X
Annons
X

Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Martin Gelin

Martin Gelin


När jag träffade Obamas kampanjchef David Plouffe ute på kampanjstigen förra hösten brukade han säga med illa dold förtjusning att Sarah Palin var det bästa som hänt kampanjen – hon fick pengarna att forsa in som aldrig förr (september var onekligen en bra månad för Obamas kampanjfinanser, men det kan förstås ha haft andra orsaker).

Så vem är egentligen republikanernas Sarah Palin? Det vill säga, en vänsterperson som kan få pengarna att strömma in till det republikanska partiet?

Förmodligen Michael Moore.

En teaser för hans kommande, än så länge namnlösa film har börjat visas på amerikanska biografer och går ut på att vi ska skänka en slant till de behövande – här är Moores punchline – på Wall street.

Själva filmen lär väl – förhoppningsvis – vara aningen mer raffinerad än så, men

det här är förstås just det budskap som republikanerna kommer att köra med 2010 och förmodligen även 2012: Obama och Bush är delar av samma slösaktiga Washington som ansvarslöst lägger skattebetalarnas pengar på välfärd för CEO:s och Wall Street.

Detta är förstås korkat, men jag skulle inte bli förvånad om budskapet lyckas attrahera såväl Glenn Becks konspirationsteoretiker som en förbittrad low-information-vänster (låt oss fortfarande kalla dem Reagan-demokrater) där det förmodligen fortfarande kommer att vara hög arbetslöshet och allmän misär inför kongressvalet nästa år.

Högerpopulismen har alltid varit ganska bra kompis med vänsterpopulismen.

Bilden ovan är från Sunset Boulevard, januari 2005.

Martin Gelin

En smashad dator i Teheran. Ett grönt Mousavi-klistermärke till vänster, nedanför tangentbordet (större bild här).

Var får man de bästa nyheterna från turbulensen i Iran?

Marc Ambinder, Tyler Cowen och Megan McArdle är överens om att bloggar och twitter spöat mainstreammedierna:

”I would add that MSM is unwilling to rely much on information aggregators such as Twitter and they are reluctant to report things in the uncertain, hanging narrative kind of way that blogs (sometimes) excel at. MSM needs the definitive-sounding soundbites for people who are tuned in for only a few minutes and don’t come back or don’t come back with any memory of what was said before”.

Andrew Sullivan – som i dag ändrade bloggfärg till grönt i solidaritet med oppositionen – har onekligen briljerat med Iran-analys senaste veckan.

Juan Coles blogg har också varit oumbärlig. Likaså exempelvis denna Twitter.

Men generellt tycker jag att den här falska dikotomin mellan nät och MSM som alltid uppstår i de här debatterna är korkad.

En av de kvickaste Iran-bloggarna är hos New York Times och den mest givande analysen jag läst av klassdynamiken i dagens Iran finns hos New Yorker.

Ingen har sagt att du måste välja.

Huvudsaken är väl att den journalist som rapporterar för Times även följer det digitala nyhetsflödet, vilket de förstås gör.

Bilden ovan är hämtad från Boston Globes fantastiska fotoblogg The Big Picture.

Jag tycker att både nätet och de gamla tidningrna har varit väldigt bra. Times verkar ha ett tjugotal reportar på plats.

Yglesias påpekar att det, som vanligt, är kabelnyheterna som står för dravlet:

”Whenever I find myself talking about new media to skeptics of an older generation who worry that the standards online are too debased, I try to remind people that the real debasing came with the rise of multi-channel cable news. In terms of the Iranian elections, the world’s top newspapers have the people on the ground reporting the main facts, and there’s lots of smart analysis from legitimate experts all over the web, but on television if it can’t be captured by two talking heads debating each other it’s like it never happened”.

Kevin Drum:

”It’s true that however things turn out in Iran, this will probably be forever known as the Twitter Revolution. And yet, I want to dissent a bit.

I followed the events of the weekend via three basic sources. The first was cable news, and as everyone in the world has pointed out, it sucked.

The second was Twitter, mostly as aggregated by various blogs. This had the opposite problem: there was just too much of it; it was nearly impossible to know who to trust.

The third was the small number of traditional news outlets that do still have foreign bureaus and real expertise. The New York Times. The BBC. Al Jazeera. A few others. The twitterers were a part of the story that they reported, but they also added real background, real reporting, and real context to everything. ”

Martin Gelin


I veckans Fokus har jag en artikel om hur amerikanska demokrater ser finanskrisen och Obamas valseger som ett tillfälle att ifrågasätta Ronald Reagans image som en av de stora amerikanska presidenterna.

New York Times skriver passande nog att det även är allt fler republikaner som ifrågasätter Reagans politiska arv.

Historikern Rick Perlstein, som jag intervjuar, skrev den här sakliga kritiken av Reagan-mytologin redan 2004.

Martin Gelin

USA-bloggen köper Park Slope-kakor med Naja och Siri.

