X
Annons
X

Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Martin Gelin

Martin Gelin

En förklaring till att det är svårt att få något gjort i amerikansk politik:

Folket vill alltså varken ha höjda skatter eller minskade statliga tjänster. Men något är de överens om: vi måste sänka budgetunderskottet!

Sedan bidrar ju knappast kabelnyheterna till att minska den kognitiva dissonansen.

Martin Gelin

Mitt reportage om sjukvårdskrisen i Tennessee var inne i helgens SvD och väckte en del starka reaktioner från olika sidor av den politiska skalan.

Det är många som undrar varför det är så svårt att få igenom en ordentlig sjukvårdsreform i USA. Det kan se ut som att det här utgångsläget är ovanligt bra, med den stora demokratiska majoriteten i kongressen och med Obama – och Ted Kennedy – som tydligt kommer prioritera detta som huvudfråga under de kommande månaderna.

Men det finns mängder av hinder för en effektiv reform: få, kanske inte ens någon, republikansk senator ser ut att stödja den plan som lagts fram hittills.

Demokraternas supermajoritet i kongressen, med 60 senatorer, har ett dyrt pris: många av senatorerna och kongressledamöterna som röstats in i de senaste två valen kommer från konservativa delstater och valdistrikt, och deras röster tenderar att spegla det.

Republikanen Reihan Salam analyserar de så kallade Blue Dog-demokraterna (en koalition av socialkonservativa demokrater) och deras försök att stå i vägen för de flesta av Obamas initiativ:

”With a filibuster-proof majority in the Senate and a lopsided 256-seat majority in the House, the Obama Democrats should be in a position to do anything they’d like. Yet as the president all but acknowledged last week, his agenda has stalled. It is now all but unimaginable that congressional Democrats will pass health-reform legislation before the August recess, thus giving opponents time to regroup and build their case to the American public. And Democrats have the Blue Dogs to thank, as Republicans watch gleefully from the sidelines.”

Krugman skriver också om Blue Dog-demokraterna här.

Martin Gelin

Steven Levy tror att en ”Super-Kindle” eventuellt kan rädda tidningsbranschen om fem, tio år:

”Here’s what we really need to make print publications shine: a Super Kindle, made by Amazon or someone else. It would be an inexpensive (cheap enough to lose), always-on device with deep, hi-res color, e-ink, and a touchscreen. You could browse through lush pages by finger-flipping. You’d be able to point at a story on a carefully choreographed front page to access a gorgeously designed article. Tap an ad and an animated demo would begin.”

I New York Review of Books skriver Michael Massing ett epos om bloggar, nätet, mediernas framtid, allt det där:

”In a much-circulated essay, Clay Shirky, an Internet consultant and professor at NYU’s Interactive Telecommunications Program, compares the current turbulence in the news business to the disorder brought about by the invention of the printing press, when old forms of transmitting information were breaking down and new ones had yet to cohere-a transition accompanied by much confusion and uncertainty. The historical analogy can be taken a step further: just as the advent of printing helped break the medieval Church’s hold on the flow of information, so is the rise of the Internet loosening the grip of the corporate-owned mass media. A profound if unsettling process of decentralization and democratization is taking place.”

Paid Content analyserar amerikanska dagstidningars siffror för 2009 och Jeffrey Goldberg roar sig med galghumoristisk parodi på downsizing-bolaget McKinsey’s invasion av Conde Nast.

Martin Gelin

Cory Booker – karaktäristiskt euforisk över sin date med USA-bloggen

Jag har varit i Newark och träffat Cory Booker, som brukade kallas ”nästa Obama” innan Obama blev president. Nu är det lite oklart hur hans framtid ser ut.

Klart är i alla fall att det skett en del förändring i Newark, som för inte länge sedan ansågs vara USA:s på alla sätt sämsta stad – mest brottslighet, korruption, sämst skolor, högst arbetslöshet och så vidare.

Länkar snart till min artikel här, så länge kan ni läsa Time Magazines porträtt av Booker och det nya Newark.

