not know what marks the necessity. Robert Dole, an elder of the Republican Party, has said he would like to see Petraeus as the Republican candidate in 2012. Better to keep him in the field (this must be at least one of Obama’s thoughts) than to have him to run against.”

Också: The Onion