Annons

Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Martin Gelin

Martin Gelin

Nicholas Carrs artikel ”Is Google making us stupid?” från Atlantic i höstas verkar ha fått stort genomslag i den svenska nätdebatten. Axess har översatt den och kör som huvudartikel i nya numret.

Den obotlige tekno-optimisten Clay Shirky brukar säga att det alltid finns en stor marknad för luddism i tider med stor teknologisk förändring, men Carr hör väl till de mer nyanserade teknoskeptikerna.

Han har en bra blogg där han skriver regelbundet om bland annat Wikipedia och Google och deras allsmäktighet på nätet:

”Three things have happened, in a blink of history’s eye: (1) a single medium, the Web, has come to dominate the storage and supply of information, (2) a single search engine, Google, has come to dominate the navigation of that medium, and (3) a single information source, Wikipedia, has come to dominate the results served up by that search engine. Even if you adore the Web, Google, and Wikipedia – and I admit there’s much to adore – you have to wonder if the transformation of the Net from a radically heterogeneous information source to a radically homogeneous one is a good thing. ”

New York Review of Books har en bra text om Google och böckernas framtid.

Min vän Bree Nordenson har en underbar essä i senaste Columbia Journalism Review om informationsöverflödet och det föränderliga medielandskapet. Den kulminerar i en plädering för statligt presstöd, en tanke som börjar bli allt mer populär i USA.

Martin Gelin


Det krymper, enligt en ny Gallup-undersökning. Bara fem delstater i USA har en tydlig majoritet som kallar sig republikaner: Wyoming, Alaska, Utah, Nebraska och Idaho.

Republikanernas väljarbas är allt mer koncentrerad till det mormonska bältet i västern, samt glesbebodda Wyoming och Alaska, vilket förklarar varför partiet på sistone tenderar att lyfta fram representanter från partiets högerkant, som Rush Limbaugh och Sarah Palin, snarare än mer moderata, civiliserade röster som David Frum och Arlen Specter.

Undersökningen är baserad på ett genomsnitt av samtliga amerikaner, inte registrerade väljare, vilket förklarar varför exempelvis Oklahoma ”lutar” åt demokraterna: en majoritet av delstatens invånare kallar sig hellre demokrater än republikaner, men republikaner röstar i betydligt högre utsträckning än demokrater (bland annat eftersom hög- och medelinkomsttagare röstar i betydligt högre utsträckning). Demokraterna måste fortsätta bli bättre på att få fler att rösta. Obama var en bra början.

Martin Gelin

John Conyers har kallat Karl Rove inför rätta igen, så jag antar att det är dags för honom att, sin vana trogen, fly till Sverige.

Jag ser framför mig hur han redan nu sitter på hotels.com, överväger Lydmar.

Kanske kan Bush-apologeterna på Frihetsfronten anordna ett litet seminarium med Rove, Alberto Gonzales och David Addington?

Martin Gelin

Ah, en man har hittat Rush Limbaughs mammas kokbok och tilllagat maten enligt recepten.

Förklarar allt.

Här har vi en ”Under the sea salad”, som består av jell-o, cream cheese och svarta oliver. Varelsen överst på bilden är Limbaugh strax innan han åt pajen, och förvandlades till en två meter stor bäbis.

.

Martin Gelin

Tredje dagen i rad som MSNBC, och i något mindre utsträckning CNN, kör Barack Obamas ”bråk” med Rush Limbaugh som huvudnyhet.

Martin Gelin

Antony Hegarty gillar inte ”Milk”:

“It’s like blackface to me … it’s a continuing Hollywood minstrel show, co-opting queer stories and perversely building up the careers of these heterosexual bastards with the plumage of effeminacies, that they can wear this plumage of effeminacies without having to really be accountable”

Martin Gelin
Martin Gelin

Jag börjar allt mer tro att Blago får betalt av republikanerna för att bara fortsätta ta upp så mycket medieutrymme som möjligt. Åtminstone en sak han är bra på.