Martin Gelin


Gordon Brown har en fin Ted-presentation här om internets demokratiska potential, där han berättar om den politiska kraften i att omedelbart kunna sprida information och bilder från kriszoner, och sätter de senaste årens nät/sociala medier-drivna politiska fenomen i en bredare kontext. (Jag har nyligen skrivit om detta exempelvis här, här, här och här)

Det uppstår en intressant metaeffekt när miljoner människor ser detta på nätet: Browns profetia blir så att säga sann medan han säger den.

Brown är kanske inte känd som någon visionär, men han jobbar med en av de mest intressanta politiska nytänkarna just nu, näringsminister Peter Mandelson. Här pratar han om demokratin på 2000-talet:

“It may be that the era of pure representative democracy is coming slowly to an end. We entered the 20th century with a society of elites, with a very distinct class structure. In those days it seemed natural to delegate important decisions to members of the land-owning elite, the industrial elite or the educated elite. When Labour emerged as the party of the industrial working class, it developed its own elite of trade union bureaucrats, city bosses and socialist intellectuals. But that age has passed. Today people want to be more involved. Representative government is being complemented by more direct forms of involvement, from the internet to referendums. This requires a different style of politics. People have no time for a style of government that talks down to them or takes them for granted.”

Uppenbara saker idag, men Mandelson sa detta 1998.

Martin Gelin

Martin Gelin


Igår var jag ute i Williamsburg och sprang på min kompis Stephenson som alltid lär mig om ny fantastisk musik.

Nu tipsade han mig om en holländsk cellist som heter Ernst Reijseger.

Vissa kanske har hört hans musik till några av Herzogs filmer.

Jag vet inte om det bara är för att jag drack för många mangomargaritas igår, men den här lilla filmen där han spelar cello med 50 portugisiska barn utanför Casa da Música i Porto är nog det vackraste jag sett den här veckan (del två här).

Den här är också… intressant: Ernst busar med skolklass i Brasilien.

Är det inte generellt alldeles för få barn på den proggressiva frijazzscenen?

Martin Gelin

USA-bloggen på 125:e gatan

Häromdagen var vi uppe i Harlem och signerade Michael Jackson-väggen utanför Apollo Theatre.

Det är fortfarande en enda stor Michael-festival däruppe, säkert hundra olika försäljare som trängs på trottoaren och säljer t-shirtar, affischar och kalendrar med Michaels ansikte på; musiken hörs överallt.

Jag har alltid lite svårt att skriva om folk som dör, svårt för hela det där dödsdrevet som liksom uppstår, när alla hetsar in olika fyndiga texter. Men nu när det gått ett par veckor känns det som om Michaels roll i vår värld börjar smälta in och dröja sig kvar som något bestående.

Av alla de mer eller mindre Michael-relaterade YouTube-videor jag kollat på de här veckorna så är det framför allt en som sticker ut: den sju minuter långa inledningen till ”Bad”-videon. Till skillnad från ”Thriller”-introt, som förstås är världsberömt, och numera visas på MoMA här i New York, har ”Bad-introt aldrig blivit lika känt.

Detta trots att videon är regisserad av Martin Scorsese, med manus av Richard Price, och med bland andra Wesley Snipes i birollerna.

Det börjar med att Michael, vars karaktär heter Joe i videon, springer ut från en exklusiv privatskola norr om New York, där han ser ut att vara den enda svarta studenten. Hans prydligt klädda, vita klasskompisar kommer fram och gratulerar honom, säger att de är ”stolta” över honom, på det där lite nedlåtande sättet som privilegierade människor ofta pratar om folk de inte förväntar sig något av.

På tåget hem till de sämre delarna av New York visar det sig att Joes latinopolare utsätts för samma osmickrande beröm, och dilogen mellan dem kunde vara hämtad från ”The Wire” eller ”Clockers” – det vill säga, det låter som folk faktiskt pratar på amerikanska tunnelbanor. Det är underförstått och realistiskt.

”How many guys proud of you?” säger latinokillen.

