X
Annons
X

Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Martin Gelin

Martin Gelin

Den här något suddiga bilden är från Newark, New Jersey, den 3 februari förra året. Ted Kennedy introducerade Barack Obama, som syns i bakgrunden, till vänster.

Det var två dagar innan Supertisdagen i primärvalet. Robert de Niro, Cory Booker och Bill Bradley talade också på evenemanget. Kennedy fick störst jubel.

Här är Kennedys tal på demokraternas partikonvent i Denver förra sommaren. Jag stod på läktaren mittemot scenen, i ett hav av mörkblå Kennedy-skyltar.

Förra månaden skrev Kennedy i Newsweek om rätten till sjukvård för alla amerikaner.

Martin Gelin

Den islamistiske kommunist-nazist-hippien Barack Hussein Obama.

Martin Gelin


Om det varit en deprimernade sommar för amerikansk politik i allmänhet så har den varit desto bättre för de som kämpar för statlig transparans och öppenhet på nätet:

1. Ny, svensk Open Gov-sajt.

2. Anil Dash berömmer Vita Husets transparans på nätet

3. Tim O’Reilly om Government 2.0

Martin Gelin

Efter att ha börjat sommaren med att tillbringa en vacker, men väldigt sorglig, morgon i Tennessee, intervjuandes hundratals amerikaner i desperat behov av ett fungerande sjukförsäkringssystem, har det varit plågsamt att följa icke-debatten om sjukvårdsreform som pågått i USA sedan dess.

Alla de värsta problemen med amerikansk politisk debatt, med amerikansk media och politisk cynism har bubblat upp till ytan.

Lögnerna och den medvetet vilseledande informationen från de som attackerar demokraternas sjukvårdsreform är sanslösa.

Dårarna som dyker upp med protestskyltar och automatvapen på Obamas town hall-möten kommer från alla tänkbara politiska extremer – det är vapentokiga libertarianer, vänsterextrema LaRouche-konspirationsteoretiker, kristen radikalhöger och en hel del gamla hederliga rasister.

Den här renodlade galenskapen är genuin, men den har mobiliserats och genererats och förstärkts av cyniskt manipulativa politiska organisationer och lobbyister i DC, som med alla tänkbara medel vill sätta stopp för sjukvårdsreformen.

Rick Perlstein – en av USA:s allra främsta experter på den konservativa rörelsen och författare till briljanta ”Nixonland” – har skirivt den bästa analys jag läst av proteströrelsen mot sjukvårdsreformen:

”So the birthers, the anti-tax tea-partiers, the town hall hecklers — these are ”either” the genuine grass roots or evil conspirators staging scenes for YouTube? The quiver on the lips of the man pushing the wheelchair, the crazed risk of carrying a pistol around a president — too heartfelt to be an act. The lockstep strangeness of the mad lies on the protesters’ signs — too uniform to be spontaneous. They are both. If you don’t understand that any moment of genuine political change always produces both, you can’t understand America, where the crazy tree blooms in every moment of liberal ascendancy, and where elites exploit the crazy for their own narrow interests.”

Läs rubbet.

Det är tydligt att problemet med sjukvårdsdebatten är själva debattklimatet, inte detaljerna i reformen.

När folk faktiskt får veta vad demokraternas plan innehåller så är 53% positiva till den, 43% negativa.

Men missförstånden kring den sjukvårdsreform som föreslagits är enorm. De flesta amerikaner vet helt enkelt inte hur sjuvårdssystemet fungerar i dag, och kan därför inte heller avgöra hur det bör förändras.

En majoritet av tillfrågade republikaner tror exempelvis inte att Medicare är statligt (vilket det förstås är).

75 % av republikaner tror att Obamas sjukvårdsreform kommer att innebära att staten avgör vem som får leva eller dö.

Filmkritikern Roger Ebert, som överlevt flera svåra cancerbehandlingar, skriver ett fint och sorgligt blogginlägg om sjukvårdsdebatten och den amerikanska högerns tradition av att sprida skräckinjagande memes i den här typen av konflikter.

New York Times rapporterar från Remote Area Medicals senaste fältoperation i Los Angeles-förorten Inglewood, där mer än tusen personer dök upp för att få hjälp.

De har även en ledare om detta där de konstaterar – precis som jag gjorde efter att ha besökt Tennessee – att evenemanget påminner om flyktingläger i u-länder.

Att det här har blivit en fråga som polariserats mellan höger och vänster är vansinngt – om det fanns några seriösa republikaner kvar i kongressen skulle det här vara deras allra främsta fråga. Inget skulle minska budgetunderskottet snabbare än en ordentlig sjukvårdsreform. (Här gör exempelvis Arnold Kling det libertarianska argumentet för reform).

