X
Annons
X

Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Martin Gelin

Martin Gelin

av Martin Gelin

Joe Klein sätter Warren-gate i perspektiv:

”I am not a big fan of Rick Warren’s. He thinks I’m going to hell. He said so in mixed company, at an Aspen Institute forum. He was asked if Jews were going to hell. He said yes. He can go ahead and feed every poor child in Africa and I’m still going to think he’s a fool for believing that.
/…/
But… I have no problem with Barack Obama asking Reverend Rick to deliver a prayer at the Inauguration. It will have zero–repeat, zero–impact on the policies of the Obama Administration. And it may do some good, especially if it gives pause to all those people who think that I–and the crypto-Muslim Barack Obama–are going to hell…If it causes those folks to give the new President just the slightest credit for appreciating their worldview, if it causes them to give him the benefit of the doubt on controversial stuff like talking to the Iranians or universal health insurance, then it’s worth it. If it causes evangelicals to say, ”Well, he’s not demonizing us, maybe we shouldn’t demonize him,” it’s worth it. If it makes Rush Limbaugh’s toxic blather about our next President seem even the slightest bit ridiculous and over-the-top to his idiot legion of ditto heads, it’s worth it.

The thing is, Obama is trying to change the nature of public discourse from the raw blast it has been for the past 20 years to something more civil and tolerable. You sense that every time he opens his mouth. He’s all for opening doors. I don’t know how many of ultra-conservative evangelicals will walk through the door he is opening by having one of their most popular leaders join the inaugural celebration, but I appreciate his inclusive intent. Even if I think there is an insurmountable roadblock to heaven–I’d guess it’s about like the relationship between a camel and the eye of a needle–for those who make blanket judgments about which of us is going to hell.”

Det är talande att alla upprörda röster om Obama sedan han vann valet har handlat om symboliska saker, inte om sakpolitik. Ideligen irriterar sig folk på hans rekryteringar och folk han associerar sig med – hans finansminister är för höger! hans arbetsmarknadsminister är för vänster! Rick Warren är en reaktionär homofob! – men inte med hans faktiska politik.
En väsentlig skillnad mellan Obama och Bush är att Obama omger sig med folk som inte nödvändigtvis håller med honom om allt.

Jag tycker att Warren är ett rejält steg i fel riktning. Homorättsaktivister har en lång och kämpig uppförsbacke framför sig. 7 av 10 amerikaner är emot homobröllop i dag.
Är det mest effektiva sättet att göra något åt det att distansiera sig från folk som Warren? Kanske.
Men som del av Obamas (något uttjatade) ”team of rivals”-strategi är det knappast ett märkligt val.

Framför allt skulle nog det politiska diskussionsklimatet må bra av lite mer fokus på Obamas politiska program än på de personer han väljer att bli fotograferad bredvid.
Detta skulle förstås gå emot själva grundtanken med kabelnyheter och stora delar av den politiska bloggosfär som driver de politiska narrativen i USA (typ The Page). Där är skandaler och personliga kontroverser alltid mer värda än en saklig debatt om, säg, medelklassens stagnerade lönenivåer.

(Mitt tidigare inägg om Warren finns här).

Uppdatering: Yglesias har en bra synpunkt:

”A brief point to make is that it’s very easy for a person who isn’t
part of the minority group that’s being symbolically dissed to dismiss
someone else’s concerns as merely symbolic and not that big a deal. But
it’s worth considering how much public policy acts consistently to
reaffirm the symbolic commitments of majority groups.”

Karin Henriksson

Av Karin Henriksson

– Ett slag i ansiktet, är den kollektiva reaktionen i USA:s gay community som röstade på Barack Obama.

Kritiken gäller Obamas beslut att låta Rick Warren, en av USA:s mest kända väckelsekristna pastorer och författare till superbästsäljaren The Purpose Driven Life, leda bönen vid invigningsceremonin den 20 januari.

Warren är inte en typisk företrädare för den kristna högern utan har engagerat sig i kampen mot aids i Afrika och fattigdom, men han var en förespråkare för ”Proposition 8” eller folkomröstningen i Kalifornien om att förbjuda enkönade äktenskap.

