X
Annons
X

Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Martin Gelin

Martin Gelin

Det finns förstås många anledningar att läsa Updike, och på senare tid, att läsa om Updike, men en av de underskattade är att läsa honom som självhjälp för skrivande människor. ”Skrivkramp” fanns inte i hans vokabulär:

”John Updike filled his 50 years of writing with probably seven or eight normal writing careers. He did so by fusing two artistic virtues that rarely meet in the same person: a frisky, easy, improvisational energy and a rigorous, workaday discipline. He was both the ant and the grasshopper, accountant and poet, Trollope and Rimbaud. His solution to the daily crisis of inspiration was simply not to have it: He wrote steadily, with very little angst, three pages a day, five days a week.”

Sedan bör man kanske minnas att det inte fanns wi-fi på 1900-talet.

Martin Gelin

Jag behöver kanske inte gnugga in det här, men det har varit en rätt bra vecka för Obama (hans budget hyllas av såväl Krugman till vänster som Clive Crook till höger, och hans tal till kongressen ser ut att ha ökat hans popularitet bland republikaner med 15 %), medan Bobby Jindals replik inte åstadkom så mycket annat än några hyfsat roliga ”30 Rock”-skämt på Twitter (och förmodligen en Saturday Night Live-sketch imorgon, om de sänder nu?)

Men jag tror att jag gnuggar lite ändå. För när jag senast påstod att det var korkat och självdestruktivt av republikanerna att fortsätta röra sig åt höger trots tre stora valförluster i rad (två kongressval och presidentvalet) fick jag ett dussintal ursinniga mail och kommentarer från svenska republikaner som såg påståendet som det slutgiltiga beviset för att jag är en marxist som vill förgöra Amerika.

Nu säger republikanen David Brooks samma sak:

”There’s an intra-Republican debate. Some people say the Republican Party lost it’s way because it got too moderate. Some people say got too weird, too conservative. He [Jindal] thinks they got too moderate and so he’s making that case. I think it’s insane, and I just think it’s a disaster for the party; I just think it’s unfortunate right now.”

Jag skrev även så här om den republikanska interna debatten:

”Det är nog ingen slump att den vettigaste debatten om republikansk förnyelse inte sker i de traditionella medierna (Weekly Standard, National Review, Fox News, Wall Street Journal), utan på bloggar och sajter som David Frums New Majority, Patrick Ruffinis The Next Right och The American Scene

Och nu skriver ex-republikanen Andrew Sullivan:

”The real debate on the right is taking place outside many of the current bullwarks. Amcon, NewMajority.com, The American Scene, Beliefnet – let alone Cowen and McArdle And Larison et al: all these places are more relevant right now than National Review and the Weekly Standard. And maybe that’s a good thing.”

Varför bryr jag mig om detta? Inte för att jag oroar mig för republikanerna, utan för att jag oroar mig för demokraterna. Det är ohälsosamt att vara ett regerande parti i ett tvåpartisystem när det andra partiet drabbas av ideologisk implosion.

I Lionel Trillings ”The Liberal Imagination” skrev han att en intelligent opposition var själva förutsättningen för att det regerande partiet skulle fungera, annars riskerar de att bli ideologiskt förslappade. Han citerar John Stuart Mills ”Utilitarism”, där han skrev om sina konservativa motståndare: ”Vi bör vara rädda för deras dumhet, inte deras visdom. Det är inte deras styrkor, utan deras svagheter, som fyller oss med fruktan.”

Jag tror fortfarande att den enda rimliga vägen framåt för republikanerna är det som Douthat och Salam kallar den ”kristna mitten”: ett försiktigt kliv till mitten på livstilsfrågor, medan man överger skattesänkningsfundamentalismen. Det går knappast att bygga en populistisk revolt på att kalla Obama för ”Robin Hood” för att han höjer skatterna för de allra rikaste.

Utah-governören Jon Huntsman är en av få republikaner med självinsikt:

Q: In December you talked about people 40 and under having a very different view on the environment. Is there a similar generational gap on gay rights?

A: You hit on the two issues that I think carry more of a generational component than anything else. And I would liken it a bit to the transformation of the Tory Party in the UK…They went two or three election cycles without recognizing the issues that the younger citizens in the UK really felt strongly about. They were a very narrow party of angry people. And they started branching out through, maybe, taking a second look at the issues of the day, much like we’re going to have to do for the Republican Party, to reconnect with the youth, to reconnect with people of color, to reconnect with different geographies that we have lost.”

Martin Gelin

Clay Shirky säger att det här New Republic-eposet är den bästa artikel han har läst om dagstidningarnas eventuella framtid.

Nicholas Carr har en nyanserad liten analys av vinterns tidningsdebatt, och Shirkys svulstiga ego, här.

Martin Gelin

Tre republikanska hjältar (fr v): Cantor, Jindal, Limbaugh.

Det verkar onekligen som att republikanernas modiga protest mot krispaketet är en politisk succé:

26% av amerikaner säger att de litar på republikanerna när det gäller ekonomiska frågor.

38% säger att republikanerna i kongressen gör ett bra jobb.

29% säger att republikaner är bra på att samarbeta med demokraterna.

69% säger att krispaketet var för litet.

63% säger att de tror att republikanerna i kongressen bara röstade nej för att de vill bli omvalda.