Här finns ett behändigt, lätt förenklat, flödesschema för den plan som demokraterna föreslagit.

Att sjävla processen dessutom misskötts av Obama gör knappast saken bättre. Bob Herbert har bra kritik av Obama och Emanuels misslyckanden med själva strategin och deras oroväckande tendens att gå sjukvårdsindustrins ärenden.

Martin Gelin

Är hemma i New York igen efter tre dygn i Pittsburgh på Netroots Nation, med intensiva debatter med USA:s liberala och proggressiva ideologer, bloggare och internetvisionärer. Reboot America, skulle man kunna kalla det.

Som vanligt var det många sverigeälskare bland de demokratiska aktivisterna. Bara under den första förmiddagen träffade jag en Gunde Svan-fanatiker från Vermont (jag har en känsla av att en övervägande majoritet av amerikanska långfärdsskidåkare röstar på demokraterna) och en demokratisk konsult/backhoppare från Michigan som lärt sig den kontroversiella V-stilen av Jan Boklöv.

Träffade även Johan Ulvenlöv, socialdemokraternas new media-ansvarige, som entusiastiskt smög omkring och snappade upp nya idéer för den kommande valkampanjen. Han sammanfattar konferensen med att konstatera något jag också tänkt på: de amerikanska nätrötterna är betydligt mer inriktade på aktivism och kampanjer än de svenska, som mer ägnar sig åt debatt.

Det här förklaras förstås delvis av att många av de proggressiva amerikaner som deltog på konferensen faktiskt numera jobbar i DC.

En typisk konversation på en bar i Pittsburghs downtown, i väntan på Howard Dean:

– Så, var jobbar du nu igen?

– Åh… uh… Vita huset.

För att vara en konferens med flera hundra bloggare var det intressant att se hur artig och timid atmosfären var – det är ofta en kul kontrast när man träffar bloggare, de skriver ursinniga texter hela dagarna, men privat är de lugnare än en yogalärare.

Rebecca Dana på Daily Beast sammanfattar hela Netroots Nation-evenemanget som

”ruthlessly civil”.

Samtidigt var Netroots Nation det första evenemang jag besökt i år som hade åtminstone ett uns av den sprudlande energi som präglade Obama-kampanjen ifjol. All entusiasm från valkampanjen har förstås gradvis ebbat ut under året, och Organizing for America, organisationen som tog över Obama-kampanjens nätrörelse, kritiserades nyligen i New York Times för att misslyckas med att mobilisera sig inför sjukvårdsreformen.

Jag träffade Jeremy Bird, som är chef för Organizing for America, och han försvarade sig mot anklagelserna på en avdomnad rörelse och kritiserade medierna med en nästan sarahpalinsk iver : ”Artikeln i Times var 100% fel! Fotografen väntade tills mötet var över innan de tog bilderna, för att det skulle se ut som att det inte var några människor där”.

För att bevisa hur aktiv rörelsen är visade Bird upp en lista på mer än 30 evenemang som en liten grupp volontärer organiserat i år i den lilla staden Racine, Wisconsin. Det visade sig vara precis samma gäng passionerade demokrater som jag besökte i oktober förra året, och skrev om i min Obama-bok:

Här är Kay som driver gruppen Blue Racine (och som figurerar flitigt i kapitel 12 av min bok), ett foto som jag tog på deras DIY-högkvarter i Wisconsin (de fick noll dollar från Obama-kampanjen) några veckor innan valet förra året:

Martin Gelin

En läsare mailar angående mitt inlägg om amerikaners allmänbildning:

”Amerikaner har inte lägre IQ men deras kultur är uppbyggd på ett sådant

sätt att de bara bryr sig om vad som händer i USA. I Sverige är vi

beroende av omvärlden och vi måste hålla oss informerade om vad som

händer i omgivningen.”

Den här kommentaren tror, precis som jag, att det inte handlar om intelligens och kunskaper utan snarare om ett sätt att uttrycka sig på:

”Har bott både i Frankrike och USA och kan nog skruva till en förenkling som går ut på att fransmännen är intellektuella och amerikanerna är anti-intellektuella i sin framtoning. Ungefär som det är mellan stockholmare och göteborgare, vi göteborgare kan ibland låta som gravt alkoholiserade uteliggare även om vi är professorer i retorik medans stockholmare allmänt låter som intellektuella snobbar.”