Filmsnuttar med citat från Warren visas där han talar om pedofili och incest i samma andetag som han framhåller att äktenskap ingåtts i alla kulturer i 5000 år mellan en man och en kvinna.

Ilskan tilltar i homosexuella kretsar, där man invänder mot att Obama upphöjer Warren på detta sätt efter de långa åtta år de fått utstå. Obama fick gå i svaromål på torsdagens presskonferens där han sa att man måste kunna vara oense utan att göra det på ett otrevligt sätt – och att han alltid varit en förespråkare för lika rättigheter för homosexuella (inbegrep dock aldrig homoäktenskap, bara partnerskap).

Till saken hör att Obama och republikanen John McCain deltog i en utfrågning med Warren under valrörelsen. Det ansågs allmänt att Obama ”förlorade” duellen och från vänsterhåll framhölls att frågorna var vinklade.

Det här är den hittills värsta stormen under övergångsperioden och Huffington Post återger de ”talking points” Obama-staben tvingats tota ihop för att bemöta stormen.

Martin Gelin

av Martin Gelin

Att döma av de Obama-möten jag besökte i helgen finns det inga tecken på att hans väljarbas håller på att göra uppror. Jag hann med fyra möten av minst sagt olika karaktär – Brownsville, Upper West Side, Upper East Side och Brooklyn Heights. De dominerades av sakliga och pragmatiska diskussioner där målet var att spalta upp ett tiotal frågor som man sedan ska pusha på Obama.
Obama-kampanjen säger i princip samma sak som Roosevelt: ”I agree with you, I want to do it . Now, make me do it.”

Ekonomin, skolorna, att skapa nya jobb, inte minst åt kvinnor, och att göra något åt sjukvårdssystemet var de mest akuta frågorna.
På tre av mötena togs samma Times-debattartikel upp: Linda Hirshmans ”What about the jobs for women?”
Annars var spektrumet brett: från Brownsville-gummor som oroade sig för pistolskotten som höll dem vakna om nätterna till ett Dennis Kucinich-par på Upper West som ville ockupera fabriker.
Generellt var det nästan bara medelålders kvinnor på mötena. Det är som i Sverige, inget blir någonsin gjort utan dem.

Ett tydligt tecken på att de här små gräsrotsmötena – drygt 4 000 runt om i landet den här helgen – har en verklig politisk makt är att sjukvårdsindustrins försäkringsbolag börjat skicka sina lobbyister på dem. De uppmuntrar anställda, samt ”nöjda” kunder, att infiltrera Obamas gräsrotsmöten för att ge en positiv bild av försäkringsbolagen.

Det här är intressant eftersom det verkligen går rakt till kärnan på problemet med det amerikanska sjukvårdssystemet. Många i Sverige verkar tro att det är amerikansk sjukvård det är fel på. I själva verket är amerikanska sjukhus förstås minst lika bra som svenska. Problemet är att folk inte har råd att gå dit, och där är det sjukförsäkringarna som är boven.

Min kollega Roland Poirier Martinsson, som må ha en annan syn på USA än jag har, skrev en bra artikel om amerikansk sjukvård apropå det svenska mottagandet av Michael Moores ”Sicko” förra året (filmen attackerade just sjukförsäkringarna, men svenska filmkritiker fick det till att han attackerade ”sjukvården”).

Hur som helst. Om det är några som börjar bli lite oroliga för Obamas politik så är det snarare de konservativa och nyliberala som stödde Obama för att de hoppades att han skulle göra något åt Bushs enorma budgetunderskott och slösaktighet.
Det verkar nu tydligt att Obama kommer att ägna sig åt satsningar på infrastruktur och offentliga utgifter som närmar sig Roosevelts New deal och Johnsons Great society – vilket är precis den medicin som ekonomer som Paul Krugman och Joe Stiglitz förespråkar. Läs exempelvis Krugman om detta i New York Review of Books (han pratade väl även en hel del om det här under sitt besök i Sverige förra veckan).