Republikanernas stjärna Bobby Jindal vill tacka nej till krispaketets pengar, eftersom han inte anser att delstaten Louisiana behöver dem.

Men DC-narrativet är fortfarande att Rick Santelli är den enda som vet hur riktiga amerikaner mår.

Än en gång är det som Colbert brukar säga: fakta har en demokratisk slagsida! Orättvist

.

Martin Gelin

Martin Gelin

Känns som att det kommer att bli många härliga år med Michael Steele som ordförande för republikanerna. Tänk MC Rove i kubik.

Här kan du läsa om Steeles nya plan för att få republikanska partiet att nå ut till fler ungdomar, svarta och latinos, en strategi som han kallar ”Off the hook”:

”Newly elected Republican National Committee Chairman Michael S. Steele plans an “off the hook” public relations offensive to attract younger voters, especially blacks and Hispanics, by applying the party’s principles to “urban-suburban hip-hop settings.”

The RNC’s first black chairman will “surprise everyone” when updating the party’s image using the Internet and advertisements on radio, on television and in print, he told The Washington Times.”

Mer här.

Kanske kan Steele hitta lite mer inspiration hos den breakdansande antirökning-rapgruppen i det klassiska ”South Park”-avsnittet ”Butt-out”?

Mellan år 2000 och 2008 har det varit ungefär 4-5 procent av svarta amerikaner som identifierat sig som republikaner. Partiets problem har alltså inget med Obama att göra.

Martin Gelin

Zadie Smith har skrivit en strålande analys av Obama, gråskalan mellan svart och vitt och vad som händer när man överger den accent man växte upp med.

Martin Gelin

Kommer inte att hinna blogga så mycket den här veckan så jag föreslår följande läsning så länge:

Will Wilkinson sammanfattar debatten om ”liberaltarianism”, sambandet mellan liberaler och libertarianer i USA.

Richard Yates dotter tycker att det här är det bästa som skrivits om Richard Yates den här vintern.

Ex-republikanen Andrew Sullivan tycker att republikanerna beter sig märkligt: Republican Taliban declare jihad on Obama

Bill O’Reilly säger att han är ”typ som Tina Fey”

Matt Yglesias berättar varför Eric Cantor inte är någon ny Newt Gingrich.

Brittiska Observer tror att Cory Booker kan bli nästa amerikanska president. Jag tycker att det här är ett lite europeiskt sätt att se på saken: ”USA har fått en svart president, vem blir nästa svarta president?” Det är lite krångligare än så. Men bra intervju hur som helst.

Ann Friedman länkar till en bra intervju med Elizabeth Mendez Berry (som skrev klassiska artikeln Love Hurts i Vibe), om Chris Brown, Rihanna och misshandel i USA.

Frank Richs söndagskrönika sammanfattar det mesta som jag muttrat om här de senaste veckorna.

Martin Gelin

.cc_box a:hover .cc_home{background:url(‘http://www.comedycentral.com/comedycentral/video/assets/syndicated-logo-over.png’) !important;}.cc_links a{color:#b9b9b9;text-decoration:none;}.cc_show a{color:#707070;text-decoration:none;}.cc_title a{color:#868686;text-decoration:none;}.cc_links a:hover{color:#67bee2;text-decoration:underline;}

The Daily Show With Jon StewartM – Th 11p / 10c

John Sununu

Daily Show Full Episodes
Important Things With Demetri Martin

Funny Political News
Joke of the Day

Martin Gelin

Richard Florida har en intressant artikel i nya Atlantic om hur olika områden i USA kommer att påverkas av den ekonomiska krisen. Storstäderna i Boston-DC- korridoren kommer att klara sig ganska bra:

”The great urbanist Jane Jacobs was among the first to identify cities’ diverse economic and social structures as the true engines of growth. Although the specialization identified by Adam Smith creates powerful efficiency gains, Jacobs argued that the jostling of many different professions and different types of people, all in a dense environment, is an essential spur to innovation-to the creation of things that are truly new. And innovation, in the long run, is what keeps cities vital and relevant.

In this sense, the financial crisis may ultimately help New York by reenergizing its creative economy. The extraordinary income gains of investment bankers, traders, and hedge-fund managers over the past two decades skewed the city’s economy in some unhealthy ways. In 2005, I asked a top-ranking official at a major investment bank whether the city’s rising real-estate prices were affecting his company’s ability to attract global talent. He responded simply: “We are the cause, not the effect, of the real-estate bubble.” (As it turns out, he was only half right.) Stratospheric real-estate prices have made New York less diverse over time, and arguably less stimulating.

When I asked Jacobs some years ago about the effects of escalating real-estate prices on creativity, she told me, “When a place gets boring, even the rich people leave.” With the hegemony of the investment bankers over, New York now stands a better chance of avoiding that sterile fate.”

Krisen kommer att slå hårdare mot mellanvästern, rostbältet och industristorstäderna i norr, Detroit, Cleveland.

I stort sett kan man säga att ju längre bort man befinner sig från de som bär skulden för finanskrisen – i New York och DC – desto värre kommer den att slå emot en.

Jag är rädd att det här även kommer att leda till ännu fler idiotiska New York-programledare som det här gänget från CNBC, som under en intervju med Nassim Taleb (som skrivit ”The black swan) och ekonomen Nouriel Roubini inte kan komma på något vettigare att fråga om än vilka aktietips de ska imponera med på nästa cocktailparty.