Här kommer man nog till kärnan av myten om amerikansk dumhet. Trots de enorma inkomstskillnaderna i USA är det ett land som är djupt präglat av egalitära ideal. Nyanserna i hur man pratar, uppför sig, klär sig – hela det statussystem som européer använder för att signalera urpsrung – finns knappt här.

Begreppet allmänbildning definieras olika i olika delar av världen. I Sverige är det viktigt med geografi, delvis eftersom det är ett litet och relativt isolerat land, i USA , som präglas av en enorm variation i folk och kulturer, är det viktigare med ett slags dynamisk, social intelligens, förmågan att uttrycka sig begripligt och koncist. Karisma kanske även kan inkluderas i det. Uttrycket ”the elevator speech” är vanligt i amerikansk politik (och för all del även PR), det handlar om förmågan att pitcha en idé på en halv minut, förmågan att övertyga främmande människor om något på väldigt kort tid. Jag skulle säga att det är en konst som, på gott och ont, förfinats av amerikaner.

Här i Pittsburgh stod jag precis i en fullsmockad hiss med en före detta polischef som bar en t-shirt med texten ”Legalize drugs – Ask me why”. Givetvis frågade någon ”why?” och på 20-25 sekunder lyckades polischefen övertyga de dussintal personerna i hissen varför droger borde legaliseras (dock inte USA-bloggen, som är skeptisk).

Det är svårt att generalisera om amerikanska skolor, eftersom de är så olika, men man kan nog ändå säga att förmågan att presentera information prioriterats lika mycket här som förmågan att inhämta information och det är väl delvis därför USA de senaste århundradena varit ganska bra på att pracka på omvärlden idéer som de kanske inte visste att de ville ha.

Martin Gelin


Paul Krugman tycker att det verkar som att Obamas krispaket fungerar, vilket han ser som det slutgiltiga beviset på att Reagan hade fel när han sade att ”staten inte är lösningen, utan problemet”:

”All in all, then, the government has played a crucial stabilizing role in this economic crisis. Ronald Reagan was wrong: sometimes the private sector is the problem, and government is the solution.”

Det där är väl ett av Reagans mest kända citat, men som så många kända citat blir det ofta missbrukat.

I själva verket handlade uttalandet inte om att Reagan såg på staten som ett absolut problem, utan som ett tillfälligt problem. Det han pratade om i det tal som citatet är hämtat från var den rådande situationen i USA. Så här sade han:

In this present crisis, government is not the solution to our problem; government is the problem”

(Lyssna på hela talet här)

De problem som USA hade 1981 – arbetslösheten, inflationen, den långsamma tillväxten, energikrisen – var inte riktigt samma problem som de har i dag. Då var statliga regleringar och höga skatter ett problem, idag är möjligen tvärtom.

Jag kan förstå Krugmans behov av att knäppa reaganisterna på näsan efter att ha stått ut med deras pompösa arrogans i 30 år, men det är ändå tveksamt att påstå att Reagan hade kategoriskt fel.

Precis som att dagens konservativa borde sluta låtsas som om den mest ansvarsfulla lösningen på USA:s rådande problem är ännu mer skattesänkningar och avregleringar borde USA:s proggressiva inte förneka att Reagan, oavsett vad man tycker om honom i stort, bidrog med en och annan nödvändig förändring i USA.

***

Apropå Reagan satt jag precis bakom Ron Reagan (den forne presidentens son, som är betydligt mer liberal) på ett plan till Pittsburgh.

Är här för att skriva om Netroots Nation, den årliga konferensen för den liberala nätrörelsen i USA, och jag kommer att tillbringa de kommande dagarna med att diskutera internetkampanjer, bloggerier och dagstidningsdöd med Jay Rosen, Matt Yglesias och andra klipska librulz. Delar med mig här, samt på min twitter.

Uppdatering: som många påpekade var det Carter och inte Reagan som avreglerade flygindustrin, misstaget korrigerat.

Martin Gelin

Förra veckan när jag diskuterade USA i P1 med deras amerikanska korrar fick vi en fråga om huruvida det stämmer att amerikaner är sämre allmänbildade än svenskar. Min spontana reaktion var en djup suck, för det finns väl ingen fördom om USA som är mer tröttsam än att amerikaner skulle vara korkade.

Jag har ett kapitel i min Obama-bok om hur den här myten sprids av tre grupper med olika intressen; dels av Hollywood, som exporterar filmer och TV-serier med den kroniskt säljbara myten om korkade amerikaner (av exempelvis Michael Moore, Morgan Spurlock och Sasha Baron-Cohen) ; dels av europeiska medier, som ser den ”korkade” medelamerikanen som ett bekvämt sätt att slippa förklara mer komplicerade sociala problem här; dels av det republikanska partiet själva, som i takt med att deras sakpolitik förlorat popularitet klamrar sig fast vid identitetspolitik, banal populism och myter om ett försvunnet, ”riktigt” Amerika som uteslutande befolkas av rejäla, vita, krista män som vet hur man sågar ner en gran.