I veckans The Economist finns en karikatyrteckning med Obama som jultomte, med säcken full av krispaket. Bredvid står en liten tomtenisse och säger att han gillar Obamas ”djupröda” outfit.
Andrew Sullivan, som tillbringat två år med att försöka kombinera sitt passionerade Obama-stöd med sin konservativa politik, kallar Obamas infrastruktursatsningar ”socialistiska” (åtminstone med lite mer trovärdighet än när Sarah Palin avfärdade precis all typ av skatt som socialistisk, i ett minnesvärt tal jag såg henne hålla i Pennsylvania i oktober: ”He wants to take your money and give it to someone else! That’s socialism!”).

Frågan är hur betydelsefulla sådana anklagelser är när i stort sett alla är överens om att de här satsningarna behövs.
Bara några sidor efter skämtteckningen skriver The Economist själva:
”As America’s recession continues to deepen, one mercy is that there is no longer any debate that a fiscal stimulus is required to fill the hole left by the collapse of private demand”.

Mer relevant är att fokusera på att de här pengarna spenderas på rätt sätt, och där känner jag att Obamas kompetenta, intelligenta, pragmatiska team ger mig ett visst förtroende.

Vi börjar i rätt ände, med den största satsningen på dagis sedan LBJ.
Utbildningsminister Arne Duncan verkar lovande.

Martin Gelin

av Martin Gelin

Baptistpastorn Rick Warren ska hålla tal under Obamas invigningsceremoni.
Warren representerar den någorlunda toleranta, kristna ”mitten” – han är mer Billy Graham än James Dobson, och han gästade Bill Clintons Global Initiative-konferens i somras – men samtidigt går det inte att komma ifrån att han representerar åsikter som inte längre borde vara acceptabla på en presidentinvigningsceremoni år 2009: Warren är emot abort och stamcellsforskning, har jämfört homoäktenskap med polygami, och vägrat kritisera regeringens godkännande av tortyr.

USA:s kristna vänster är inte glada.

Rent politiskt är det säkert effektivt. En stor majoritet av USA:s befolkning avgudar Warren. (jag är inte en av dem). Målet för Obama är väl att slippa få sin tro associerad med Jeremiah Wright, och om det finns en enda förmildrande omständighet med detta så är det väl att nyheten förhoppningsvis får pastor Wright att explodera av ilska.

I somras skrev jag en artikel från Rick Warrens megakyrka Saddleback, i Orange County (notera dock att dårarna som demonstrerar utanför inte har något med Warren att göra, de protesterar mot Obama).

Martin Gelin

av Martin Gelin

Nu när Bush- och Dole-dynastiernas dominans i amerikansk politik ser ut att vara över är det många som oroar sig för att nepotismen ska försvinna från Washington.
Som tur är verkar demokraterna göra sitt bästa för att rädda den.

Följande fem personer har hittills diskuterats för att ersätta de tre senatsäten som Clinton, Obama och Biden efterlämnar: Caroline Kennedy, Jesse Jackson Jr, Beau Biden, Andrew Cuomo och Christopher Kennedy.

Gemensamt har de förstås efternamn som sedan en eller flera generationer hört till framgångsrika politiska familjer.
Det är onekligen inte bara Blago-gate som säger något oroväckande om hur det egentligen går till när den amerikanska eliten tillsätter eftertraktade jobb.
Och då lyckades vi ändå precis slippa två republikanska presidentkandidater, Mitt Romney och John Sidney McCain III, som ärvt sina karriärer från den politiska respektive militära adeln. (Och Bush har förresten precis börjat kampanja för sin bror, exgovernören Jeb, som senator i Florida 2010).

Ross Douthat och Glenn Greenwald har mer om nepotismen i amerikansk politik.

Uppdatering: Politico har förstås också skrivit om detta.

Karin Henriksson

Av Karin Henriksson

John McCain visade prov på de gamla ”maverick”-takterna igen. I söndagens This Week med George Stephanopoulos försvarade han rivalen i valet mot krafter i det republikanska partiet som försöker koppla Barack Obama till den skandalomsusande demokratiske Illinois-guvernören Rod Blagojevich.

– You know, in all due respect to the Republican National Committee and anybody — right now, I think we should try to be working constructively together, not only on an issue such as this, but on the economy, stimulus package, reforms that are necessary.