Joe tänker efter ett tag och svarar: ”Three”.

Den andra killen ler finurligt och håller upp fyra fingrar: ”Shoot… Four guys proud of me!”

Michael kommer till slut hem till sitt risiga Brooklyn-kvarter, tjafsar lite med sina busiga grannar, som kallar honom ”College”, eftersom han är den enda av dem som lär gå på college, och till slut hamnar de på en tunnelbaneperrong (Hoyt-Schermerhorn-stationen här i Brooklyn, som på 1980-talet tydligen var sinnebilden för urbant förfall) och där utspelas förstås den mer välbekanta delen av ”Bad”-videon.

Jag mindes däremot inte själva slutet: efter att Michael läxat upp sina osnutna grannar med sina läckra danssteg panorerar kameran i 360 grader och återvänder till slut till Michaels ansikte, och vi får se att han inte alls är särskilt ”bad”; han har på sig sina vanliga kläder igen, han har bara fantiserat alltihop, på det där sättet som vi alla fantiserade att vi skulle ta ”revansch” på de tuffare killarna när vi var små.

Sista bilden är Michaels ansikte, han ser sorgsen och övergiven ut.

Efter ”Bad” återhämtade han sig förstås aldrig riktig. Det här var hans sista stora ögonblick.

Här kan man se del ett och del två.

Bodil Malmsten skrev en fin Michael-hyllning:

”I och med döden är det slut på möjligheten att bli annorlunda.

Det är därför det är en sådan nackdel att vara död.”

Om någon missat Eternal Moonwalk så finns den här. Hela världen gör moonwalk, från Piteå till Peru. Michael lever vidare.

Martin Gelin


Det verkar kontroversiellt att kritisera Google överhuvudtaget, men jag gillar Andreas Ekströms krönika, och Stefan Lindbergs text på samma ämne är intressant, om än lätt alarmistisk.

Häromveckan bestämde jag mig för att, med hjälp av Google Earth, besöka Waldensjön i Massachusetts (något slags research till den här Thoreau-texten) och fick då syn på det här paret som vandrade längs med sjön. Det ser gulligt ut men jag vet inte om jag skulle gilla att ha den förevigad av Google Earth:

Här har vi en Google Earth-bil

:

Martin Gelin

Jag har recenserat Chris Andersons nya bok ”Free” här.

Virginia Postrel har samma synpunkter på boken i sin recension i Times bokbilaga.

Vi kanske kan sammanfatta det så här: Många trender pekar mot att information kommer att bli mer eller mindre gratis i framtiden. Det här får en hel del positiva följder (billigare att konsumera kultur och medier, en demokratisering av medieutrymmet), men för även med sig en del problem (kompensation för de som producerar informationen).

Ingen vet riktigt hur det kommer att sluta. Jag skulle tro att det kommer att visa sig att pessimisternas dystopier är ungefär lika fel ute som Andersons lätt onyanserade optimism. Båda sidorna kan vara ungefär lika irriterande.

En bra illustration av hur slapp Andersons nya bok bitvis är tycker jag är det inledande exemplet: Att det var ett genidrag av Monthy Python att lägga upp sina sketcher gratis på YouTube, vilket enligt Anderson ledde till en explosion av försäljning av deras DVD:er på Amazon. Drar man Andersons tes till sin slutsats så ska ju även Monthy Pythons DVD:er förstås vara gratis, och i så fall: inga julklappar till Monthy Pythons barn den här vintern.

Samtidigt är boken onekligen full av lärorika exempel på hur vi kan lära oss att tjäna pengar genom att ge bort saker.

Många författare kan nog exempelvis fundera på raden om att deras största fiende inte borde vara piratkopiering, utan snarare att ingen bryr sig.

Anil Dash har en av de bästa sammanfattningarna av ”Free”-debatten (och flygplatslitteraturen!)

Här finns en gammal intervju jag gjorde med Anderson i San Francisco, när han pratade om The Long Tail och alla bara älskade honom okritiskt.