Men myten om den korkade amerikanen innebär inte nödvändigtvis att motsatsen stämmer: att alla amerikaner egentligen är allmänbildade.

Mitt spontana svar var att amerikaner inte är sämre allmänbildade, men att svenskar, som anser allmänbildning vara närmast heligt, är bättre på att framstå som allmänbildade. I Sverige vill ingen bli påkommen som okunnig, medan man i USA gärna säger rakt ut när man inte vet något.

Det verkar saknas tillfredställande undersökningar om det här. När man studerat kunskapsnivån bland exempelvis amerikanska och europeiska tonåringar hamnar amerikanerna oftast i mitten – de är varken dummare eller smartare än den genomsnittlige europén.

Men däremot är extremerna större här.

Om man – som de flesta journalister – mest rör sig mellan Washington, Boston och New York, med sporadiska avstickare till andra storstäder eller någon politisk konferens i mellanvästern, träffar man mestadels välutbildade, intelligenta människor, som knappast utgör ett genomsnitt av landet i stort.

Det finns ju även en enorm grupp amerikaner som gått i dåliga skolor, som kommer från hem där allmänbildning inte uppmuntrats, som inte ens lämnat staden där de vuxit upp (när jag var i Compton, Kalifornien nyligen träffade jag barn som aldrig ens varit på stranden, en mil bort). Det är lättare att vara ignorant i USA än i Sverige, där allmänbildningen är helig och där det fortfarande existerar ett slags homogen uppsättning kunskaper som alla bör känna till.

Många seriösa studier av det här ämnet går vilse i en snårig terräng av hur man mäter intelligens och ”allmänbildning”.

IQ anses ju exempelvis inte längre vara särskilt relevant, men enligt den kontroversiella boken ”IQ and the wealth of nations” gör USA ganska bra ifrån sig (17:e plats av 190 länder) medan en National Geographic-undersökning från 2006 visar att amerikaner har sämst geografiska kunskaper av de tillfrågade västländerna, och en av sju amerikaner har bristfälliga läskunskaper.

Samtidigt har USA som bekant 17 av världens 20 bästa universitet. Bor man i, säg, Washington eller Boston är det med andra ord inte så svårt att tillbringa ett par år här och i stort sett bara umgås med extremt intelligenta människor, men det innebär inte nödvändigtvis att amerikaner generellt är allmänbildade.

Socialantropolgerna Lil Wayne och Drake har studerat ämnet närmare i rapporten ”Ignant shit”, där de även citerar flitigt från Shawn Carters tidigare rapport i ämnet.

Martin Gelin


Ett intressant diagram visar att ju mindre populära republikanerna blir, desto fler tittar på Fox News.

Man kanske kan jämföra med demokraternas framgångar på nätet under Bush – när en grupp känner sig åsidosatt ökar behovet av en medial knytpunkt där de kan sluta sig samman.

Med jämna mellanrum de senaste åren har jag ringt upp David Frum, en av landets smartare republikaner, för att påminna mig om att alla konservativa i USA inte avgudar Glenn Beck och Rush Limbaugh.

Frum menar att de konservativa populisterna på talk radio och Fox News utvecklat ett slags co-dependent-förhållande med Obama. Obama är helt enkelt bra för deras business, och de är bra för Obama, eftersom de får republikaner att framstå som extremister.

Frum formulerade detta argument på CNN nyligen.

Frågan är väl om den nya vrålokratin – Beck, Limbaugh, Hannity – gjort republikanerna mindre populära, eller om republikanerna är mindre populära för att folk börjat förknippa dem med vrålokratin?

Martin Gelin


Läs Maira Kalmans underbara, tecknade berättelse om Benjamin Franklin. Fångar det vackraste med amerikanska ideal: uppfinningsrikedomen, den ständiga viljan till förbättring, den där svårdefinierade nästanheten i hela projektet.

Det senaste decenniet kan det verka som om allt för mycket av den amerikanska kreativa briljansen, de bästa och smartaste amerikanerna, ägnat sin tid åt att skapa nya algoritmer för finansverktyg på Wall Street. Det var kanske inte så hälsosamt för USA:s framtid. Det är dags att göra något åt det.

*****

I morgon, klockan 15 svensk tid, gästar jag Alling på P1, där ni kan ringa in och ställa frågor till mig och P1:s USA-korrar om allt som rör USA.