I nya numret av tidningen Vi:s härliga litteraturtidskrift Vi Läser har jag skrivit en artikel om författare som bor i Park Slope: Siri Hustvedt, Jonathan Safran Foer, Naja Marie Aidt, George Packer, Kathryn Harrison, Paul Auster, Nicole Krauss. Den kontroversiella non fiction-författaren Martin Gelin får också vara med på ett hörn.

Det var ett behagligt uppdrag. Jag lufsade runt och åt croissanter med olika Park Slope-författare och satt hemma i Siri Hustvedts tjusiga vardagsrum och pratade neurovetenskap i ett par timmar. Jhumpa Lahiri har tyvärr flyttat härifrån, men vi fick nog ändå ihop ett trettiotal bra, internationellt publicerade författare som bor här numera.

Sedan min bok blev färdig har jag i alla fall ägnat väldigt mycket av min fritid åt att pösa ner mig i skönlitteratur. Under hela 2008 hann jag knappt läsa romaner överhuvudtaget (i stället slukade jag fem tusen svulstiga böcker om Amerika) så jag försöker kompensera för det nu.

Upptäckte att i stort sett samtliga böcker jag läst den senaste tiden utspelar sig i New York.

Somliga tycker om att läsa om främmande länder, yttre rymden, eller Fylke.

Själv har jag inget emot att läsa om New York, eller till och med Park Slope, som i Hustvedts senaste, ”The sorrows of an American” (”Sorgesång” på svenska).

Utöver den har min vårskörd av New York-litt bestått av: Zoe Hellers ”The Believers”, Colson Whiteheads ”Sag Harbor”, Colm Toibins smått fantastiska ”Brooklyn” och så har jag precis börjat läsa Arthur Phillips ”The song is you”, som kombinerar två av mina stora kärlekar: Brooklyn och Gershwin.

Jag rekommenderar rubbet.

En festlig sak är att folk som köper min bok på Adlibris även köper Siri Hustvedt. Vad är det som overlappar där, är det helt enkelt bara det amerikanska? Kjell Östbergs Palme-böcker också är med på listan känns väl mer tippat, men tror min bok faktiskt ligger närmare Hustvedt i ämne och tonläge.

Fotot ovan: Chris Maluszynski

*****

I nya Granta finns ett härligt, 47-tidigt samtal med två av världens bästa novellförfattare: Mavis Gallant och Jhumpa Lahiri.

Granta-sajten har film från deras samtal i Paris.

För gallantomaner känns det här lite som om Salinger plötsligt bestämt sig för att göra en realityshow för Vh1.

Martin Gelin

Paul Krugman är glad ungefär en gång var tredje år.

Inte ens när han håller i sin katt är han särskilt glad. När han fick Nobelpriset anade jag på sin höjd en glimt av ett leende.

Men under det här föredraget i London igår verkade han faktiskt… munter.

Det är smått chockerande läsning:

“I would not be surprised if the official end of the U.S. recession ends up being, in retrospect, dated sometime this summer. Things seem to be getting worse more slowly. There’s some reason to think that we’re stabilizing.”

Martin Gelin

Det är tveksamt om världen behöver ännu ett blogginlägg om Piratpartiet, men jag tror att Seth Godins teorier om ”stammar” kan tillföra en del till förståelsen av deras framgång och hur politiska/kulturella rörelser egentligen blir till:

”The Beatles did not invent teeenagers, they merely decided to lead them. Most moments are about finding a group that is disconnected, but already has a yearning. Not to persuade people to want something they don’t have yet.”

Se talet här.

Martin Gelin

Jasmine intervjuas av Fox (foto: USA-bloggen)

I morse var jag och såg Michelle Obama som höll examenstal för en high school här i DC.

Egentligen känns väl de flesta av Michelles tal lite som examenstal, hon verkar trivas bra i rollen.

Talet var för en skola med det eventuellt längsta namnet i Amerika:

Washington Mathematics Science Technology Public Charter High School.

Alla studenterna är, som man säger här, minoriteter. Många har haft en trasig uppväxt.

Michelle kom dit för att hon fick ett brev från Jasmine Williams (på bilden ovan) där Jasmine skrev:

“Where we come from, being a young minority means that we have little chance to succeed. The world already has a pre-determined thought that our generation is full of criminals and concubines”

Jag pratade lite med Jasmine innan och hon sade att hon ville bli nästa presschef i Vita huset, efter Robert Gibbs.

Det är svårt att skriva om symbolvärdet i sådana här evenemang. Det är något flyktigt och abstrakt. Enormt, men ändå svårt att mäta.

Michelle pratade en del om Sonia Sotomayor, vars bakgrund mer liknar Michelles än Baracks.

Hon sade att hon, precis som Sotomayor, ibland vänder sig om oroligt, ”för att se om jag verkligen kan mäta mig med de andra”.

Enda haken var att jag blev av med min hörsel på evenemanget, då jag stod bredvid tre mammor som blev ganska entusiastiska när deras döttrar kramade Michelle.