Martin Gelin

Benjamin Wittes på Brookings har en bra analys av Obamas Guantánamo-beslut:

”For now, the human rights community has won a huge victory on interrogation-and the president has rebuked those of us who have defended the propriety of a measure of flexibility for the CIA in its highest-stakes interrogations to use coercive practices the Army Field Manual disallows in military interrogations. In his inaugural address, President Obama declared that “we reject as false the choice between our safety and our ideals.” In this order, for better or for worse, he has already put his money where his mouth is.”

Sydsvenskans Niklas Orrenius kom precis hem från Guantánamo och har skrivit de här två läsvärda artiklarna.

Från den amerikanska vänstern hörs starka röster om att Obama måste ställa de ansvariga för Guantánamo och Abu Ghraib inför rätta.

Jag tror tyvärr inte att Obama kommer göra det. Det skulle nämligen bryta mot hans eget vallöfte, att stå för en politik som kämpar mot polarisering.

Det finns en förhoppning hos vänstern att Obamas löften om ”förändring” ska betyda en politik som är konsekvent antirepublikansk, och visst har Obama redan visat hur enormt mycket han skiljer sig från Bush, men när han talar om ”förändring” har han alltid också syftat på hur man praktiserar politik – han vill, på gott och ont, vara mer inkluderande, lyssna mer på motståndare, höra argumenten från båda sidor, samarbeta och kompromissa. Det är förstås motsatsen till hur Bush regerade, vilket inte inte nödvändigtvis betyder motsatsen till Bushs politik.

Mer om krigsförbrytelser och Guantánamo:

NPR:s Fresh Air hade en väldigt bra intervju med den brittiske juristen Phillipe Sands, aktuell med en ny bok , ”Torture Team”, häromvckan.

Lyssna också på deras intervju med Jane Mayer, som skrivit den bästa boken om Dick Cheneys Amerika, ”The Dark Side”.

Martin Gelin

Men ärligt talat. Kirsten Gillibrand, New York-demokraten som kommer att ta över Hillary Clintons senatsäte, jämförs här – förstås – med Tracy Flick, Reese Witherspoons hurtiga karaktär i ”Election”.

Detta har Gillibrand därmed gemensamt med Hillary Clinton, Nancy Pelosi, Sarah Palin, Claire McCaskill, Dana Perino, och i stort sett alla andra kvinnor som gjort anspråk på makt i Washington på 2000-talet.

Börjar det inte bli dags att hitta en ny sexistisk stereotyp för den som vill fortsätta slänga ur sig puckade, nedlåtande fördömanden av kvinnliga politiker?

Jag såg om ”Election” förra året, och förvånades över vilken total brist på empati regissören har för Tracy Flick. Visst, hon är en outhärdlig person, men vi erbjuds inte minsta chans att förstå vad det är som gjort henne så outhärdlig. Jämför med Alexander Paynes andra två filmer, ”About Schmidt” och ”Sideways”, som mer eller mindre går ut på att förstå varför antihjältarna i huvudrollerna (nyanserat spelade av Jack Nicholson respektive Paul Giammati) blivit som de blivit. Vi förväntas, till slut, tycka om dem.

Tracy Flick, däremot, förväntas vi bara avsky. Vi får små glimtar av hennes hemmiljö, och anar en krävande mamma, frustrerad över sin hemmafrutillvaro, som projicerar alla sina återhållna ambitioner på kakbakande, och därmed känner en nästan hysterisk entusiasm över att dottern tillhör en generation som kan göra något mer konstruktivt av sin duktighet.

Men i sista scenen ser vi bara Tracy, hoppandes ut ur en Lincoln Town Car med mörklagda rutor, på väg till en republikansk medlemsklubb i DC – hon är inte bara en överambitiös kvinna, hon är dessutom repubikan. De två dödssynderna, enligt Payne.

Hur skulle en manlig version av Tracy Flick se ut? Kanske Gordon Gekko? Chansen är i alla fall stor att han skulle vara betydligt mer accepterad av samhället i stort.

Gillibrand verkar, hur som helst, lovande. Potentiellt en ny Hillary.