Vidare ville han inte säkert lova att stötta sin vicepresidentkandidat Sarah Palin ifall hon ställer upp i framtida presidentval:

– I can’t say something like that. We’ve got some great other young governors. I think you’re going to see the governors assume a greater leadership role in our Republican Party.

Bland dessa unga guvernörer nämnde han Tim Pawlenty i Minnesota – alltså en av dem som var förhandstippad som McCains ”veep”. I efterhand skulle nog många säga att Pawlenty hade varit ett säkrare kort.

Martin Gelin

av Martin Gelin

Förra veckan skickade Barack Obamas kampanjchef David Plouffe ut e-mail till ett par miljoner Obama-supportar och uppmanade dem att tillbringa den här helgen med att arrangera möten där man skulle diskutera vad ”change” egentligen kan innebära i praktiken.
Resultatet är att det i dag arrangeras 4 200 Obama-möten i folks lägenheter och hus, i kyrkor och i små möteslokaler runt om i landet. Bara i New York är det mer än 200 frivilliga Obama-möten i dag. Jag ska förstås rusa runt på dem och försöka få en liten inblick i vad New York-borna hoppas att Obama ska åstadkomma – jag ska till såväl Brownsville som Upper East Side, lämnar kanske något slags rapport här senare.

Men allt som sker på Obamas succéartade sajt kan faktiskt inte kallas en succé. De senaste veckorna har de även uppmanat sina supportrar att maila in frågor till Obama, för att sedan låta sajtens besökare rösta fram de viktigaste frågorna. Just nu har mer än 20 000 personer röstat på nästan en miljon frågor, och vinnarfrågan ser ut att bli:
”När ska du legalisera marijuana?”
The wisdom of crowds, indeed.

Martin Gelin

av Martin Gelin

Fyra minuter och 45 sekunder in i det här klippet från Obamas presskonfrens i dag får Obama svara på frågan ”Vad är problemed med politik i Illinois?”

Obama förväntas förstås ge sig ut på den minerade, geggiga terräng som stavas Rod Blagojevich, men i stället börjar han prata om två skilda synsätt på politik i USA: dels finns det de som ser det som något man gör för egen vinning, dels finns det de som gör det för att de faktiskt vill åstadkomma något positivt:

”Our whole campaign was about changing that view of politics, and restoring a sense that when people of good will come together and are serious about confronting the challenges we have, not only can that be good policy, but in can be good politics as well.
And it turns out that the American people were hungry for that. And… you can get elected by playing it straight, you can get elected by doing the right thing. That’s what I hope we have modeled in this campaign, and that’s what I intend to model in my administration”.

Det här är förstås skamlöst självförhärligande, Obama säger i stort sett ”jag är en ängel, Blago är en egoist”, men det spelar egentligen inte så stor roll om man tycker att det är sant eller inte. Det väsentliga är att Obama gjort det till en central del av sitt politiska budskap att framstå som självuppoffrande, och att se på politik som något altruistiskt, snarare än karriäristiskt. Det är förstås en politisk handling i sig, in this day and age.
Han vill helt enkelt re-branda ordet politik.

Detta är också ett av skälen till att jag inte tror att Blago-gate kommer att skada Obama. Han är så tydligt associerad med motsatsen till Blago.

*****

Obama tillkännagav i dag att det blir Jeanne Lambrew och Tom Daschle som får ta tag i utmaningen att styra upp landets sjukvård. Här och här förklarar Lambrew hur det ska gå till.

Michael Tomasky tycker att USA:s progressiva bör vara väldigt entusiastiska inför Obamas politiska program.

Lite Blago-skoj: Daily Beast jämför Tony Sporano-citat med Blago-citat, Salon låtsas att Blago är en Mamet-karaktär.

Joe Klein sammanfattar kabelnyheterna och Blago.

Om ni inte redan läser Matt Yglesias, en av USA:s absolut bästa bloggare, så är det här en bra vecka att börja göra det. Han befinner sig i Finland och levererar intressanta jämförelser mellan amerikanska och skandinaviska system (och gurkor).

