X
Annons
X

Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Martin Gelin

Martin Gelin

Har haft två hysteriska svenska veckor av föreläsningar, bokprojekt, antologi-deadlines och ospecificerat jönsande, men ska snart återkomma med sansade tankar om sjukvårdsreformen, Stupak-tillägget, Sarah Palin och sanningsrörelsen (allt hänger ihop!)

I helgen är jag i Barcelona på den första europeiska upplagan av Personal Democracy Forum, några svenskar på plats?

Skrev i veckans Fokus om senaten som bromskloss i amerikansk politik.

Klimatbloggaren David Roberts skriver om hur senatens förhindrar chanserna för ny klimatpolitik.

Och: en majoritet av republikaner tror att ACORN stal presidentvalet åt Obama

Martin Gelin

För första gången i amerikansk historia har samtliga hövdingar från landets 564 olika indianstammar träffat den sittande presidenten samtidigt.

Intressant läsning hos BBC.

Martin Gelin


För exakt ett år sedan stod jag omgiven av 200 000 Obama-supportrar i Grant Park, Chicago och såg valresultaten ramla in.

Vid strax efter nio på kvällen var det en italiensk pressfotograf som undrade om jag kunde vakta hans stege ett ögonblick. Jag klättrade upp på stegen precis när CNN:s Wolf Blitzer förklarade att Obama kommer att vinna delstaten Ohio, vilket praktiskt taget innebar att valet var över. Jag filmade det med min mobiltelefon och har lagt upp klippet här.

Ett år efter valet är det mycket analyser av Obamas åstadkommanden.

Jag medverkade hos Nordegren i P1 idag och utvärderade Obamas första år under relativt lättsamma omständigheter.

Skrev även en längre artikel i Arena nyligen om Obamas första tid som president.

Vänstertidningen The Nations redaktör Katrina vanden Heuvel sammanfattar den liberala basens syn på Obama: han går inte på vatten, men han simmar ganska bra.

Huffington Post har samlat Obamas bästa tal under det senaste året, såväl som hans klantigaste ögonblick.

Lydia de Pillis på New Republic skriver om vad som hänt – och inte hänt – med Obamas gräsrotsrörelse.

Annars är de tre bästa artiklarna jag läst om Obama på sistone följande:

• Anders Stephanson i DN ”Obama är världslig”

• David Bromwich i London Review of Books ”Obama’s Delusion”.

• Thomas Engström i Fokus ”Rätt man vann”

Olle Wästberg försvarade nyligen Obamas första år och i viss mån även hans fredspris, med argument från min SvD-artikel i ämnet:

”Att Barack Obama fick fredspriset var förvånande och kanske inte så klokt. Vi har ju på intet sätt facit. Obama själv tycks ha uppfattat det som besvärande.

Samtidigt verkar det på kritikerna av priset som om Obama – som bara suttit i tio månader – inte uträttat något alls utrikespolitiskt. Det är alldeles fel. Obama har på kort tid förändrat det internationella samtalsklimatet genom att just samtala.

Obamas eftertänksamma sätt att bedriva politik är intellektuellt tilltalande, men betraktas – som nu kring Afghanistan – som en svaghet av dem som vill skjuta från höften.

Han är, som Martin Gelin påpekat, den förste amerikanske president som verkligen är världsmedborgare – som vuxit upp i ett annat land, har en icke-amerikan som far och som är öppen mot andra kulturer och vanor.

Obama har sett till att USA stödjer – i stället för att motarbeta – FN:s millenniemål. Utan att minska USA:s säkerhet har han dragit tillbaka Bush-planen på raketbatterier i Polen och Tjeckien. Därmed har spänningen mot Ryssland minskat.

Det är helt klart att Obama mycket snabbt lyckats ändra bilden av USA i världen. Svenska institutet är med i ett undersökningsprojekt där anseendet och varumärket för 50 länder regelbundet mäts. (Sverige ligger på en stabil 10:e plats, inte dåligt för ett så litet land) På ett år gick USA från plats sju till plats ett. En klar obamaeffekt.”

*****

Hade ett Obama-föredrag igår som var välbesökt, vilket kändes väldigt kul. Det är ett sant nöje att prata USA med Per Wirtén, som precis som jag älskar USA samtidigt som vi har svårt för mycket av den konservatism som präglar landets kultur och politik.

En ambitiös besökare, Rikard Linde, skrev ett referat av kvällen.

Några distinktioner som kanske blev lite otydliga igår:

1. Obamas popularitet har sjunkit, men det är inte Obama-supportarna som blivit ”besvikna”, som medierna så gärna formulerar det. Däremot har republikaner och oberoende väljare mindre förtorende för Obama i dag än de hade för nio månader sedan. De väljare som röstade på Obama mest för att de var oerhört trötta på Bush och republikanerna är alltså inte särskilt nöjda med Obamas trots allt ganska traditionellt demokratiska agenda. Ingen chock för mig.

Gallup har siffror för Obama som visar hur stödet i olika sakfrågor minskat under året, men ett år efter valet är det generella stödet för Obama (51% ”stöder hans jobb”, 56% ”tycker om” Obama) i stort sett identitskt med antalet som faktiskt röstade på honom – 52,9 %.

2. ”Hade Obama vunnit valet utan finanskraschen?” frågade en man i publiken.

Per Wirtén sade förmodligen inte, jag sade förmodligen.

McCain var egentligen aldrig mer populär än Obama – oavsett finanskrasch.

Det som fick McCain att under en mycket kort period rusa förbi Obama i opinionsmätningarna var Sarah Palin. När Palins popularitet imploderade föll också McCain och Palin i opinionsmätningarna. Sedan fick finanskraschen – som Wirtén påpekade – McCains val av vicepresident att framstå som lite osunt, medan Obamas val av Biden utstrålade erfarenhet och stabilitet.

3. Obama byggde sin kampanj på att vara motsatsen till Bush. Det här innebar ironiskt nog att ett av hans löften var att samarbeta med republikaner, och därigenom bli motsatsen till Bushs polariserande politik.

Många Obama-beundrare missade detta. De trodde att Obamas agenda på alla tänkbara sätt var Bushs diamtrela motsats. Men i vissa fall var det alltså Obamas sätt att utöva politik, snarare än själva sakfrågorna, som utgjorde denna motsats.

Ari Melber förklarar det här i en artikel i The Nation:

”What [would] Candidate Obama think of President Obama,” asks Arianna Huffington, when the administration’s health care strategy delivers only ”as much change as Olympia Snowe will allow?”

But that is precisely what candidate Obama campaigned on–fighting partisanship and working with Republicans, even when the costs and disagreements piled up. We may dislike a preference for futile bipartisanship over substantive policy, but we cannot pretend candidate Obama was misleading on this score.