En kolumnist hos konservativa Washington Times tycker att Bush bör få Nobels fredspris för sina bidrag till kampen mot AIDS i Afrika. The Economist håller inte med.

Själv delar jag entusiastiskt ut USA-bloggens Lilla Keffpris till Bush för det här beslutet. In i det sista fortsätter han imponera.

Karin Henriksson

Av Karin Henriksson

Det skulle lika gärna kunna ha varit 1993 eller 1997 (fast kanske inte 2001 eller 2005). Det utslätade mottot under de nästan veckolånga installationsceremonierna i januari blir ”Renewing America’s promise”.

Det ekar rätt mycket av Bill Clinton (fast hans favoritord var ”anew” och ”new covenant”) i följande uttalande från Barack Obama som förmedlas av Presidential Inaugural Committee:

– At this moment of great challenge and great change, renewing the promise of America begins with renewing the idea that in America, we rise or fall as one nation and one people. That sense of unity and shared purpose is what this Inauguration will reflect.

Klart hittills är att något evenemang redan på söndagen blir öppet för allmänheten, på måndagen ska minnet av dr Martin Luther King jr hedras och på tisdagen svär Obama presidenteden.

I övrigt fortsätter Obama de metodiska förberedelserna för maktskiftet med en presskonferens om sjukvården på torsdagen. Den hålls i Chicago eller staden som surrar av rykten om den korruptionsanklagade demokratiske guvernören Rod Blagojevich – och gissa om alla grävande reportrar greppat spadarna för att leta komprometterande kontakter mellan Obama och Blagojevich. I väntan på bevis på sådana får de nöja sig med guilt-by-association-framkallande bilder av de bägge – i något fall även med Chicago-borgmästaren Richard Daley på ett hörn. Det namnet symboliserar mer än något annat de maffialiknande metoderna i den s k Chicagomaskinen som styrdes i åtskilliga år av Richard Daley sr.

Martin Gelin

av Martin Gelin

Jag brukar försöka undvika att skriva om skandaler, de tenderar att bloggas sönder ändå. Men ärligt talat, vilken varböld till människa Rod Blagojevich är.
Bara någon vecka efter att Obama blivit vald till president vrålade han i sin (avlyssnade) telefonlur hur patetiskt det var att han inte kunde få ordentligt betalt för att sälja senatsätet som tillhörde ”the motherfucking president-elect”.
Han försökte även sparka tre Chicago Tribune-redaktörer som skrivit osmickrande om honom, en sådan där härlig liten nyhet som garanterar att han förmodligen aldrig kommer bli förlåten i medierna.

Om inte annat är Blago-gatge en påminnelse om att republikanerna knappast haft ensamrätt på korrupta idioter det senaste decenniet.

New York Times hävdar att det var ett Obama-lagförslag om hårdare etiska krav som indirekt ledde till undersökningen av Blagojevich.

Jag kan inte låta bli att imponeras av Patrick Fitzgerald, som varit ansvarig för undersökningen. Han verkar sakna partipolitisk bakgrund, men tillsattes av en republikan. Skulle han kanske kunna bli republikansk presidentkandidat 2012? Om inte Obama rekryterar honom i stället (eller åtminstone låter honom behålla jobbet). Hans biografi är en riktig Bill O’Reilly-fantasi: uppväxt i fattig irländsk-katolsk familj i Flatbush, spelade rugby, slogs mot korruption, verkar rent genetiskt allergisk mot omoraliskt beteende.

USA:s klokaste bloggare Hilzoy tycker att Fitzgerald borde få i uppdrag att reda ut Bush och Cheneys krigsförbrytelser. En bra idé.

Läs mer om Blago-gate hos The New Republic, Politico.

Uppdatering: Ben Smith och Jon Martin ser stora risker för Obama i Blago-gate:

”At first blush, Barack Obama comes out of the Rod Blagojevich scandal
smelling like a rose. The prosecutor at a news conference seemed to
give the president-elect a seal of approval, and the Illinois governor
himself was caught on tape complaining that Obama was not interested in
crooked schemes.

But make no mistake: For Obama and his team, the Blagojevich scandal is a stink bomb tossed at close range.”